Safe And Sound [Hunger Games][SV]

Agrees

Men jag vill ändå vara med ^^

tänkte lite samma sak :3
tråd: http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=19314#forum.php?topic=19314&watch=1

Åh jag som precis skapat en! Dammit!

Haha ojdå O____O

WIHOO!

Ny läsare, älskar det så mycket !! Du borde verkligen bli författare, tryck det här! Och MER!!!!!!!!!!!!!!!!

åå! Du har en kigurumi!!

Det här är ett litet kort kapitel MEN nu ska jag säga en sak till mina små darlings:
Jag vet att det har varit extremt dålig uppdatering den senaste tiden, men jag har velat fram och tillbaka mellan olika alternativ till storyn, så det är därför det har varit lite svajigt. Men nu ska det bli ändring på det, för lilla Vilma har äntligen bestämt sig för en fortsättning/slut 8D
Anyways, enjoy!
--------------------
Kapitel 22: All that's dead and gone and past
Jag är död. Eller, inte officiellt död, men mitt hjärta är dött. Allt jag någonsin tyckt om här i arenan är borta. Dött på riktigt.
Rues mörka ögon stirrar tomt upp i himlen. Det skrämmer mig, gör det hela ännu verkligare. Därför placerar jag två av mina fingrar på hennes ögonlock och sluter dem försiktigt. 
Jag sitter bara där och ser på henne. Egentligen borde jag inte säga att det är hon. Det är bara ett skal. Själva Rue är någon annan stans, på någon bättre plats än den här. Någon plats som ängen i vaggvisan.

Jag vaknar med ett ryck. Den svala natten är som borttrollad, och har ersatts av strålande dagsljus. På något vis måste jag ha fallit i sömn, trots att jag suttit ner hela natten. 
Rues kropp är borta. Naturligtvis. 
Jag fingrar på den långa kniven som fortfarande är stadigt fäst i mitt bälte. Ryggsäcken ligger några meter bort. 
Mina dyrgripar har följt med mig hela vägen, men just nu är det inte någonting jag bryr mig om. 
En enda tanke maler om och om i mitt huvud. 
"Jag ska döda Clove. Jag ska döda Clove. Jag ska döda Clove." Det mordiska hatet som fyller mig är nästan skrämmande. Aldrig har jag känt såhär förut. 
Jag känner mig som en robot när jag reser mig upp och går för att hämta ryggsäcken. Det är knappt att mina ben bär mig. 
Jag darrar lite när jag stapplar iväg ur dungen av träd. Solens strålar bränner i mitt ansikte när jag blickar upp mot den klarblå himlen. Dem grönbruna löven bildar ett mjukt täcke under mina ömma fötter.
Egentligen är det vackert, det inser jag. Men jag kan inte se någon skönhet i världen längre. Aldrig mer, intalar jag mig själv, och det är sant. 

OTROLIGT BRA!!! DU skriver så sjuuukt bra Vilma!

Ah neej Prim </3