Huvudsstatsbornas hungerspel.

Jag förstår varför du inte skrivit det kan bli så

Nu är ja tillbaka på mugglis igen. Har haft värsta stressen och har det fortfarande. Den enda datan vi hade i huset gick sönder när jag var inaktiv. Det var allt. Nästa gång jag skriver har jag ett inlägg.


Det var ett ganska långt kapitel men jag villa så gärna komma igång igen.
Kapitel 3

Jag vaknade och fick genast gå ner till träningen. Jag vart genast livrädd, jag var inte bra på något. Jag såg en artonårig hugga huvudet av en docka, jag rös. Det där kunde lika gärna vara jag och det skulle det vara. Jag gick sakta bort till knivarna, det var det jag tänkte satsa på, jag skulle kanske ha en liten chans att överleva. Flickan från min klass tänkte nog samma sak.
-Linny. sa hon och räckte fram handen. Vi går ju i samma klass. Jag nickade.
-Jag hade för mig att du hette något annat. sa jag. Hon nickade.
-Linnea, men jag vill helst inte kallas det. sa hon.
-Sarah. sa jag. Hon nickade.
-Ska vi jobba tillsammans? frågade hon. Jag ryckte på axlarna.
-Jag tror det, jag litar på dig. sa jag. Hon log. Så återgick vi till träningen. Jag viste att jag skulle dö, vi var ju 100 stycken i år. (Dom ändrar antalet varje år så det blir olika).


Jag stod framför ymnighetshornet, Linny stod på andra sidan. Jag såg ut över alla personer, det fanns folk som fått tolv poäng i år, jag fick sju och Linny fick ett. Jag rös vid tanken, ett poäng. Folk tror att hon kommer dö direkt och inte ha någon chans. Jag hörde nedräkningen. Jag såg mig snabbt omkring, jag fastnade för en ryggsäck ganska nära alla vapen, om jag hade tur skulle jag kunna ta något där, det visade sig att jag var bra på knivar och hyffsat bra på yxa och svärd.
-3...2...1! Alla sprang av plattorna samtidigt. Jag var en av dom snabbaste deltagarna i min ålder. Jag sprang det fortaste jag kunde och tog upp ryggsäcken. Det var folk bakom mig och några låg redan döda. Jag var inne i striden, om jag inte tog något vapen skulle jag dö direkt om jag flydde. Jag sprang mot väggen och slet åt mig en järnyxa och tog upp fem knivar från marken som låg ihopbundna. Linny var också inne i allt, hon hade en ryggsäck. Jag såg att någon sprang mot henne med ett svärd. Jag kastade genast en kniv, ingen fick döda Linny! Kvinnan föll till marken.
-Ta hennes svärd, packning och min kniv! skrek jag och hon gjorde som jag sa. Så sprang vi ut från blodbadet helt skräckslagna. Vi slutade inte springa förrän efter tio minuter då kanonskotten hördes. Det var 27 stycken. Det var alltså 73 personer kvar med oss. Så fortsatte vi att gå i ca en timme, vi ville komma bort från stället. Snart hittade vi en grotta som var ganska stor.
-Här slår vi läger. sa jag och hon nickade. När vi väll suttit oss ner på grottgolvet kollade vi vad vi hade. Vi hade ju tre ryggsäckar. Jag öppnade den första ryggsäcken. I den fanns det en kniv, ett bröd, ett paket torkad frukt, ett rep och en vattenflaska...MED VATTEN! Jag och Linny delade genast på det, sen gav jag henne kniven från väskan. I den andra väskan fanns det ett paket tändstickor, ett paket torkat kött, en liten yxa, en tom vattenflaska och...nattskatta. Jag kollade på bären.
-Dom här ska vi inte äta men om någon smyger sig på oss kan dom vara bra att ha. Hon nickade. I den tredje väskan fanns det två knivar, fem äpplen, tre bröd, ett par glasögon, ett rep och en pil.
-Den skulle vara bra om vi hade en båge. sa jag. Hon nickade. Då granskade jag glasögonen.
-Det är mörkerglasögon. sa hon. Jag nickade.
-Hur vet du det? frågade jag.
-En gång träffade jag en från distrikt 11, det är en lång historia som jag inte vill ta nu. Jag nickade. Jag kom sakta in i mina egna tankar. Vi hade klarat oss genom blodbadet och den första dagen var snart slut. Jag kunde knappt fatta att jag hade klarat nästan en dag i spelet, jag trodde jag skulle vara den första som dog.
-Du Sarah? Jag rycktes ut ur mina tankar.
-Ja Linny. sa jag.
-Tror du att vi har en chans att vinna? frågade hon. Jag nickade.
-Alla har lika stor chans att vinna och om vi tror kanske vi gör det, om vi sammarbetar och inte är med i onödiga strider. sa jag. Jag viste inte om det var sant, vi var ju bara tolv år.
-Men om vi klarar oss, bara en får vinna, vem ska dö. Jag svalde hårt, ingen fick sakade Linny, under dom här dagarna har hon blivit som systern jag aldrig haft. Jag öppnade munnen långsamt.
-Jag...