Förändrad värld Lupple & Medi

Hon lade armarna om hans hals och såg på honom.
"Du njuter verkligen av det här?" Frågade hon och lutade sig mot henne.
"Varför då?"

"Säg Theodore snälla." Han kysste henne.
"Och du ska få hur mycket hummer du bara orkar. I dagar och till frukost om du så önskar."

Han skrattade lågt. "Åh min prinsessa. Tror inte du är redo att veta varför ännu." Viskade han och kysste henne lätt på kinden innan han satte ned henne på toaletten.

Hon fnissade glatt. "Det låter bra." Sa hon och besvarade hans kyss.

Hon såg på honom med lite besvärad blick och såg sedan mot sin arm.
"Jag är ingen prinsessa. Jag känner mig..." Hon avslutade det hon tänkte säga och svalde istället.

"Vill du att jag är kvar medans Alexander undersöker dig?" Frågade han ömt.

Han smekte hennes kind. "Berätta vad du tänkte säga." Bad han ömt, mer allvarlig. Inte arg, utan bara mer seriös.

Hon funderade lite. "Nej det går bra." Viskade hon ärligt. Hon hade lite frågor hon ville ställa till bara Alexander.

Hon blickade upp på honom och kved.
"Jag är bara ingen prinsessa. Jag känner mig så misslyckad som din."

"Okej." Han kysste henne och smekte hennes huvud.
"Och berätta inte om din hummer okej?" Han lämnade rummet och nickade åt Alexander.

Rafael såg på henne. "Varför tror du att du är misslyckad?" Frågade han oroligt.

Aurora såg efter honom, lite förvirrad. Vad skulle hon inte berätta om? Om vilken hummer? Hon såg Alexander komma in och han stängde dörren efter sig och satte sig på en stol bredvid sängen. "Aurora, varför har du inte berättat för honom? Detta har ju länge varit ett problem för dig." Viskade han oroligt. "Det syns i alla dina värden." Aurora bet sig lite i läppen. "Det vore ju inte helt fel att dö." Viskade hon, knappt hörbart.

Hon såg bort och drog en hand genom håret.
"Jag minns inget om mina lektioner. Jag ska inte vara så trött på dagen. Jag har varit sjuk länge. Misslyckad."

Theodore stannade upp. Nog hörde han va hon sa och han svalde. Ville han verkligen tjyvlyssna när hon mådde som hon gjorde? Skulle han låta de ha en privat stund? Han sjönk ner och drog händerna genom sitt hår.

Rafael smekte henne över håret. "Jag är rätt nöjd över att du inte minns dina lektioner Rhiannon. De var inte särskilt bra till att börja med." Sa han mjukt. "Vi måste bara förstå din koppling ordentligt till månen." Sa han viskande.

Alexander var väl tränad i de flesta situationerna så han visade ingen som helst känsla av det hon sa. Men nog oroade han sig. "När började detta?" Undrade han och hon lutade sig bakåt och funderade. "När jag förstod att jag kunde straffa min mästare och mina vårdare genom att helt enkelt vägra äta. Det var det enda jag kunde göra. Jag kan inte fly, jag kan inte skada dem, jag kan inte ens skada mig själv fort nog. Jag har absolut ingenting." Viskade hon glädjelöst. Alexander fortsatte att vara helt känslolös. Det var nog det enda som skulle få henne att prata med honom. "Men så är det ju inte nu eller hur? Theodore tycker du ju om." Sa han lugnt. Aurora nickade sakta. "Ja men jag kan inte börja äta. Så allt är bara fel." Viskade hon sorgset.

"Hur kan du säga något sådant? Jag vill inte vara fel. Jag vill inte minnas Allan!" Hon slog till kaklet hårt.

Theodore blev kall och han reste sig. Men han ångrade sig. Om han kom nu skulle hon förstå att han tjuvlyssnat på henne. Skulle han släppa henne fri? Men då var han tvungen att radera alla minnen om honom och Rafael. Om hon verkligen inte ville äta skulle han göra henne fri.

Rafael såg på henne. "För att jag tror på det. Ni har blivit lärda helt knäppa saker." Sa han ärligt. "Du är rätt normal Rhiannon. Med tanke på allt." Log han.


Alexander funderade lite. Studerade henne länge. "Vill du inte dö längre?" Undrade han lugnt. Aurora satt länge tyst och funderade. Verkligen funderade. "Nej, jag vill leva. Här. "Sa hon ärligt. Alexander log svagt. "Då ska jag hjälpa dig." Sa han lugnt.