Utvald till att överleva (Berättelse)

Här får ni ett helt kapitel, haha xD
--------------------------------

Kapitel 4

Efter vad som kändes som en evighet kom äntligen Robert upp till vattenytan. Han hostade upp lite vatten, och lyckades sedan simma till kanten. Först trodde Josh att Robert var ensam, och han kände en stor klump i magen, men snart såg han krulligt blont hår tätt intill Robert. Jonathan hjälpte dem att dra upp sig på kanten och sedan till stående ställning på den säkra marken. Oliver hostade fler gånger och kräktes upp vatten. Josh tittade bort och höll för öronen för att slippa veta vad som pågick.
Det var inte förens någon knackade honom på axeln som han förstod att det var över.
”Vi måste vidare nu” sa personen, som visade sig vara Melina. Josh nickade och tittade bort mot Oliver och Robert.
”Vad händer med dem då?” frågade han tyst.
”De kommer gå efter oss, så vi kommer inte jogga mer. De måste få upp värmen lite så de inte fryser ihjäl. Tur var det att både Robert och Jonathan hade vars en extra jacka med sig, så Oliver fick låna en. Jag hoppas de båda mår bra nu bara” svarade hon och tittade oroligt mot dem.
”Det tror jag nog. Bäst vi börjar gå nu så vi hinner fram snabbt”
Melina nickade och de började gå efter de andra igen. Josh hade inte kvar sin plats längst fram längre, Oliver gick där nu mellan de två soldaterna. Josh själv gick någon stans i mitten med Melina och hennes vänner.
Josh började tänka på att det var rena rama turen att fienden inte hört dem i skogen, kanske var de för långt bort. Josh hoppades bara att de inte hade följt efter dem...
Han tittade osäkert omkring sig, som om han skulle få syn på en man med pistol. Inte för att han visste vad han skulle gjort då, han gjorde det bara av ren vana.
Ibland önskade Josh att det verkliga livet var lite mer som TV spel, med hjälp av musik hade man ju kunnat veta om fienden var i närheten. Det hade varit skönt att veta nu. Istället fick de gå i blindo, kanske inte soldaterna som var tränade till sådant här, och han tyckte verkligen inte om det. Hela tiden hade han en känsla av att någon iakttog dem, men han lyckades övertala sig själv att de var säkra där de var, mitt ute i ingen stans.

Ett långt tag senare hade de tillslut lyckas ta sig till sitt slutliga mål, hoppades Josh i alla fall. Det var ett tegelhus, ganska stort målat i kamouflage färger. Först när de kom fram såg inte Josh huset, men så snart soldaterna pekade kunde han skymta konturerna av det. De smög sig fram och stannade bland träden 20 meter från huset. Jonathan smög fram till huset, väntade fem minuter och tog sedan upp en radio. Han knappade in något på den, viskade lågt, och knappade lite till. Några minuter senare öppnades en dörr i huset, som annars var helt dold, och Jonathan vinkade till resten av gruppen att de kunde ta sig fram till honom och gå in genom dörren. När alla väl stod inne i ”hallen” av det konstiga huset stängdes dörren bakom dem och det blev helt mörkt, men det varade inte så länge. snart tändes en lampa med svagt ljus, tillräckligt för att de skulle kunna se varandra. De fick sedan gå igenom två dörrar till, innan de kom till ett helt vitt rum.
”Ni kommer kontrolleras nu, så ingen har några vapen eller andra saker som skulle kunna avslöja eller förstöra för oss” förklarade Jonathan för dem. Robert och Oliver hade redan blivit förda till ett annat rum, där de togs om hand om för att inte frysa ihjäl.
”Var vänliga och ställ upp i två led, tjejer för sig och killar för sig.”
Eleverna gjorde som han sa och ställde snabbt och tyst upp i två led. Jonathan log nöjt mot dem.
En dörr, som Josh helt hade missat innan, öppnades till höger om dem och en ung kvinna i vit rock kom emot dem.
”Förste man och kvinna i leden, var vänliga och följ efter mig” sade hon och gick ut igen. De två första personerna såg sig osäkert om mot Jonathan, som nickade uppmuntrande och fick dem att gå efter. Dörren stängdes bakom dem och det blev knäpptyst i rummet. Några minuter senare öppnades dörren igen, och de nästa två personerna i leden fick gå in i rummet.
Detta upprepades några gånger, och snart var det också Joshs tur. Flickan bredvid honom var en från hans egen klass, Anne hette hon. De kallades in i rummet och dörren stängdes bakom dem. Kvinnan som hämtat dem försvann ut genom en av dörrarna på andra sidan rummet.
”Var vänliga och ta av er skorna, jackorna och andra ytterkläder som ni bär” hördes en röst ur en högtalare. Anne och Josh tittade på varandra, men gjorde som rösten sagt. Snart stod de med sina ytterkläder i händerna och kände sig förvirrade.
”Gå ut genom dörrarna längst fram i rummet, flickan till höger och pojken till vänster” Ännu en gång hördes rösten, och de två eleverna gjorde som den sagt. Josh log snabbt mot Anne, innan de båda försvann igenom de olika dörrarna.
Det nya rummet var olikt det förra. I detta rummet fanns det 3 andra personer, alla män. De log inte, och de höll vapen i händerna. Josh kände hur det ännu en gång vände sig i magen på honom och hans svalde snabbt, han visste inte vad som skulle hända nu.
”Var vänlig och placera dina ytterkläder på pallen där borta” sade en av soldaterna och nickade mot pallen som stod till höger om Josh. Han lämnade sina kläder där som de sa, och tittade sedan osäkert mot dem. En av soldaterna gick fram till kläderna och började kolla igenom dem. Några minuter senare lade han ner dem igen på pallen.
”Vi ska kolla så du inte har några vapen eller andra saker som är förbjudna här, för personer som inte jobbar här det vill säga, så var vänlig och ta några steg närmare oss och ta av dig tröjan.”
Josh tittade ner i marken när han gjorde det.
Soldaterna undersökte honom och efter tre eller fyra minuter nickade till varandra.
”Du kan ta dina kläder och gå ut genom dörren där. Du är klar här. Utanför får du ytterligare info.” Josh nickade och gick ut. Han andades ut en suck när dörren stängdes bakom honom igen. I det nya rummet kändes det lite bättre, hans klasskompisar stod där.
”Hur gick det för er?” frågade han några av dem.
”Det gick bra, de bara kollade snabbt och lät mig gå sedan” svarade en av dem. De andra nickade instämmande och log mot Josh.
”Tystnad i salen” sade plötsligt en röst. Alla elever tystnade genast och tittade upp. Samma kvinna som kommit till dem först stod nu vid en av väggarna i rummet.
”Nu ska ni få duscha, få mat och sedan visas ni till era rum. Varje elev kommer dela rum med tre andra. Pojkar för sig och flickor för sig. Var vänliga och följ med mig” sade hon och vände sig om och öppnade en nästan dold dörr. Alla elever följde efter henne i tystnad.
De gick genom en lång korridor, ner för två trappor och sedan delades de slutligen upp tre och tre för att få vars ett rum. Josh hamnade tillsammans med två killar från sjuan, vilka han inte visste namnet på. En högtalare började brusa i ett hörn av taket och en röst hördes snart.
”Middagen kommer serveras om fem minuter, vi ber er stå och vänta i korridoren innan vi kommer för att leda er till middagssalen.”
Josh kände hur hans mage kurrade, och han kom att tänka på att han inte hade någon aning om vad klockan var, eller vad som egentligen hände. Och när han tänkte på allt detta kände han också hur trött och utmattad han var. Joshs ögonlock kändes tunga, men han tvingade sig själv att stanna vaken, han behövde verkligen äta något. Så han släpade sig ut ur rummet och satte sig på korridors golvet för att vänta. Snart kom även alla andra elever, och en stund senare kom den unga kvinnan igen. Hon ledde dem ner för korridoren och in genom ännu en dörr. Josh hatade alla dessa dörrar, det gjorde honom frustrerad att inte veta vad som fanns bakom de alla, och det kändes som om det fanns hundra tusen av dem.
Bakom dörren de gick igenom fanns en stor sal, med flera bord och stolar som räckte gott och väl för deras klass, gånger två. Kvinnan visade dem att de kunde sätta sig vid borden, och eleverna dunsade tacksamt ner på stolarna. Josh gnuggade sig trött i ögonen och gäspade och han såg flera andra elever som gjorde samma sak.
Snart kom det fem personer med en stor kartong. De lassade upp små platslådor som de skickade ut till alla elever. De fick även vars ett glas med vatten. Josh öppnade sin låda och fann potatismos, tre gröna sockerärtor och sju köttbullar. Han suckade, det var ingen mat han riktigt tyckte om, och efter den äckliga lunchen hade han hoppats på något godare. Men han var hungrig, och började ändå därför att äta av maten, som inte smakade så illa som han trott. Salen fylldes snart av ljudet av smaskande av mat och skrapande av bestick mot plast. Tio minuter senare hade de flesta ätit upp sin mat, även Josh. Han kände sig inte helt mätt, men det var betydligt bättre än innan.
”De som är klara får lov att gå till sina rum och sova om de vill nu, eller duscha innan om ni känner för det. Duscharna finner ni längst ner i korridoren, och det finns en tydlig skyllt på dörren. Stora sovtröjor hittar ni ett ett skåp inne i duschrummet. Resten av er mat kan ni slänga i sopsäcken där borta” sade kvinnan och pekade på en stor sopsäck vid dörren, och denna gången log hon också mot eleverna. Josh ställde sig upp och gick bort för att slänga sin mat. Sedan vandrade han ner för korridoren, och in till duscharna. En timme senare var Josh klar och låg sedan i en av sängarna i rummet. De andra två eleverna sov redan, och Josh blundade hårt. Han försökte att inte tänka på allt hemskt som skulle kunnat hända Jack, och hans föräldrar. Josh undrade vart de var, och om de undrade vart Josh var?
Han kunde inte fatta att det bara gått lite mer än ett dygn sen han stod i spelbutiken med Jack och pratade om det nya spelet han spelat de senaste veckorna. Det kändes sorgligt att inte veta om han någonsin skulle sitta och spela TV spel med Jack igen, eller om hans ens skulle få se honom igen.

jätte bra Louise

Jag känner att det inte går framåt xD Bara, stilla xD

Om ni hittar stavfel eller fel, så säg till mig! ^^

nej jag tkr den är bra

du har missat att skriva varsin jacka

Haha tack cx

Var då? ^^

Always

i början när de ger Oliver jackorna ^^

Cara Riddle- Denna delen?

Tur var det att både Robert och Jonathan hade vars en extra jacka med sig, så Oliver fick låna en.

^^

japp det var den jag tänkte på ^^

Haha men Robert hade ju en egen, de båda hade vars en extrajacka med sig, och Oliver fick låna den ena xD

haha jag fattar inte xD jag får verkligen inte ihop meningen xD lr ja jag fattar vad de står men ändå