Sista snöflingan [B]

Denna historia handlar om tioåriga Tanya som har levt på sjukhuset sedan hon var två. Hon lider av cancer och kommer dö innan hon fyllt tolv, dock så går det inte som planerat då hon för första gången ska få se snön. Vi får följa Tanya genom hennes sista dagar på jorden tills hon sluter sina ögon för sista gången.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Första December
"I wish you the very best Christmas darling. Hope you like my presents I gave you!
Love from Mom."

Tjugofyra dagar kvar. Bara tjugofyra. Det var ju inget, det berättade alla för mig. Jag tyckte det var hemskt. Tjugofyra dagar för mig var som tjugofyra år, om inte mer. Jag var begravd i ensamhet, på ett sjukhus mitt i ingenstans. Dem hade lovat mig snö förra året. Att jag skulle få se snö för en första gång. Vita och unikt utkarvade snöflingor som föll från himlen, tysta och förstående. Men idag hade dem sagt något annat. Sagt jag skulle få se snön på julafton, och ingen annan dag.
"Julafton?" frågade jag nyfiket, precis som jag aldrig varit med om den. Det var delvist sant. Efter ha spenderat åtta år på sjukhuset så hade jag trott att julafton var att ligga i sängen och få en bok. Kanske något leende, inget mer.
"Ja! Vi ska gå till granen som dem reser i staden. Ska det inte bli roligt, Tanya?" Sköterskan strök mig över håret, gav mig en puss i pannan och vinkade hejdå innan hon släckte och gick hem. Hon hade en familj som hon skulle sköta om, jag var inte en del av den familjen. Men jag ville det så mycket! Vara en del att Sköterskans familj. Jag visste inte ens hennes namn, inte vem hon var eller vad hon var. Kanske var hon en robot som skulle utplåna jordens befolkning? Min fantasi flödade alltid.
Den natten var sömnlös. Jag hade ont i hela kroppen och hur mycket jag än grät så fick jag inte min dyrbara uppmärksamhet. Bara passerande läkare och andra sköterskor som bad mig hålla käft. Vad mer? Inget. Bara ett täcke av ensamhet. Det fanns ingen som brydde sig, bara själviska personer som ville hem. Och det lilla barnet som snart skulle dö var inte deras börda. Bara en ny person som dem väntade in dödsdatum på. Jag var inte mer speciell än någon annan. Jag var bara den yngsta som skulle dö. Varje dag så togs det förbi ett gråtande och skrikade barn som skrapat upp hela armarna, men det barnet skulle klara sig. Jag då? Skulle jag få leva? Dem hade pratat allvarligt med mina anhöriga, dem som aldrig kom och hälsade på. Sagt att jag hade mellan fem och tjugo år kvar innan jag skulle somna in. Och det samtalet hade framförts när jag var åtta. Det var två år sedan. Min risk att överleva hade minskat drastiskt och nu var det bara något år kvar. Kanske inte ens det.
Det blev inte mer tänkande än det. Jag somnade, gav ifrån mig höga snarkningar. Drömmarna förde mig bort till himlen, hur jag trodde det såg ut. Allt var förståss vitt, och det var så resten av min dröm fortsatte.

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Borde jag fortsätta?

behöver lite fin kritik då denna novell är dissad d:

Den var jättefin ♥ och sorglig. Du borde verkligen fortsätta!

Håller fullkomligt med. Den var väldigt bra!

Så grymt bra Josse, du borde fortsätta med att lägga upp! ♥

Nästa del kommer när jag fått tillbaka fantasin samt varit hos någon läkare. :>
and...

sjukt fin.

Jättebra!!!♥

Super bra!