The Rage Of War. [SV]

Jessajdumänvikancheskaaspamaiugglepåstisyelet? ♥

mer nu då? c:

Jag kan försöka skriva ett halvt kapitel ikväll.

Jaa! Snälla!

Okej då. C: Jag skriver på den andra berättelsen nu, så när jag är klar där ska jag försöka skrapa ihop ett kapitel här också. ♥

Jaa!!♥

Hann tyvärr inte skriva ett kapitel igår, men jag håller på nu så det kommer antagligen idag eller imorgon, men jag åker bort på fredag till nästa fredag så jag kan inte publicera något efter detta kapitel förrän jag kommer hem.

Okej, jag är ändå alltid kvar!! Ajlövju ♥

No problem
Vi är dina trogna läsare och tänker fortsätta bevaka fast det tar några år för dig att publicera ett nytt kapitel^^

Okej, det här vart lite båring, men jag hoppas att det duger tillsvidare ♥



Kapitel 12.
Soldaterna började packa ihop sitt läger, de skulle gå vidare senare denna morgon. Främlingarna verkade bortkomna, som om de inte riktigt visste vad de skulle göra eller vart de skulle vända sig. Ninive log drömmande där hon stod och tittade ut genom det glaslösa fönstret. Hennes rum var mörkt och hon uppskattade ljuset som strömmade in genom fönsterkarmarna. Hennes ”fångvaktare” var utanför hennes dörr och lyssnade efter det minsta ljud som tydde på att hon höll på att smita, det var hon säker på. Han var egentligen inte så dum, men irriterande. Hon visste att hennes spådomar och plötsliga utbristanden av information som ingen helst ville höra skrämde livet ur de flesta, men hon kunde faktiskt inte hjälpa det. Det kunde vara både en gåva och en förbannelse, men Ninive såg mest på det som en gåva. Eftersom hon visste så mycket räknades hon som en av de smartaste, inte visaste, människorna i byn.
Den enda gång hon fick gå utanför dörren var när hon besökte byns läkekvinna, en urgammal gumma som höll på med trolldrycker och brygder och sades kunna återväcka de döda från graven, trots att hon inte hade levt upp till det ryktet ännu. Ninive fick gå dit ungefär en eller två gånger i månaden, alltid ständigt bevakad av sin nervösa fångvaktare som alltid höll på att hoppa ur skinnet så fort hon tog ett snedsteg.
De unga främlingarna fascinerade henne, en av dem framförallt. Hon var inte längre säker på att båda var män, hon visste bara att den ena inte var den hon eller han utgav sig för att vara. Den andra, han med ärret på läppen, han var inte heller normal, och hans avsikter var ovanligt nog oförutsägbara för Ninive, och det förbryllade henne.
”Ninive?” den darrande rösten var lätt att känna igen och hon gav honom ett kort och snärtigt ”ja?” som om hon vore väldigt upptagen.
”Står du vid fönstret? Jag skickar in lite mat.” Uppenbarligen var han rädd att hon skulle hoppa på honom om han öppnade dörren för att skicka in hennes frukost, men idag var det inget som intresserade henne. Sagt och gjort, hennes fångvaktare, som förövrigt hette Rambo, öppnade dörren på glänt, skickade in en snidad tallrik av trä och en kopp te och stängde sedan dörren med en hård smäll. Ninives mage kurrade och hon gick fram till skålen. Den var fylld till hälften med rykande het soppa som hon antog kom från soldatlägret och på kanten låg en torr liten brödbit, till hälften doppad i soppan. Hon slet hungrigt åt sig den och gnagde på de torra kanterna.
När hon ätit färdigt ställde hon sig vid fönstret igen och tittade ut på människorna som strosade runt på gatan, eller skyndade sig någonstans och ägnade sig åt sina värdsliga bekymmer och problem.