Spegel, Spegel på väggen där

Det här är ingen faktatext, ta den för vad den är helt enkelt. :3

Skrev denna novellen till ett arbete i svenskan, så yeah hoppas den duger. ^^

Spegel, spegel på väggen där

Med andan i halsen snubblade han in i halsen. Rädslan inom honom avspeglade sig i hans ansikte som var en stel mask av rädsla och han kunde känna hur kallsvetten bröt fram ur porerna på honom. Med fumlande fingrar fick han av sig sina ytterkläder, som han snabbt slängde i ett hörn av hallen, tillsammans med väskan han hade haft med sig. Med stegen styrda mot köket fick han en glimt av den mörka hallen, där en majestätisk, antik spegel hängde på väggen. Spegeln kantades av en guldram som glimmade inbjudande i mörkret. För att inte bli ståendes ruskade han snabbt på huvudet, som för att bli av med en irriterande fluga, innan han gick in i köket och tappade upp ett glas vatten. Det mjuka ljudet av vatten som tappades upp fick honom att slappna av. Med några lugna andetag stängde han av kranen och lyfte glaset som var fyllt till bredden av friskt vatten till läpparna. För att lösa det här var han tvungen att vara samlad, men det var svårt när han hade sett det förhatliga ansiktet för första gången på en lång tid. Mannen hade dykt upp när han hade kört hem från jobbet, han hade slängt en snabb blick i backspegeln och då hade han sett mannen, eller Kira som han kallades, i framsätet på bilen bakom. Det var osannolikt, efter all denna tid hade mannen från hans förflutna valt att hemsöka honom ännu en gång. Det var konstigt.

Lite lugnare pustade han ut, ställde ned glaset och vände sig om. När han, James, lutade sig bakåt mot diskbänken kände han hur kroppen stelnade. I köksfönstret såg han förföljaren och leendet som spelade på hans läppar var grymt. Vidrigt. Fylld till bredden av fruktan slet han bort blicken från köksfönstret och backade ut i hallen, bort från hans förföljare. Men väl där så såg han en glimt av Kiras ansikte i dörrfönstret, benen vek sig under honom och han började kravla bort mot hallen. In i mörkret. Med ansiktet i händerna skakade han, darrade av rädsla. Kallsvetten som nu pärlade nedför kroppen på honom blev högst påtagligt och för att hindra händerna från att skaka var han tvungen att begrava sina tänder i dem. Koppla bort skakningarna genom smärtan.

Efter en stund då han hade lugnat sig, vågade han titta upp ur händerna i tron om att Kira hade försvunnit. Men chansningen var förgäves. Nu stod hans förföljare, mannen från hans mardrömmar framför honom och med ett leende fullt av skadeglädje blickade han ned på den ynkliga gestalten på hallgolvet, den ynkliga gestalten som var James. Nu med kroppen stel av rädsla och munnen vidöppen i fruktan fick han syn på kniven i sin hand. Den ynkliga grönsakskniv som han hade greppat av ren reflex när han flydde från köket. En handling han inte kunde minnas.
”Tillbaka med dig, jag vill inte veta av dig. Ett steg till och jag dödar dig!” Vrålade James där han låg och i tron om att han hade övertaget reste han sig upp. Men för att hålla sig stående använde han väggen bakom honom som stöd. Men åsynen av detta fåniga försök till självförsvar fick Kira att le.
”Men kära James, du kan inte döda mig. Du är inget utan mig, du har inte modet och definitivt inte viljan att göra det. Så rädd som du är för att bli ensam klarar du inte av en förlust. Även om det är jag.” Sa Kira, fortfarande med ett grymt leende som spelade på hans läppar. Trots att förföljarens ord var få, så kunde man se hur den lilla glimten av trotts i James ögon, slockna och dö likt en lägereld i storm. Kniven blänkte fortfarande i hans hand från det svaga ljuset av lampan, i början av hallen. Trots rädslan så visste han vad han var tvungen att göra, hans vilja var krossad och om han, James, var tvungen att bli jagad, så föredrog han detta. Kallsvetten som pärlade sig nedför kinderna på honom blandades med tårar.
”Kira, det här är slutet för mig. Jag kan inte leva med dig..” Sa James tungt, den darrande handen blev stadig när den tog ett fast tag om kniven.
”Nej, du vågar inte!” skrek Kira ut, denna oväntade vändning skapade en darrning av fruktan i hans röst och leendet hade sopats bort. För första gången i sitt liv log James vid åsynen av Kira, nu var det äntligen han som hade makten i sina händer, efter alla dessa år.
Med vetskapen om vad han var tvungen att göra började ett nytt mod att växa upp inom honom. Likt ett lejons rytande var det startskottet för att gå till attack. Fast besluten om vad han skulle göra lyfte han kniven högt och sedan, med ett sorgset leende lätt skred han till verket. Den blanka metallen ven genom luften innan den borrades djupt in i hans handled och den skarpa eggen färgades röd. Smärta. Det dunkade av smärtan och med en viljeansträngning drog han ut kniven, som helt hade genomborrat handleden på honom. Blodet strömmade ymnigt ur det öppna sår i handleden på honom, färgade både hans kläder och hallgolvet rubinrött. Mannen framför honom, eller Kira som var hans man stod bara och tittade uttryckslöst på sitt byte.
”Du vågade..” sa Kira med en uttryckslösröst, hans ögon var tomma och ansiktet bar inga spår av känslor. James log medan han sakta men säkert sjönk ned mot golvet. Det började bli varmt och känslan av trötthet kom över honom. Med ett leende tittade han på Kira som stod där uttryckslös. Men till hans förfäran suddades Kiras konturer ut och framför honom fanns den antika hallspegeln, inramad i en guldkant. Hans ögon vidgades i förfäran och ord väldigt bekanta ekade i huvudet på honom. Ord från en kvinna, ord från hans Psykolog:
”Kira finns bara i ditt huvud, han är inte verklig.”

Läst mycket olika noveller, och den här var otroligt bra. :3

Tackar.

Wow, sjukt bra!
Du borde ju bli författare o__O

Vilken bra! Och lite läskig... :'D

Bra

Tackar, mycket trevligt att ni uppskattar den!

Riktigt bra, du borde skriva flera

Tack, om ni vill läsa något mer jag har gjort så finns en till novell här: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=9083&page=#p421230

Jag ogillar att hänvisa till egna verk på det här sättet, men ja, där är en till novell. Om ni vill läsa mera.