Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Han suckade innan han bytte skepnad. En lite mindre skepnad, en tjej ungefär i samma ålder som Alistair.
"Vad har hon inte? Hennes själ osar om ljus, vänlighet, hopp." Han skakade på huvudet så håret flög om ansiktet.
"Sen är det även att hennes själ är så odödlig som det kommer. Jag stötte på hennes själ för första gången när människan hade utvecklas. Åh du skulle ha sett henne." Ett drömmande uttryck hade svept över varelsens ögon.
"Skickad av gud saddes de."
"I kväll vill jag se henne sova medans ert samtal är i bruk. Du mmåste låta mig komma in i hennes rum,"

Alistair fylldes av avsmak vid tanken på att varelsen ville besöka Lily i natt, men utåt visade hans ansikte ingenting. Han nickade bara för att visa att han förstod.
”Och om vi ger henne till dig vid månadens slut. Vad vinner jag... vi... på det?”.
Hans far hade beordrat honom att aldrig ifrågasätta demonen, att bara lyda den som en hund, men Alistair hade också fått lära sig att aldrig göra någonting utan att få något tillbaka. Och om Lily nu var så speciell som det påstods... tänkte han inte offra henne och gå därifrån tomhänt.

Återigen blev han den långa gestalten med det vackra mansansiktet. Det långa håret hängde över hans axlar och han log.
"Vad önskar du innerst inne? Ända regeln är att ingen som dött kan tas tillbaka." Han log mjukt, kallt medan han började gå i cirkeln.
"Pengar? Makt? Ny kärlek?" Hans röst ekade medan han skrattade.
"Hon är så ren att det kliar i min kropp. Jag kan inte döda henne innan det vet du. Kroppen är inte redo så oroa dig inte."

Det fanns bara en sak som Alistair ville ha, och det visste varelsen framför honom mycket väl. Men om han inte kunde få henne tillbaka, fick han nöja sig med det som fyllt hans tankar sedan dagen hon slets ifrån honom. Hämnd.
”Jag vill att du befriar Vincent, Caleb och Julian. De ska inte längre stå i skuld till dig”, sa han efter en stunds tystnad.
”Och jag vill att du binder dig till mig…” Något maktlystet glimtade plötsligt till i hans ögon. ”Efter att du fått Lily Stone överlåter du dig till mig. ”.

Han lyssnade men gav upp ett skratt medan han skakade på huvudet.
"Åh du tror du är den första? Du tror inte din pappa försökte göra samma sak?" Nu blev han något helt annat. En dimma som rörde sigg i rummet.
"Men nej att befria dem är inget jag tänker göra. När ni fått barn så är ni fria. Då är det deras tur att tjäna mig." Rösten dog nästan ut.
"Gör som jag säger. Släpp in mig i hennes rum..."

Alistair spände blicken i varelsen innan den omvandlades och spred ut sig som en dimma över rummet. Ja, hans far hade försökt binda demonen och misslyckats, men det om något gjorde honom mer beslutsam om att han en dag skulle snärja dess krafter. Dessutom hade han Lily. Och något sa Alistair att det gav honom en fördel…
”Kom till oss vid midnatt… Då sover hon djupt”.

"Vid midnatt. Vi ses då...." Han försvann ner i marken igen.


Hon hade handlat det hon behövde i några dagar och sjönk nu ner på sin säng. Hon såg på Julian med ett leende.
"Tack för hjälpen. Ska vi äta middag nu? Jag är utsvulten och skulle lätt äta en hel häst om jag kunde." Hon skrattade innan hon reste sig.
"Men sen visar du mig resten av lägenheten. Vilket är kundens rum och så vidare."

Julian hade gjort sig bekväm i en fåtölj i Lilys rum. Att följa henne till affären hade varit som en helt ny upplevelse för honom och då han fortfarande var full av adrenalin, for han snabbt upp på fötter i samma stund som hon reste sig från sängen.
”Visst! Jag är utsvulten”, svarade han piggt och log brett. ”Och efteråt kanske vi kan–”.
Han avbröts av att ytterdörren öppnades och stängdes. Var Alistair tillbaka? Han kikade bort mot hallen och såg sin vän gå mot sitt rum, med en liten handduk tryck över sin ena handflata. Betydde det att han hade tillkallat demonen igen?

Alistair gick raka vägen in i sitt rum, stängde dörren om sig och fortsatte vidare bort till sitt privata badrum. Han drog igång kranen vid handfatet och grimaserade när han lät vattnet skölja rent det öppna såret i hans hand.
Medan han stod där tänkte han tillbaka på det varelsen hade sagt – om att de skulle bli fria först när deras barn var gamla nog för att ta över efter dem. Betydde det att han en dag skulle bli som sin far? Mannen han i hemlighet avskydde mest av allt. Skulle han själv behandla sina söner och döttrar på samma vis i framtiden?
Med sin fria hand letade han fram en kompress som han la över såret för att stoppa blodet och lindande sedan in delar av handen med en gasbinda. Efteråt gick han ut till sitt rum igen, la sig på rygg ovanpå sängen och slöt ögonen. Det skulle bli en lång natt...

"Du såg ut som du aldrig varit i en matbutik. Inte häller i en klädaffär som säljer kläder för så lite." Hon skrattade medan hon pakade upp och nickade.
"Jag skulle vilja äta och kanske sova redan vid nio. jag är rätt sliten från idag. en varm dusch skulle nog vara bra med." Hon såg upp och såg mot dörren.
"Ska vi gå? Jag sitter gärna med er om jag får."

Vincent kickade in och log.
"Hänger ni med till middagen. Jag är så hungrig." sa han och skrattade.
"Altsair ska nog inte äta."

Lily for upp och såg arg ut.
"Inte äta? Ska jag behöva slita honom med mig?"

Julian kliade sig i bakhuvudet.
”Jag har nog inte varit i en matbutik sedan jag var tio”, erkände han och blev lätt röd om kinderna. Han såg upp mot klockan. Om de inte begav sig till matsalen snart skulle knappt hinna äta någonting innan de började duka av borden.
”Och det gör du rätt i”, sa han när Lily sa att hon skulle lägga sin tidigt. ”Vi alla är nog rätt trötta efter den här dagen”. Han slängde en blick mot Alistair dörr, och undrade vad hans vän skulle berätta för dem under kvällen medan Lily sov.
”Du kan ju alltid försöka få honom med dig… Men jag gissar att han är rätt vresig occh vill lämnas ensam”.