Min vän-Lejonet

Jag mena att jag har gjort kapitel sju. Inte sju kapitel...
Jag lägger upp det:

Kap 7 Pappa
Efter mamma hade gått låg jag bara där. I min säng, och stirrade upp i taket. Jag tänkte inte, jag drömde inte, jag sov inte. Jag gjorde ingenting. Jag kanske var i någon sorts chock. Eller?
-Hej! Jag är hemma! Alex?
Jag vaknade upp och mitt koma-tillstånd när pappa öppnade dörren.
-Ja. . . Hej. Fick jag ur mig.
-Hur mår du?
-Bättre. . .
Han kom upp för trappan och in i rummet.
-Så. . . Du har haft feber. . . Och. . .??
-Feber. . .
-Hosta?
-Nej.
-Något annat?
-Nej. . . Jag började bli rädd att han visste.
-Helt säker?
-Ja. . .
-Okej. Jag har köpt pizza. Kom ner och ät.
-Jag kommer, svarade jag och hoppades att han skulle gå före mig.
-Kom då, sa han och ställde sig i dörröppningen.
-Nej. . . Jag. . .
-Du?
-Jag. . . Gå före du.
-Okej då, sa han och gick ner.
Jag pustade ut. Snälla märk inget!
Jag tog av bandaget på foten och satte på mig strumpor.
-Kommer du eller? Pizzan är snart slut!
-Jag kommer! Jag försökte springa men det gjorde för ont, så jag gick ner.

Jag gick in i köket och satte mig framför pappa.

-Du verkar ganska frisk. Ska du till skolan imorgon?
-Jag. . .
-Mmh?
-Äää. . . Jag. . . Kanske. . . Jag. . .
Ska jag berätta? Eller inte? Vet han redan? Han brukar vara bra på att komma på saker. . . Väntar han på att jag ska säga det?
-Du?
-Jag. . . Kr. . .
-Vad?
-Jag. . . Kräktes inatt. . .
-Hur mår du nu då? Sa han snällt.
-Jag. . . Bättre. . . Det satt en klump i halsen. Ska jag säga det med foten. . .?
-Vad bra. Svarade han.
Jag tog en pizzabit och stoppade den i munnen.
-Ska du stanna hemma imorgon?
-Mmm. . . Mumlade jag.
-Okej.
Jag tappade pizzabiten på tallriken.
-Berätta inte för mamma! Skrek jag nästan.
-Okej. Ta det lugnt!
-Ska du inte. . .??
-Nej. Inte om du inte vill.
-Okej. . . Tack.
-Var det något mer?
Jag ville berätta. Men tänk om mobbarna. . . Men jag behöver inte säga något om. . .
-Ja. . .
-Vad då?
Nej! Varför sa jag ja?!! Jag kan inte berätta! Men det enda jag vill är att sitta med pappa och att han säger att det ska bli bra. . . Jag måste berätta nu. . .
-Jag. . . Min. . . Jag drog ett djupt andetag. Min fot. Jag. Den. Jag har gjort illa den. Sjukdomen du vet. . . Jag tittade ner i bordet.
-Oj! Alex. . .
Jag började gråta. Jag vet inte varför. Kanske för att jag höll så mycket hemligt. Jag böjde huvudet längre ner så att han inte skulle se. Jag försökte att sluta gråta. Men det slutade inte.
-Alex?
-Jag. . . Jag skulle inte ha sagt något. Man hörde på rösten att jag grät.
-Alex. . . Jag hörde hans fotsteg när han gick fram till mig.
-Så. . . Han lyfte upp mig i sin famn och satte sig på stolen.
-Jag. . . Snyftade jag.
-Allt blir bra. . . Sa han och kramade mig.
Han bar in mig till vardagsrummet och la mig i soffan.
-Förlåt. . . Sa jag.
-Förlåt för vad då? Vad ska du säga förlåt för?
-Jag. . . Vet inte. . .
Han log mot mig och strök över mitt hår.
-Sätt på något bra, sa han och gav mig fjärrkontrollen till TV:n.
-Okej. . .
Han gick in i köket. Jag satte mig upp och satte på TV:n.
Pappa kom in med pizzan och satte sig brevid mig.
-Här. Han gav mig min tallrik och satte armen om mig.
-Hur illa är det? Frågade han.
-Den är svullen. . . Sa jag och kröp in i hörnet av soffan, bort från pappa.
-Kom. Sa han. Jag satt kvar.
Han gav mig en filt och sa:
-Får jag se?
Jag tog av strumpan och visade foten. Han granskade den noga medans jag satte på mig filten.
-Hur länge? Frågade han.
-Två dagar tror jag. . .
-Medicin?
-Jag har tagit den. . . En imorse. . .
-Okej. Han tittade in i mina ögon.
-Hur gjorde du illa den?
-Jag. . . Trillade i skogen. . . Från ett träd. . . Ljög jag.
-Okej. . . Sa han avvaktande. Hur känns det?
-Dåligt. . .
-Tja. . . Man kan bara låta det gå över. . . Eller gå till en doktor?
-Nej! Sa jag med lite panik i rösten.
-Okej. Vi låter det vara då. Sa han och tittade mot TV:n.
-Jag sa något bra. . .
-Jag sa. . . Jag kollade mot TV:n. Barnkanalen var på. Det var två ankor som lekte med ett löv.
-Oj! Jag kollade inte. Sätt på nåt du. Sa jag och gav fjärrkontrollen till pappa.
-Om du törs det så. . . Skämtade han.
-Mm. . . Svarade jag och log. Han satte på sexan. Det var Simpsons. Hans favoritprogram.
-Jag vet inte om jag törs. . . Pep jag på skämt.
-Nehe. Svarade han och fortsatte titta.
Jag slappnade av lite och lät pappa hålla om mig om han försökte.
Jag visste inte hur det kändes. Det kändes inte bra och inte dåligt. Kanske något mitt i mellan. Jag var inte lättad. Inte sur. Inte bra. Eller så var jag allt.

Jag visste inte om jag skulle vara lättad eller bryta ihop och berätta allt. Och sen få stryk av mobbarna. . .

"Hjälp." Var det sista jag tänkte innan jag somnade i soffan.

Jag tyckte att det var dåliga känslor, beskrivningar osv. Men... Tyck vad ni vill. Jag har haft skrivarkramp och nu "tvingade" jag fram det har kapitlet. Sååå... Ge mig kritik.

J
Ä
T
T
E

B
R
A

F
Ö
R

A
T
T

D
E
N

Ä
R

S
Å

A
W
E
S
O
M
E
!


M
E
R
A!

Tack Lillan Potter!!

Äsch!
MEERA!

Ja, när jag har skrivit. Har fortfarande ingen idé...

Jag är självklart kvar!!!

Ja skriv mera!

Okej, men du kanske ska få in Lejonet mer i din berättelse?!

Nu har jag idéer!!!! Skriver för fullt!!

Ja! Vad bra!