Safe And Sound [Hunger Games][SV]

Då är det ju bra att någon här orkar

^ Eller hur

JAG HAR ETT KAPITEL PÅ GÅNG 8D

LÄNGTAR!!! ♥

^
^ JAAAAAAAAAAAAAAAA!

Ibland önskar man bara att man kunde snabbspola tiden. ^^

SNART FÄRDIG!

WOHOOO!

HAHAHAHA det här kapitlet är nog det tråkigaste, mest händelselösa någonsin. xD
----------------------------
Kapitel 23: You'll be alright
Ljudet av mina fotsteg mjuknar av den mjuka mattan av löv. Lukten av både barr och lövskog fyller mina näsborrar, och för ett ögonblick fylls jag av en känsla som nästan kan liknas vid trygghet.
Det verkar som om det har regnat under natten, för min långa fläta är fuktig och en doft av regnvatten hänger sig fortfarande kvar i den svala luften. Den smala stigen jag går på måste vara en djurstig, för inte ett enda spår av människa kan jag ens skymta.
Jag känner mig totalt ensam, ensammast i världen, fastän jag vet att en massa andra ungdomar är utspridda runt omkring mig. Hur många är det kvar av dem? 10? 6? Jag har ingen aning. Jag vet inte ens hur många dagar det har gått sen blodbadet. Det känns som om jag het har tappat greppet om verkligheten, som om detta bara är en dröm. Det kanske det är också?
”Håll käften, Prim. Det gör bara ont att tänka”, säger jag till mig själv.
Min vandring fortsätter hela eftermiddagen, utan något mål. Men min högra hand vilar hela tiden vid kniven, redo att rycka fram den vid minsta knaster. Solen gassar och den svala luften är ett minne blott.
Vattnet som jag fick med i ryggsäcken är förvånansvärt nog fortfarande isande kallt. Flaskan måste vara någon slags nerkylare. Trots den obönhörliga törsten jag känner tvingar jag mig själv till att bara dricka små, små klunkar i taget, bara precis så mycket så att min torra hals blir något sånär normal igen.
När skymningen slutligen börjar falla värker det i hela min kropp. Jag måste hitta ett gömställe nu på direkten, annars kommer jag famla i mörker om bara någon halvtimme. Men mitt huvud känns som det ska sprängas, och en ihålig hunger maler på i min mage. Jag har mat, men hittills har jag inte ens smakat på den under min långa färd. Mina ben darrar lite när jag fortsätter att vandra, lite långsammare den här gången.
Det gäller bara att hitta ett lämpligt träd. Jag kan klättra, och om jag bara hittar en bra grenklyka kan jag nog lyckas med att få åtminstone någon timmes sömn.
Men ju längre jag går desto mindre blir mitt hopp om ett bra gömställe. Varför, varför, behövde grottan rasa? Det var antagligen den bästa lägerplatsen som gick att få på hela den här arenan.
Och just när jag går och tänker på omöjligheten med att hitta någonstans att sova, så dyker ett högt träd upp mitt framför näsan på mig, med stadiga grenar och perfekta klykor.

MY GASH!!!
VAD PRATAR DU OM KVINNA?!!! DET HÄR KAPITLET ÄGDE!!!