Ännu en skrivtävling

hon loggar säkert in senare fast det hade varit roligt om hon gjorde det nu x3

JA!!! Olidligt spännande xD

Alltså ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad det var för bidrag jag skickade in. xD Vet inte hur jag lyckas att inte komma ihåg det, men. x3

Oj! :O Jag minns mitt det blev långt... Minns du nåt ur din ?O.o

Jag trooor jag vet vilken jag skickade, och den blev inte jättelång, haha. xd
Ska logga in på min gamla användare bara för att se vad jag skickade. ^^

Haha xD Men smart Men du kanske vinner? Jag tror i alla fall inte jag vinner

Nu vet jag vad jag skickade xD
Hahah, vi får se! x3 Åh, du kanske visst vinner! Du får hålla tummarna! (y).

Ja! Ginny Weasley99 är inloggad!!! Vem vann? O.o

Åh åh spännande

Nu kommer resultaten ursäkta att ni har fått vänta. Och jag kan säga att jag har haft STOR beslut ångest
alla bidrag var ju JÄTTEBRA

1. 96hpevanescence
2.Majis
3. Jen93
4. yru
5. Narcissa Lestrange

OBS! Ingen åker ut den här gången pga. av att deltagre har hoppat av.

och här kommer vinnaren 96hpevanescence bidrag

Förbestämt öde?


Du rusade fram på den igenvuxna skogsstigen. Det var beckmörkt ute och någon, eller något, jagade dig. Adrenalinet rusade och hjärtat dunkade av rädsla. Lungorna brann av ansträngdhet, du skulle inte kunna fortsätta så länge till. Du andades stötvis och flämtande.
Du hörde hur din förföljare kom närmare och närmare, hur han aggressivt slet undan kvistar och grenar som kom i hans väg.
”Ofelia! Stanna för fan!” Du hörde på en gång vem det var, och du saktade av.
Det var Lukas, du andades ut men du kände fortfarande hur adrenalinet pumpade.
”Fan vad du skräms Lukas!” sade du och flinade.
”Vem trodde du jag var? Du sprang ju som om livet hängde på det.” sade han och kom fram till dig. Helt utan förvarning börjar tårarna att rinna och i nästa sekund har Lukas dragit in dig i sina starka armar i en omfamning.
”Det är bra nu, jag är här.” viskade Lukas lugnande.
”Nej, det är inte bra.” Du skakade på huvudet samtidigt som du sade det.
”Det är fortfarande någon som är ute efter mig där ute.” fortsatte du.
”Ute efter dig? Varför?” frågar Lukas och tittade in i dina tårfyllda ögon.
”Jag vet inte!” snyftade du fram.
”Inte konstigt att du… vänta lite! Vad gör du ute i skogen klockan nio på kvällen?”
Du hade hoppats att han inte skulle fråga. Lukas var din bästa vän, men du kunde inte berätta för honom. Du kunde inte berätta att du hade haft en vision igen. Japp, det är sant. Du kan se in i framtiden, som Lukas mycket väl vet om.
I visionen gick du i skogen och…
”Felia?” frågade Lukas.
”Okej, jag berättar det!” sade du men undvek Lukas blick.
”Vadå då?”
”Jag hade en syn, som sa att jag skulle gå skogen och där skulle jag möta en lång man…”
”Vad fan?!” närapå skrek han. ”Du var alltså hemma och fick den här synen och sen gick du till skogen?”
”Ja, det är framtiden, det kan man inte styra!”
”Jo det kan man!” Nu skrek Lukas för full hals.
”Nej! Ödet kan man inte styra, jag kan inte styra mitt i alla fall.” Du pratade fortfarande i normal samtalston.
”Har du sett något mer?”
”Nej…”
”Ofelia!”
”Okej, jag har sett något mer!”
”Vadå?”
”En man med grova tatueringar och halmblont hår som försöker döda…mig. Jag ser aldrig ansiktet, bara ryggen.”
”Och när ska det ske?” frågade han med ett behärskat lugn.
”Jag är osäker, men det är på natten.”

Du kom hem till ditt lilla hus en kvart senare. Lukas hade skjutsat hem dig och det hade tagit dig ett bra tag att övertyga honom att övergreppet inte skulle ske ikväll, trots att du var osäker på att det var sant.
Du släntrade in i köket och öppnade kylskåpet. Du ögnade snabbt igenom det, juice, korv, ost, smör… Det gamla vanliga, inget speciellt. Du smällde igen kylskåpsdörren och satte dig vid köksbordet, tog en skorpa och började knapra på.
Tanken var som en viskning i huvudet på dig, mitt liv är trist. Orden upprepade sig ett antal gånger i huvudet och du kände hur en svart slöja av depression smög sig över dig. Lukas var ljuspunkten i ditt liv, annars var inte ditt liv värt att leva.
Tro det eller ej, men du såg nästan fram emot det kommande mordet på dig.
Det small plötsligt till och du ställde dig snabbt upp. Det hade kommit från ytterdörren.
Hjärtat fladdrade panikslaget till. Trots att du för mindre än trettio sekunder tänkt att du såg fram emot din egen död, hade du all rätt att fortfarande frukta den.
Ytterdörren for upp och han kom in. Det halmblonda, smutsiga håret föll ner i ögonen och varenda del av hans kropp täcktes av fruktansvärda tatueringar. Han vänder sig mot dig och visar i ett leende gulnande tänder. Du drar efter andan. Du visste vem det var, du kände honom.
”Simon?” viskade du.
”Japp. Glad över att se mig?” sade Simon och började långsamt gå närmare dig.
”Inte direkt.” väste jag.
Den här killen hade du varit tillsammans med för sju år sedan. Men du gjorde slut med honom efter att han misshandlat dig så grovt att du hamnat på sjukhus. Han hade hamnat i fängelse.
”Vad säger du Ofelia? Ska vi börja om?” frågade han obehagligt och du rös ofrivilligt till medans hjärtat dunkade så hårt att du var säker på att vem som helst kunde se det.
”Som om det var din avsikt när du kom hit.” sade du och förvånades över hur fientlig du lät.
”Kanske inte, mitt lilla missfoster.” han uttalade det sista ordet med särskilt eftertryck och du sköt med all din viljekraft undan minnena som försökte göra sig påminda.
Han var nu framme hos dig och stod väldigt nära dig nu. Stanken av alkohol och svett gjorde så at du fick kväljningar och du undvek att se honom i ögonen.
”Såg du mig komma?” frågade han.
”Ja.” svarade du och tittade in i de isande blå ögonen.
”Såg du mig döda dig?”
”Ja, men jag tänker inte låta det ske!” skriker du och du förvånas över vad du sagt. Plötsligt knuffar du dig förbi honom och rusar ut ur köket och ut från huset.
När du når grinden känner du hur någonting vasst och kallt tränger sig in i ryggen. Smärtan är omedelbar och med ett skrik faller du till marken, samtidigt som du försöker greppa efter föremålet.
Det här är slutet. Jag vet det!
Simon skrattar tyst och kallt när han ställer sig framför dig.
”Farväl mitt lilla missfoster.” viskar han och höjer ett järnrör.
Sen, svart.

”Hon vaknar doktorn…” Rösterna tränger in i ditt dunkande huvud.
Du är död. Det måste du vara, men finns det doktorer i himlen? Om inte…
Du stönar och öppnar ögonen. Ljuset träffar dig som ett par strålkastare och du stänger dem snabbt igen.
”Ofelia?”
”Lukas?” viskar du sprött och öppnar försiktigt ögonen igen. Lukas står lutad över dig och hans gröna ögon studerar dig oroligt.
”Hur mår du?” frågar Lukas. Han har ett bandage över huvudet och en blåtira över det vänstra ögat.
”Förjävligt… men hur mår du?” frågar du förvirrat.
”Bättre.” flinar han.
”Vad hände?”
”Jag litade inte riktigt på ditt ord när du sa att det inte skulle ske ikväll. Så när jag nästan var hemma, vände jag om och körde tillbaka till dig. När jag kommer fram blir du precis slagen med ett järnrör av den där idioten Simon. Vem fan är så dum att man står precis vid grinden när man dödar någon?”
Du skrattar, men känner samtidigt att det hugger till i ryggen så du tystnar.
”Han var aldrig den klyftigaste.” säger du.
”I alla fall, så hoppar jag ur bilen och ger honom en rejäl snyting. Han blev så chockad att han bara stirrade på mig i tre sekunder. Sen vaknade han till liv och försökte slå till mig med järnröret, men jag var något för snabb för honom och tog röret från honom. Jag gav honom en rejäl smäll i bakhuvudet med den och sen ringde jag polisen.”
Ni är tysta ett tag och bara ser på varandra.
”Tack Lukas. Tack för att du räddade mitt liv.” viskar du.
”Jag vill ju inte förlora dig!” säger han och sätter sig på sängkanten.
”Och jag vill inte förlora dig.”
”Varför är du så benägen att följa ödet då som så gärna vill döda dig?”
”Jag är inte det, inte sen… När hände det?”
”För två dagar sedan.” säger han och klappar dig försiktigt på kinden.
”Jag är inte benägen att följa ödet, inte sen det här med Simon. Jag insåg att man skapar ödet själv.”
”Men dina syner…
”Betyder ingenting.”