Hilda Smith [SV]

Blev klar med det igår... Lika bra att lägga upp det...

Kapitel 6. Irismeddelandet

Hilda sitter på en gren uppflugen i ett träd när hon hör någon ropa hennes namn. Men hon svarar inte. Hon skulle inte klara av att hålla det hemligt. Och om någon skulle få reda på det vet hon inte vad hon skulle göra. Ingen vill ha något med Hades dotter att göra.
”Där är du. Kom ner därifrån och berätta varför du sprang iväg” säger någon vid trädets fot. Hon tittar ner och får syn på Molly.
”Lämna mig ifred” mumlar Hilda.
”Då får jag väll klättra upp istället” säger Molly och börjar klättra. När hon nästan är uppe går grenen hon står på av. Och där hänger hon.
”Kan jag få lite hjälp?” frågar hon. Hilda klättrar ner till henne och hjälper henne ner.
”Tack” säger Molly när hon känner fast mark under fötterna. Hilda böjer bara lite på nacken. Sen vänder hon och klättrar upp i trädet igen.
”Hallå där, kom ner” säger Molly.
”Kan du lämna mig ifred?”
”När du berättar vad som är fel.”
”Du vill inte veta” fräser Hilda.
”Det vill jag visst. Kom ner och berätta eller så hämtar jag Mr. D och låter han tvinga det ur dig.” Det var inget tomt hot.
”Du skulle bara våga!” Även om Hilda inte har träffat Dionysos så har Alex berättat om honom.
”Ja det skulle ja, så kom ner!” Hilda rör inte en fena.
”Okej om det är det du vill. Hej då” säger Molly och går. När hon är utom synhåll klättrar hon ner och skyndar längre in i skogen. Då krockar hon med Alex.
”Inte du också” säger hon. Alex ser förvånat på henne.
”Vad har hänt?” frågar han. Hilda svarar inte utan skyndar förbi honom och längre in i skogen. Alex hinner inte fatta vad som pågår innan det är försent. Hon är borta.

När hon väl stannar igen sätter sig hon sig på en sten.
”Hilda?” säger någon. Hon tittar upp och får syn på sin mor. Eller ja. Det ser ut som om man ser henne genom vatten. I bakgrunden står det en säng och ett bord. Det hela lyses upp av två stearinljus. Resten ligger i mörker.
”Mamma? Hur...?” börjar Hilda men Agnes avbryter henne.
”Irismeddelade, du kan be Alex förklara. Jag vill tala med dig... Och varför sitter du på en sten mitt ute i skogen och ser ut att börja gråta när som helst?” frågar Agnes förvånat.
”Jag vet vem min far är” mumlar Hilda tyst. Agnes har inte hört henne.
”Vad sa du?”
”Inget... Jag ville bara vara ifred. Och dessutom slog jag i tån på väg hit” ljuger Hilda. Hon vill inte att någon, inte ens hennes mor, ska veta att hon vet vem hennes far är.
”Okej... Hur mår du?”
”Bra” säger Hilda lättat över att hennes mor har bytt samtalsämne. Agnes nickar tankspritt.
”Du borde inte vara ensam. Jag hörde vad som hände på väg till lägret.” Självklart vet du. Och du skällde ut min far för det tänker hon. Hilda vet inte var den plötsliga ilskan kommer ifrån. Antagligen har den legat och ruvat och nu kommit till ytan. Men just nu vill hon bara slå till sin mor.
”... i vinter” säger Agnes och Hilda kommer tillbaka till verkligheten.
”Förlåt jag lyssnade inte. Vad sa du?”
”Jag vill att du kommer hem i vinter” upprepar Agnes tålmodigt.
”Varför det?”
”Jag vill väll träffa min dotter” säger Agnes och ler. Hildas ilska minskar en aning.
”Jag får se... Det är långt dit” svarar hon tvekande. Agnes nickar.
”Mamma, kan ens drömmar vara sanna?” frågar hon. Hennes fråga besvaras av att mannen från drömmen, Hades, kommer in Hildas synfält. Men han backar när han ser Hilda.
”Varför undrar du?” frågar Agnes och kastar en sur blick åt gudens håll. Ärligt talat. Hilda blir stolt över sin mor när hon ser hur modig hon är. Hades är trotts allt mycket starkare än henne.
”Jag bara undrade” säger Hilda undvikande. Det stör henne att hon just sätt sin far och han vägrar ens visa sig igen. Gud eller inte. Han borde inte vara så feg.
”Ja... Det kan dom” säger Agnes.
”Kommer jag någon gång få träffa min far?” frågar Hilda nu. Agnes ger henne en misstänksam blick. Hilda svär inombords. Hon har sagt för mycket.
”Du vet inte ens vem det är” säger hennes mor. Uttalandet får Hilda att sucka lättat.
”Och vem är det?” frågar hon.
”Agnes” säger Hades varnade i bakgrunden. Vilket förvånar henne. Hon trodde att Hades skulle vilja att Hilda skulle veta vilken roll han spelar i hennes liv. Hilda tar mod till sig och säger sen:
”Vem du än är som står där... Kan jag få prata med min mor ifred, tack!” Sådär, då är det sagt. Och hon har säkert gjort dödsrikets gud upprörd dessutom. Hades muttrar något ohörbart och sen hörs steg som sakta avlägsnar sig.
”Vem var det där?” frågar hon.
”En bekant” säger Agnes undvikande. Hilda suckar.
”Kan jag få svar på min fråga?”
”Du vet att jag inte kan berätta”
”Varför inte? För att han inte vill det? Ärligt talat, det är väll inte så farligt att berätta...”
”Nu räcker det” säger Agnes bestämt. Hilda tystnar tvärt. Det där var nog inte så smart. Men Hilda varken vill eller kan berätta för sina få vänner förrän Hades har godkänt henne som hennes dotter. Och nu låter hon det gå ut över sin mor. Smart.
”Hilda, jag vill berätta. Jag lovar. Men jag får inte” fortsätter hennes mor. Hilda svarar inte. Hon tar upp en sten från marken och kastar den mot sin mor. Men istället för att träffa sitt mål går den rakt igenom och meddelandet skingras. Hon begraven ansiktet i händerna. Det var inte såhär hon ville att hennes liv skulle utvecklas sig. Kunde hon inte fått fortsätta leva i ovetskap? Eller kunde inte Alex väntat något år till innan han och Agnes berättat? Så många frågor, men så få svar.

ASaWESOME!!!

En ny läsare... Vad roligt♥ Här är nästa kapitel!

Kapitel 7. Mr. D

Hilda sitter kvar på stenen några minuter till. Sen reser hon sig och börjar gå mot lägret. Hon kommer antagligen få sota för det här. Men det struntar hon i. Första dagen på lägret och hon är i bitar. Hennes far vill inte godkänna henne som sin dotter. Inte ens låta henne se honom. Är hon så motbjudande? Hon hoppas inte det. Hon kommer tillbaka till verkligheten lagom för att se en hand komma farande mot hennes huvud. Hon duckar och snurrar runt. Där står Molly med Alex bakom sig.
”Vad var det där bra för?” säger Hilda. Hon blänger på Molly som försökt slå henne.
”Vad det var bra för? Kan du inte förstå det? Först försvinner du till skogs, sen vägrar du talar med en när man hittar dig. Och sen försvinner du djupare in i skogen. Vet du hur farligt det kan vara att gå vilse där inne? Vet du hur oroliga vi varit? Tänk om den där mannen kommit hit? Du kunde blivit dödad” säger Molly argt. Hilda stirrar dumt på henne. Sen hämtar hon sig och börjar blänga istället.
”Jag förstår inte varför du hetsar upp dig. Personer och monster kommer att försöka döda mig resten av mitt liv. Och det vet du” fräser hon. Hon vänder sig om och fortsätter mot lägret.
”Kom hit” skriker Molly efter henne. Hilda stannar men vänder inte om. När Molly kommer fram till henne ger hon Hilda en örfil. Den här gången duckar hon inte. Hon vet att hon förtjänar den.
”Molly, lugna dig” säger Alex och griper tag i hennes arm för att hindra henne att slå igen. Molly sänker armen.
”Okej, jag var dumdristig att försvinna in i skogen. Men jag ville vara ifred och tänka. Förlåt” säger Hilda. Molly ser förvånat på henne.
”Menar du det?” frågar hon. Hilda nickar. Det verkar som om ilskan rinner av Molly.
”Nu när ni båda är vänner igen kan vi väll gå tillbaka till lägret” säger Alex. Hilda nickar och krokar arm med dom båda. Hon vill berätta. Men hon kan inte. Hon hoppas att hennes far kommer att godkänna henne. Men då kanske hon är i ennu större fara. Hilda skjuter undan sina tankar till senare. Nu vill hon bara vara med sina vänner.

Men det blir inte som hon tror. När dom är tillbaka i lägret kommer Keiron. Först får Hilda en rejäl utskällning. Sen leder kentauren henne till det stora huset. Där sitter det en liten tjock man och spelar något kortspel med två killar på terrassen. Killarna tittar upp när hon och Keiron kommer dit. Ena killen presenterar sig som Martin Wilson. Han är lik Molly så Hilda drar slutsatsen att han är son till Ares. Den andra killen heter Andre Meetas. Son till Hermes, tydligen. Hilda presenterar sig, hon med. Mannen, som Hilda tror är vinguden Dionysos eller Mr. D, bryr sig inte om henne utan spelar bara klart spelet och sen vänder han sig mot henne.
”Martin och Andre, kan ni gå” säger Keiron. Killarna reser sig och går bort mot Alex och Molly som står en bit bort.
”Och varför stack du till skogs?” frågar Dionysos.
”Jag behövde tänka” svarar Hilda.
”På vad?”
”Det har du inte med att göra”
”Jag är föreståndare på det här lägret, och en gud” säger han.
”Jag tänker inte ändra mig” säger Hilda och blänger på honom. Hon gillar denna man, eller gud, mindre och mindre.
”Då är det bäst du gör det” säger guden. Han ser riktigt arg ut. Men Hilda möter lugnt hans blick. Vilket verkar få honom lite ur balans. Det får henne att le. Hon vet inte vad hennes mod kommer ifrån.
”Keiron, vet någon vem hennes far är?” frågar han. Den här gången är det Hilda som är ur balans. Och varför vill han veta det?
”Nej” säger Keiron. Han nämner i alla fall inte att Agnes vet, vilket gör Hilda lättad.
”Synd, annars kunde ju vi skicka henne till honom, vem det nu är” säger guden. Okej... Det där gör henne orolig. Väldigt orolig. Om Dionysos får reda på det, och fortfarande vill skicka henne till honom, för hon vet att det inte var något tomt hot, kommer hon att dödas. Fast det förvånar henne inte. Men det som förvånar henne mest under hela samtalet är när Keiron säger:
”Du kan gå nu, vi vill prata i fred en stund.” Hilda lyder och sätter fart mot Alex, Molly, Martin och Andre.
”Hur gick det?” frågar Molly. Hilda rycker på axlarna.
”Kan du berätta vad som hänt? Molly och Alex vägrar berätta” säger Martin som står med ena armen runt sin halvsysters axlar. Muttrande berättar Hilda vad som hänt vid havet och när Molly hittat henne. Men hon utesluter irismeddelandet och hennes upptäckt.
”Du borde byta om” säger Andre med blicken på Hildas blöta kläder.
”Jag har inget annat. Hundarna förstörde väskan och dess innehåll” säger Hilda. Martin kastar en blick på Molly.
”Jag har säkert något som passar dig” säger Molly. Hon krokar arm med Hilda och leder henne mot Ares stuga.

En halvtimme senare sitter Hilda och Molly och tittar på när Alex, Martin och Andre spelar basket med några andra när två personer kommer fram och hälsar på dom.
”Hej” säger Molly men sen struntar hon i henne.
”Jag heter Aily Alpha” säger tjejen.
”Oscar Alpha” presenterar sig killen.
”Tvillingar” muttrar Molly och reser sig. Hon sätter fart mot basketplanen och är snart med i spelet.
”Hej, Hilda Smith” säger Hilda. Tvillingarna sätter sig bredvid henne.
”Förälder?” frågar Aily.
”Ej fastställd” ljuger Hilda.
”Jaha, vår far är Hermes” säger Oscar. Nu när han säger det ser Hilda likheten mellan dom två och Andre. Aily muttrar något ohörbart när Martin kommer fram till dom. Hatet mellan Oscar och honom är så kompakt att Hilda måste motstå frestelsen att sträcka fram armen och försöka röra vid den.
”Varför känns det som om jag kommer att behöva välja vänner?” frågar Hilda.
”Det får du veta tids nog” säger Oscar och reser sig upp. Han går fram till Andre och tar honom åt sidan.
”Hoppas vi syns senare” säger Aily och skyndar fram till sina bröder.
”Vad har du emot Oscar?” frågar Hilda Martin.
”Det vill jag helst inte berätta” svarar han. Hilda tjatar inte. Han är inte den första som håller något hemligt. Och kommer inte heller vara den sista. Aja. Hon kommer säkert få reda på det mesta. Hoppas hon...

Jag glömde läs kapitlet då du la upp dte, men nu har jag läst klart! det var liksom... Awesome!!!!!

Tack♥

Varsågod ♥

Får se när nästa kapitel kommer.

Stressa bara inte

Ooh, epically awesome!

TACK♥ Lovar att inte stressa.