Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Blir lika glad varje gång !!! ♥♥♥ Underbart!



Tack Jade! Vi är också på landet, långt ute vid världens ände!



Tusen tack, gillar verkligen hur du i dina kommentarer anknyter till händelser i fjärde boken (och de andra)! Ja, vi får se vad som händer när Karkaroff dyker upp under lektionen ...

Först förflyter dock en del tid, och den beskrivs bland annat i följande kapitel.


Kapitel 22 - Studier


Följande kväll sände jag en uggla till Leonardus. Jag skickade honom regelbundna uppdateringar av mina studier och den här vintern hade hittills varit produktiv. Sambandet mellan latinet och magin visade sig nu tydligare i arbetet eftersom jag hela tiden ökade mina kunskaper om den magiska världen.

Leonardus var min latinlärare på gymnasiet och även en nära bekant till mina föräldrar som arbetade som musiklärare där. Han var en äldre man med lång erfarenhet och den jag tyckte mest om av alla, kunnig och seriös i kombination med sina dramatiska, tokiga infall. När jag tog studenten hade jag högsta betyg i de flesta ämnen men visste inte vad jag ville fortsätta med. Språk, bild och musik var mina stora intressen men jag var obeslutsam hur jag skulle kombinera detta med ett passande yrke. Därför hade det kommit väldigt lägligt då Leonardus erbjöd mig ett extra års studier med ett alldeles speciellt stipendium. Han hade noterat att jag alltid intog ledarrollen i latingruppen när vi brottades med texterna och han tyckte sig även ha sett, som han uttryckte det, att jag var “mottaglig för vidgade vyer”.

Det var så min unika chans att få komma till Hogwarts hade uppstått. Leonardus visade sig vara en trollkarl mestadels verksam i mugglarvärlden. Att någon helt utan magiska egenskaper fått komma in på den berömda skolan hade dock aldrig hänt tidigare och det var utan tvivel Dumbledores öppna sinne i kombination med Leonardus goda öga till mig som skapat möjligheten.

Jag hade behövt några månaders förberedelse för att kunna få tillträde till den magiska världen, noggranna studier över hur trollkarlssamhället fungerade. Till slut hade jag fått svära en ed på att ingenting avslöja om den värld jag skulle få möta. Om jag bröt denna ed skulle mitt minne av året suddas ut - något som nu tycktes mig vara en fruktansvärd konsekvens, vilken bara inte fick inträffa.

Leonardus hade inte ännu fått vetskap om mitt ärr. Han skulle få det senast mot slutet av skolåret då det också kunde ha visat sig mer vilka följder skadan skulle få, och jag hade ju hållit med om att det kunde vara bäst att inte oroa varken honom eller mina föräldrar innan vi visste mer.

Mugglarvärlden kändes för övrigt lika avlägsen som ett annat liv i en annan dimension - och det var ju också, kort sagt, fallet. Människorna där upptog inte mina tankar särskilt mycket - världen här inne var helt enkelt alltför överväldigande och eftersom jag var bunden av mitt tysthetslöfte kunde jag inte heller berätta om den för mina närmaste. Här innanför slottets murar gällde också ett helt eget sätt att tänka och agera, som kändes svårt att i ord förklara för världen utanför.

Det var dock en seger att studierna gick framåt. Faktiskt var detta det minsta man kunde vänta sig i det liv jag nu förde. Det saknades aldrig någonting av det jag kunde tänkas behöva. Användbara föremål bara dök upp som av sig själva i min närhet då jag befann mig i våningen. Eftersom jag inte behövde bekymra mig om något praktiskt fanns det mycket kraft över. Den starka, ljusa känslan hade snabbt kommit tillbaka. Jag var generad över alla omsorger men inte tillräckligt för att inte njuta av dem.

Trolldryckslektionerna var numera de enda jag var närvarande på och assisterandet ledde i sin tur till att jag snappade upp mer och mer om olika elixir och dess egenskaper. Att se Snape undervisa var alltid omvälvande. Han ägde rummet till fullo och hade en enorm respekt med sig. Hermione hade rätt i att han numera aldrig var elak eller orättvis mot eleverna men hans uppenbarelse var fortfarande särdeles sträng, där han blek och svart tornade upp sig över dem.

Jag kunde fortfarande känna mig blyg för Snape i klassrummet. Han var en ytterst skicklig skådespelare och visade inte med en min att vi två skulle vara närmare bekanta med varandra. Här märktes ingenting av den sida av honom som jag fått se - den beskyddande och omhändertagande. Dessutom hade jag börjat upptäcka något som säkert skulle ha överraskat vem som helst av eleverna: att han hade humor, en sorts svart, sarkastisk fyndighet vilken dolde sig mellan raderna i hans repliker och som jag uppskattade mycket. Det kändes märkligt att veta så mycket om honom som ingen annan gjorde.

På morgnarna lämnade vi våningen vid olika tidpunkter och naturligtvis gjorde vi heller aldrig sällskap tillbaka. En utomstående såg inget annat än att jag ofta assisterade vid lektionerna i trolldryckskonst. I matsalen gjorde jag numera sällskap med ungdomarna vid Gryffindorbordet, och Gryffindor var ju professor McGonagalls elevhem.

Den tjugofjärde februari närmade sig och Harry började se lite blek ut. Något nervös var han säkert för hur gälgräset skulle fungera när han utförde sitt uppdrag. Det gick dock inte att ta miste på den modige pojkens beslutsamhet. Han tänkte göra det bästa av en situation han aldrig från början velat hamna i.

Riktigt bra kapitel som vanligt! Jag kan riktigt känna hur Amors pilar flyger omkring här och där.

Nå, får se när Snape fattar att det är kärlek i luften.

Så bra!!!
Hur kan du va så bra?!!!

Hon använder en stor portion fantasi, kanske?

Tack! Vad glad jag blir att man känner de där pilarna flyga omkring



Och hur gulliga är inte ni? TACK !!!

Någon som också är väldigt gullig är min dotter, som varit en hängiven supporter under hela skrivprocessen. Hon håller på och lär sig layout-program och har nu "editat" omslaget. Hennes otekniska mor har här lyckats klistra in en liten
miniversion (som man kan klicka på)




Kapitel 23 - Legilimering


Den andra mardrömmen var längre och mer detaljrik.

Det gröna skenet var nu bakgrund till dansande, älvlika silhuetter. De rörde sig allt snabbare, i takt med att ett bakomliggande brus blev allt högre. En kvinnoröst vrålade triumferande: - Det blir starkare nu! och ett bedövande jubel bröt ut, hundratals gälla ljusa röster … och det blixtrade till.

Åter satt jag upp i sängen, åter tog jag mig darrande ut i våningen och kröp ihop i fåtöljen med skallrande tänder. Det fotsida brodyrkantade nattlinnet - som liksom mycket annat bara dykt upp bland mina tillhörigheter - var genomblött av svett i ryggen.

Hade jag skrikit denna gång också? Uppenbarligen. Facklorna tändes bakom mig och vi satt mitt emot varandra igen, hans ögon uppmärksamt fästa vid mina.
– Såg ni det utifrån? frågade han. Från vilket perspektiv, så att säga?
– Jo, utifrån, tror jag … men det var intensivt, och ljudet … det kändes nästan som om det var inuti mig.
Jag förstod inte varför den frågan var viktig utan var mer intresserad av detaljerna:
– Det måste ha varit svartälvorna och deras ledare, hon som ville skada er, sir. Jag kände igen rösten.
– Och det gröna skenet ni beskrev? Hur såg det ut? Antog det någon form?
Men det var svårt att minnas. Allt jag kunde säga var att det blivit starkare tills det exploderade i blixtrandet. Med en ofrivillig grimas av smärta rörde jag vid benet. Han lade varsamt sin hand över min, drog försiktigt undan nattlinnet och betraktade ärret som brände så mycket att det kändes som om eld skulle slå ut från det. Han strök på en svalkande salva och lät sin trollstav röra sig sakta över blixtformen medan han mumlade något. Smärtan tonade av och det blev något lättare att tänka.
– Kan det här innebära att jag är en källa till information om vad som försiggår på den mörka sidan? frågade jag. Är drömmen sann och i realtid, så att säga?
– Det tror jag. Han nickade allvarligt. – Och det finns ett sätt att ta reda på mer detaljer från det ni fått se.

– Legilimering är förmågan att ta sig in i en annan människas minnen och tolka det man ser, berättade han. Här på Hogwarts är det jag och rektor Dumbledore som bäst behärskar det. För att kunna utföra legilimering är det viktigt med ögonkontakt; tid och rum har alltså betydelse.
– Ingen kan alltså ta sig in i mina tankar från ett långt avstånd? frågade jag och rös till medan jag kastade ett öga på de mörka fönstren.
– Det är i alla fall osannolikt, sa han dröjande. Hogwarts har ett kraftigt skydd mot intrång utifrån. Era drömmar verkar dock vara en länk utåt, till de mörka krafterna, och legilimering skulle kunna hjälpa oss att bättre tyda era syner. Men jag måste förvarna er om att det är en … omvälvande upplevelse.
– Då är det bäst att vi sätter igång direkt, sa jag beslutsamt.
– Är ni säker? Han tog en mjuk handduk och strök sakta bort några svettiga hårslingor från min panna.
– Jag är säker, sir. Gör det nu, innan jag hinner ändra mig.
Motvilligt lade han ifrån sig handduken och tog istället fram sin trollstav. Så reste han sig och drog sig bakåt några meter, medan han riktade den mot mig. Den darrade ett ögonblick, som om han kämpade med sig själv, men sedan tog han ett fast grepp om den och ropade: - Legilimens!

Jag sitter på golvet och ser upp på pappa och mamma när de spelar … pappas fingrar löper över tangenterna och solen leker i hans blonda, gråsprängda hår … och i mammas röda hår som dansar lika livligt som stråken i hennes hand … och jag viftar med mina små händer, sjunger och hoppar av fröjd …

Så plötsligt är jag åtta år och får veta att min morfar är död … Förtvivlat ser jag mot himlen och försöker förstå … Jag sjunger på begravningen, inför alla släktingar … Jag får komma fram och sjunga framför klassen på musiklektionen … Jag står framför barnkören i kyrkan med en mikrofon och sjunger ut över publiken … Så är jag framför klassen igen … - Om jag var du skulle jag aldrig visa mig igen! … - Du borde bli en syreatom, du borde bli som luft!

Hopkrupen i fåtöljen vände och vred jag på mig för att bli kvitt synerna. När de äntligen tonade bort suckade jag frustrerat:
- Det där hade vi ju ingen nytta av alls.
– Det är det vanliga skeendet vid legilimering att det första som kommer upp är starka positiva och negativa upplevelser från barndomen, sa Snape. Så är det. Minnet börjar ofta från början, i de tidiga upplevelserna.

Han gick runt en stund i rummet och sysslade med olika saker, medan jag försökte smälta upplevelsen. Så vände han sig plötsligt mot mig och sa:
- De där pojkarna, som pratade ert språk, vad sa de? De såg inte vänliga ut.
– Jag vill helst inte prata om det, sir, sa jag undvikande. Dessutom har det ju ingen betydelse för den information vi försöker komma åt.

Efter en stund försökte vi igen. Gryningen började anas utanför fönstren. Natten skulle snart vara slut.

De fyra pojkarna står och väntar när jag kommer på vägen … Jag försöker springa men de hinner ifatt och slänger mig in i snödrivan … Malfoy flinar och kikar på mig ur ögonvrån … Pojkarna gör fula miner åt mig … Jag retar dem … Jag retar en pojke som har svårt att gå … härmar honom ...

- NEEEJ! Jag kastade mig hit och dit för att bli kvitt minnet, det avskyvärt skamfyllda, den sida av mig själv jag ville sudda ut och glömma för alltid. Sluta, låt mig vara!
– Jag har slutat för länge sedan, hördes hans sorgsna röst. Ni visste ju att det här kunde vara omvälvande.
– Sir … Det är avskyvärt. Vidrigt. Jag var …
Tårarna rann sakta nerför kinderna.
– Alla människor kan utföra onda handlingar, sa han stilla. Barn kan vara mycket grymma innan de fullt ut utvecklat sin empatiska förmåga. Vi människor måste ständigt bekämpa ondskan. Både hos andra individer och den som finns inom oss själva. Det farligaste av allt är att tro att man själv är fri från ondska. Först när man insett att den finns där, kan man försvara sig mot den.
– Sir, jag vill inte mer, viskade jag. Inte just nu. Låt mig samla lite kraft.
– Ni har rätt, sa han. Det är snart morgon. Ert sinne måste vila, och vi ska göra oss redo för att gå ner till sjön och titta på den andra uppgiften.

Oj, det här var ett oväntat kapitel! Snape som fick se in i Miriams minnen.
Undrar om hon får en chans att se in i hans minnen. Skulle kanske inte skada, så hon får se varför han är som han är.

Tack för, som alltid, intressant kommentar! Ja, det skulle förmodligen ha varit informativt för henne att se hans minnen. Däremot är det mycket tveksamt om hon skulle kunna göra det, eftersom hon inte har magiskt blod.

Nu får vi se vad som händer under andra uppgiften. Min dotter har skrivit stycket som handlar om när Harry går ut i vattnet, och hon skulle absolut sätta in en minigris i texten ...


Kapitel 24 - Den andra uppgiften


Som alltid lämnade vi våningen vid olika tidpunkter. Jag var den som gick först. I stora salen satt Elvira ensam vid Ravenclawbordet och jag slog mig ner hos henne.
– Nu är Hermione och Ron där nere, sa hon. Under vattnet. Jag vet inte hur de gör så att det blir säkert, förtrollad sömn kanske.
– Jag avundas dem inte, sa jag och ryste.
– Det gör jag, sa Elvira stilla. Tänk att vara den som någon skulle sakna tusenfalt.



Elvira och jag gjorde sällskap ner till sjön. Luften var klar och kylig. Åskådarplatserna var redan fyllda när vi passerade tätt förbi det gulddraperade domarbordet. Dumbledore log varmt mot oss, Madame Maxime böjde nådigt på huvudet och Karkaroff betraktade mig lystet. Mr Crouchs plats upptogs av Percy Weasley, som med viktig min pratade med Ludo Bagman.

När vi satt på åskådarläktaren lutade sig Elvira mot mig ett ögonblick. Jag lade armen om henne och såg mot de tävlande, som just skulle starta. Bagman placerade ut dem på strandsluttningen med ett mellanrum på tre meter och återvände sedan till domarbordet, varifrån hans magiskt förstärkta röst strax dånade:
- Ja, nu är alla turneringsdeltagarna klara att lösa den andra uppgiften. De startar när jag blåser i visselpipan, och de har precis en timme på sig att återvinna det som har tagits ifrån dem. Jag räknar till tre. Ett … två … tre!

Vi såg Harry ta av sig skor och strumpor och stoppa in något i munnen. Gälgräset. Sedan vadade han ut i vattnet. Han hade klädnaden på sig. Var det så klokt egentligen? Den måste ju tynga ner honom. Han vadade längre ut i sjön, längre och längre… Tills han bara stannade. Jag såg att han tuggade snabbt och sen svalde. Slytherineleverna gapskrattade och pekade på honom. Men plötsligt grep han sig om halsen, jag gav till ett gällt skrik och alla slutade att skratta. Han dök hastigt ner under vattnet men jag såg honom inte hoppa upp. Det sista jag såg av honom var två fötter med simhud mellan. Eller var det verkligen han? Slytherineleverna bara gapade. Men Gryffindorarna klappade i händerna och jublade. Karkaroff såg lite sur ut och Ludo Bagman lättad. Jag kände en våg av lättnad att Harry inte hade dött och skrattade till. En minigris hoppade runt i sanden nära stranden; jag kunde inte undgå den. Några Slytherinelever pekade på den och flinade.
– Potter har då inte mer vett än den där grisen, hördes Malfoys släpiga röst. Ha på sig hela klädnaden när han ska ner i vattnet. Till och med Krum fattar ju bättre.

Han blinkade med ett Ner med Potter-märke, som Slytherineleverna hade tillverkat och som vissa av dem brukade ha på sig och reta Harry med.

Jag vände mig om och gav honom en blick. Då stängde han visserligen munnen, men tittade drygt tillbaka. Det kunde inte varit tydligare att han inte tyckte att en lärarassistent var värd så värst mycket respekt.

Alla tävlande var sedan en stund försvunna ner i vattnet, och eftersom man inte kunde se vad de gjorde uppstod en del oro på läktarna. Ludo Bagman gjorde sitt bästa för att underhålla publiken med fyndiga kommentarer, men det gick ändå vågor av rastlöshet genom havet av elever. Slytheringruppen hade börjat blinka frenetiskt med de irriterande Stöd Cedric Diggory/Ner med Potter-märkena, och efter en stund började de djärvaste av dem skandera:
- Neeeer med Potter!
Jag blängde åt deras håll igen men det hjälpte inte mycket. De hade lindat sina gröna halsdukar kring varandra och hetsade inom gruppen. Åh, vad jag avskydde de där gruppmekanismerna som fick människor att bete sig på det viset! Det hade skadat Harry, Elvira, mig själv och jag var säker på att även Snape varit med om något liknande. Jag hade god lust att gå fram och vråla åt dem att börja tänka själva och inte följa den idiotiska pöbeln …

Efter en stund, som måste varit en halvtimme men som känts oändlig, dök Fleur Delacour upp med sönderriven klädnad och rispor i ansiktet och på armarna. Ett förfärat sus gick genom folkhavet, särskilt starkt bland Beauxbatonseleverna.

Fleur vacklade upp på stranden där madam Pomfrey rusade fram för att plåstra om henne. Tydligen var det grindyloggar som angripit.
- Åh, är det grindyloggar där nere! sa Malfoy med låtsad förvåning. Då kommer nog inte Potter tillbaka alls. De har säkert käkat upp honom … Slytherineleverna tjöt av skratt.
– Jamen, jag skämtar ju bara! himlade han sig när jag gav honom en ny blick. Han hade precis samma min som pojkarna i mina minnen från legilimeringen.
– Ska vi byta plats, Elvira? frågade jag, men det var så fullt av folk omkring oss att vi varken kom fram eller tillbaka. Efter ännu en oändlig halvtimme av skränande Slytherinelever strax bakom oss gick så tidsfristen äntligen ut.

Problemet var bara att ingen kommit tillbaka med sin gisslan.
– Ja, då är det frågan om vi inte måste … började Bagman, men utropade sedan:
- Jo, här kommer någon! Det är mr Diggory med miss Chang! Bra gjort, en strålande insats, mr Diggory!
– Yeeees! tjöt Slytherineleverna. Stöööööd Cedric Diggory! Hogwarts verklige förkämpe! Det måste vara enda gången någonsin som de stödde Hufflepuff, tänkte jag argt. När det spelade dem själva i händerna! Då passade det minsann.

Strax därefter dök Krum upp med Hermione. Stormande bifall från Durmstrang med Karkaroff i spetsen. Elvira kramade lättad om mig när hon såg att Hermione var oskadd.

Tävlingsdeltagarna och deras återfunna vänner blev ompysslade av madam Pomfrey, medan oron i publiken åter växte. Harry, Ron och Fleurs gisslan var kvar nere i vattnet. Folk började betrakta varandra med rädda blickar, och jag såg att man rådgjorde med varandra vid domarbordet. Visst var det väl fortfarande ett säkert arrangemang? Dumbledore var ju ansvarig? Trots det började mitt hjärta bulta av skräck.
– Vad var det jag sa? hördes det släpigt bakom oss. Grindyloggarna käkade upp Pottan och Vesslan, helt klart! Synd för grindysarna att det inte blev bättre lunch idag …

Men hur i glödheta kunde Malfoy fortfarande sitta och kläcka ur sig sådana saker? Och hur kunde hans fanclub skratta åt det han sa? Läget började ju bli allvarligt! Jag vände mig åter om, bara för att se hur den odräglige mobbaren stod där och blinkade med sitt märke medan hans påhejare flinade, svängde med halsdukarna och hoppade upp och ner så läktaren svajade. Raseriet flammade upp i mig starkt som eld, men jag ville inte skrika åt dem, ville inte skrämma Elvira …

Plötsligt flammade ett grönt sken till och läktaren med Slytherineleverna rasade med ett brak. De måste ha hoppat sönder den. Deras fåniga rop byttes mot förfärade skrik. För några sekunder kände jag ingenting, men sedan blev jag ännu räddare än förut. Var det ingen ände på alla hemskheter idag? Hur hade det gått för dem?

Det blev ett enda tumult av folk som rusade till, elever som satt på marken med lättare skador, och madam Pomfrey som ilade runt. Elvira och jag kom fortfarande ingenstans och jag fick koncentrera mig på att försöka skydda henne från stötar och slag i paniken som uppstått. Mitt i allt uppfattade jag att Harry hade kommit tillbaka med Ron och Fleurs lillasyster. Både Percy och Fleur var hysteriska och den annars så korrekte Percy vadade ut i vattnet till sin bror. Madam Pomfrey var borta hos dem och så fort de kom till stranden drog hon med sig dem för att linda in dem i filtar.

Oron började lägga sig bland Slytherineleverna. Ingen hade blivit allvarligt skadad - läktaren hade inte varit så hög - men de såg betydligt tillplattade ut, vilket jag delvis gissade berodde på att Harry kommit tillbaka och att han behandlades som en hjälte för att han räddat både sin egen gisslan och Fleurs syster. Fleur kysste honom på båda kinderna och Dumbledore samtalade ivrigt med en vattukvinna för att få reda på vad som hänt nere i vattnet.

Domarna behövde överlägga en stund för att fördela poängen, men till sist löd Bagmans röst:
- Mina damer och herrar, vi har nu kommit fram till ett beslut. Vattuhövdingskan Murcus har berättat exakt vad som hände på botten av sjön, och vi har därför beslutat att ge max femtio poäng för varje deltagare. De fördelas på följande sätt: Miss Delacour, som använde Bubbelhuvudförtrollningen på ett strålande sätt, lyckades ändå inte återta sin gisslan, eftersom hon blev angripen av grindyloggar precis då hon närmade sig målet. Vi belönar hennes insats med tjugofem poäng.

Applåder från läktarna.

– Mr Cedric Diggory, som också använde sig av Bubbelhuvudförtrollningen, var den förste som återvände med sin gisslan, men han kom en minut efter att tidsfristen löpt ut. Vi belönar honom därför med fyrtiosju poäng.

Stormande bifall från Hufflepuffarna. Slytherineleverna höll sig tysta denna gång.

– Mr Viktor Krum använde sig av en ofullständig form av förvandlingskonst, som inte desto mindre visade sig effektiv. Han kom tillbaka till stranden med sin gisslan som god tvåa. Vi ger honom fyrtio poäng.

Bifall från Durmstrang och särskilt från Karkaroff.

– Mr Harry Potter använde gälgräs med stor framgång. Han återvände sist av alla och hade då kraftigt överskridit den utsatta tidsgränsen. Vattuhövdingskan informerar oss emellertid om att mr Potter var den förste som kom fram till gisslan, och att den försenade återkomsten berodde på hans fasta beslut att föra samtliga fångar tillbaka i säkerhet och inte bara sin egen. Nästan alla domarna…, här kastade Bagman en mycket ovänlig blick på Karkaroff, … anser att detta visar moralisk tåga och därför förtjänar högsta poäng. Men eftersom inte alla är eniga … tilldelas mr Potter fyrtiofem poäng. Det betyder att mr Potter och mr Diggory nu ligger på delad förstaplats!

Elvira och jag omfamnade varandra och jublade med alla andra (utom möjligen Malfoy med vänner). Vi lät oss föras framåt av folkhopen och nådde fram till Harry först vid trappan till slottet.
– Du förtjänade femtio, Harry! ropade jag och kramade om honom i hans filt. Utan tvekan! Du var den ende som tänkte utanför boxen och inte bara på att vinna. Vi är så stolta över dig!
– Äh, sa Harry och log generat medan han strök det blöta och rufsiga håret ur pannan.

Bra kapitel som vanligt! Åh, de där snorungarna från Slytherin förtjänade att bänken rasade ihop! Det är bara rätt åt dem! Hehe!
Nå, nu är bara frågan hur Miriam kommer att känna för Snape sen, för vi vet ju hur han betedde sig mot Harry efter andra uppgiften. Du kommer kanske tycka jag är hemsk, men jag hoppas nästan att hon ska skälla ut honom! Fast du har ju skrivit att du förstår hur jag känner när det gäller Snape!

Lite kritik bara:

Mr. Crouch

Jag har för mig att här i Sverige gör vi inte en punkt mellan mr och efternamnet. Sedan glömde du ett s på slutet.

Mr Crouchs

Vattuhövdingskan informerar oss emellertid om att Mr. Potter var den förste som kom fram till gisslan,

I Sverige skriver vi mr, mrs och miss med liten bokstav, om ordet hamnar mitt i en mening. Det är nog bara i England/USA de skriver med stor bokstav.

Vattuhövdingskan informerar oss emellertid om att mr Potter var den förste som kom fram till gisslan,

Tips: Kolla i Harry Potter-böckerna, eller någon annan bok som har översatts till svenska och där de använder miss, mrs och mr.

Varför inte kika i "Quirrells första år på Hogwarts"? Då ser du hur jag har gjort!

I övrigt har du gjort ett bra kapitel, och jag längtar till nästa!

Slytherineleverna förtjänade att bänken rasade ihop, precis som Mintygirl89 skrev.

Superdupermega fantastiskt som vanligt!

Du borde verkligen skriva en bok, du skriver så fint. Handling är det enda du behöver, sedan så BOOM du har en perfekt bok(fast du måste ju skriva den såklart ).

Jättebra som vanligt!