Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Tack så mycket! ^^
GOD JUL till alla!

God jul själv, super bra författare

Åh... Jag kan inte uttrycka mig. så *pip* bra...
SUPERDUMPERMEGAAWSOMEFANTASTISKTBRAIGT!!!!!!!!!!!!
♥
LOVE IT.

Och god jul.

AWESOME!!!

Åh! Tack så supermycket!
Jag hoppas ni har en bra jul!

Kapitel elva: Motspelare och bundsförvanter

Nästa morgon klättrar vi nerför trädet och packar ihop. Vi tuggar i oss några bitar bröd innan vi går längre in i skogen. Fåglarna kvittrar muntert och jag fick för första gången syn på en hare. Efter några minuter har jag dödat den med ett enkelt hugg från min yxa. Jag fick argumentera med Forest ganska länge innan hon gick med på att lägga haren i ryggsäcken. Hon tittade surt på mig innan hon hängde ryggsäcken över axeln. Jag struntade i henne medan vi började gå lite fortare. Vi var elva deltagare kvar och tanken på att det kunde finnas någon i närheten gav mig en olustig känsla. Jag försökte komma på något att prata om.
"Hur var dina stylister?" frågade jag och Forest log fånigt.
"Lite överdrivna. Men dom är så löjliga att man bara måste gilla dom."
Jag skrattade för jag kände igen mina stylister mycket väl. Hur mycket jag än hatade regimen och huvudstaden var Klin och Fancie bara tröga och snälla.
"Oh, titta på hennes ögonbryn!" imiterade jag Fancie och vi började skratta.
"Så långa ögonfransar och så har du inte ens målat dom!" sa Forest i en sådan upprörd och fånig röst att jag utstötte ett ljud som knappt var mänskligt. En tom känsla kändes plötsligt i mitt hjärta. Saknade jag dom verkligen? Jag tittade upp och lyfte händerna upp mot himlen.
"När vi vinner vill vi ha en prinsessklänning, Fancie!"
"Med puffiga små underkjolar!" skrattade Forest och vickade på höfterna. Jag grabbade tag i hennes arm och vi började fnittra som små flickor. Sedan slog det mig att vi hade skämtat om det som om vi båda skulle vinna. Tanken verkade ha slagit Forest också för hon tystnade och tittade ner på sina fötter. Men snart lyfte hon upp huvudet igen och tittade glatt mot mig.
"Ska vi fortsätta?" Hon gjorde en gest framåt och jag tog ett hårt tag om hennes hand.
"Visst." säger jag och hon drar iväg mig. Hon fortsatte att prata medan jag spanade efter några motspelare. En gång prasslade det till i en buske men det hade visat sig vara en nyfiken räv. Vi kom fram till ett par stora granar. Deras grenar skymde det mesta av sikten och var omöjliga att flytta på. Forest föreslog att vi kunde gå runt den och jag nickade. Det tog längre tid men det var enklare än att tränga sig igenom granarna. Så fort vi hade lyckats ta oss på andra sidan såg vi oss omkring. Det var en plats vi aldrig hade varit på förut. Det var mycket mer växter här och granarna kunde ge ett bra skydd. Tyvärr var jag inte den enda som hade tänkt på det. Plötsligt fick jag ett hårt slag i huvudet som fick mig att ramla omkull. Jag lyfte på handen och rörde vid tinningen som bultade smärtsamt. Mina fingrar färgades röda av blodet som nu rann nerför kinden.
Ur ögonvrån såg jag killen från ettan komma fram bland granarna och le triumferande. Forest började backa mot stället där jag låg men han var för snabb. Snabbt hade han grabbat tag i hennes jacka och drog henne mot sig. Han tog ett hårt grepp om hennes hals och tittade henne mordiskt i ögonen.
"Så du är flickan som sparkade till Nett i huvudet? Den sparken dödade honom." säger han argt innan han skrattar elakt. "Jag trodde att du skulle vara större men det här är bara till min fördel. Enklare att döda." Han tog ett hårdare tag om hennes hals.
Hans ilska hade gjort så att han hade glömt bort mig. Man kan säga vad man vill om karriärister men vissa är helt dumma. Jag lyckades ställa mig upp även om jag hade blivit lite yr efter slaget. Jag tittade snabbt mot Forest när jag drog fram yxan. Hennes ansiktsfärg blev blekare för varje sekund. Jag försökte smyga mig upp bakom honom men råkade trampa på en kvist. Det kändes som om kvisten bröts av bara för att göra det jobbigt för mig. Killen släppte taget om Forest och hon föll ihop på marken. Hon hostade och rörde vid sin ömmande hals. Han vände sig istället mot mig. Rädd att han skulle försöka strypa mig också högg jag honom hårt i bröstet. Han tittade chockerat på mig och sedan på yxan. Aldrig hade han väl trott att en tjej med en sexa skulle kunna skada honom. Han började vackla bakåt några steg innan han föll ihop. Han andades häftigt och jag skyndade mig fram till Forest. Hon rörde fortfarande vid sin hals men hennes ansiktsfärg verkade komma tillbaka. Sedan såg hon plötsligt orolig ut när hon tittade på min tinning.
"Mercedes! Du blöder ju!" utropar hon och jag slog handen för munnen på henne. Om killen från ettan var här kunde lika gärna hans partner vara det. Jag la ett finger över läpparna och hon nickade. Jag lyfte bort handen.
"Det är inget allvarligt." viskade jag till svar. Forest suckar innan hon pekar mot killen.
"Varför är han inte död än? viskade hon och jag tittade bort mot honom. Jag närmade mig honom långsamt och drog ut yxan. Jag drog ett djupt andetag innan jag högg honom i bröstet en andra gång. Säkrare och djupare den här gången. Hans andning blev lugnare och svagare och snart ljöd en kanon. Jag försökte inte tänka på det men det var svårt. Det var första gången jag hade dödat någon. Forest kom fram bakom mig och tittade på honom.
"Varför blev han så arg över killen från fyran?" frågade hon och jag torkade bort blodet från yxan med jackärmen.
"Deltagare från fyran brukar också tränas upp som karriärister. Jag antar att dom jobbade ihop." säger jag och ser mig omkring. "Du, det är bäst att vi sticker härifrån."
Forest instämde och vi sprang iväg. Bort från killen och kanske bort från de andra karriäristerna. Inte förrän vi hade sprungit i en halvtimme stannade vi, flåsande.
"Så det var Netts kanon vi hörde igår kväll?" säger Forest och tar fram flaskan ur ryggsäcken. Jag nickar medan jag håller mig i sidan där jag fått håll. Sedan tänker jag på killen från ettan. Han som jag hade dödat. Jag suckar tungt. "Tio deltagare kvar."
Forest rynkar på pannan och räcker mig flaskan.
"Tror du inte att vi måste dela på oss snart? Jag vill inte möta dig i slutet."
"Vi tar det imorgon. Just nu har vi en hare att rensa och äta." säger jag och dricker några klunkar av vattnet.
Efter vi rensat haren plockar vi fram några kvistar och gör upp en eld. Vi grillar kaninen snabbt. Vi styckar den och lägger tillbaka den i ryggsäcken. Forest föreslår att vi letar upp ett gömställe någonstans och trampar bort glöden från elden som är kvar. Jag slänger ryggsäcken över axeln och vi sticker snabbt därifrån. Det tar en kvart innan Forest pekar ut ett bra träd och vi klättrar snabbt upp. Uppe i trädet delar vi på några bitar hare och drar filten om oss. Det har blivit ännu kallare än förra natten. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en bundsförvant i Hungerspelen. Att jag skulle hitta en vän. Vi pratade lågt om vad som hade hänt idag när nationalsången börjar spelas upp. Vi tittar upp mot himlen och väntar. Först kommer killen från distrikt ett som jag dödade och sedan kommer Nett. Jag undrar hur de andra karriäristerna kände sig. Inte för att jag tyckte synd om dom. Inte riktigt. Jag kände mer hopp om att kanske klara det här. Och jag trodde att de andra deltagarna kände samma sak. Nu när två stora hot är ute ur spelet. När bilden försvinner och sången tonar bort biter jag mig på läppen. Två döda. Jag undrar hur människorna i huvudstaden har det. Netts död kanske inte var tillräckligt spännande men jag hoppas att killen från ettan var det. Annars skulle något som var mer spännande för publiken skapas. Något farligt för oss brukade alltid pigga upp människorna i huvudstaden.

awesome!!! snälla skriv mer!

AWESOME!! Du skriver helt fantastisk! ♥

SUPER! ♥

Assamegaultrasuperfantastisktawsomejätteoemotstånderligtbra!!!!!!!!!!!!!!!