Borgen (sjunde året)

Som vanligt dras jag in i kapitlet och slukar det med hull och hår! ♥ Hm... jag måste ha missat att hon faktiskt har tänkt på trion. Jaja, nog om det.

Oj, Jessica verkar vara väldigt arg på Snape, med tanke på att hon ger honom mördande blickar. Undrar hur det ska gå. Och Elvira verkar sakna trion. Nå, hoppas hon kan ha lite kontakt med Ginny, Luna och Neville. Men de är ju i förbjudna skogen, vad jag förstår. Det ska bli roligt att läsa vidare.

Tips:

Hon gjorde helt om, så att den ståtliga manteln glänste som dovt röd eld i det svaga skenet från facklorna, och lämnade mig utan ytterligare utläggningar.

Jag skulle vilja peta lite så det låter naturligt.

Hon vände snabbt på klacken, så att den ståtliga manteln glänste som dovt röd eld i det svaga skenet från facklorna, och lämnade mig utan ytterligare utläggningar.


Elvira satt ensam en bit från de andra vid Ravenclaw och stirrade dystert på de tomma platserna vid Gryffindorbordet där hennes vänner brukade sitta. Jag såg från de övergivna stolarna till Severus som lugnt intog sin sedvanligt enkla frukost vid min sida.

Se hur jag skulle ha gjort.

Elvira satt ensam en bit från de andra vid Ravenclawbordet och stirrade dystert på de tomma platserna vid Gryffindorbordet där hennes vänner brukade sitta. Jag såg från de övergivna stolarna till Severus som lugnt intog sin sedvanligt enkla frukost vid min sida.


Kanske fanns det ändå en möjlighet att agera.

Skulle vilja byta plats på några ord, så det ser bättre ut.

Det fanns kanske ändå en möjlighet att agera.


I övrigt är det bra. Det ska bli kul att läsa vidare.

OMG! Just det jag önskade mig idag! En tidig uppdatering! Men jag ville inte tjata.... ♥ Kommentar kommer!

snabb edit : OMG BILDEN PÅ JESS I BÖRJAN MED HATTEN ♥

UPPDATERING:

Första meningen gjorde mig ju alldeles uppspelt - förstås! Sen kopplade jag samman bilden med det - och ja… Det är ju ungefär exakt så jag tänker mig Jessica. Mer eller mindre, man kan ju aldrig ha en perfekt kopia av något i sitt huvud!

Spännande, vet inte om jag minns fel eller rätt med handlingsförlamningen men jag tänker på kvastfärden liksom när Mirre stampade in i den lilla stugan i Hogsmeade…

Och för att inspirera lite hopp - det är nog bara en vanlig lumos…

Undrar vad det är som gjort Jess så ”pigg” och mån om sitt yttre? Tänker spontant att det är en särskild man i sitt liv liksom att uppdraget gör henne så beroende av att hålla uppe fasader? För kanske är det bara en fasad… Oklart. Men jag tror (och tänker på PTSD) att det säkerligen är just den stressade situationen som gör henne på vakt - och som gör att hon inte kan hantera ett vardagligt liv… *hint hint*… Vem har sagt att jag tänkt göra det lätt för henne?

Men för att inte tala om dina målande miljöbeskrivningar? Att färgen på naglar fångas av skenet från facklorna - och att milda linjer á la McGonagall istället är skarpa. 

Tycker det är en snygg detalj att M lägger märke till den genomträngande blå blicken. Så jäkla scary är Jess! Och dessutom håller hon sig ”skyddad” från läsning eftersom hon är Metrimona. Men här - i borgen - har de ju båda fasader att upprätthålla. Det är ingen säker plats.

Så älskar jag förstås att du just skriver det ”spela spelet” liksom att Jess svarar ”pliktskyldigt” (och jag tycker nog att du ska ändra till bara pliktskyldigt och inte pliktskyldigast!)

Älskar att Jessica försöker upprätthålla en syrlig ton - även om Miriam säkert måste undra hur hon kan veta att de saknas från sängarna… Och vi vet ju anledningen. Jag tycker det är så intressant och försöker reda ut i mitt egna huvud om Jessica ”låter” sig själv läsas? Eller åtminstone så visar hon sin svaga sida. Hur osannolikt det än verkar i stunden så anförtror hon sig, om än väldigt vagt, till Miriam. Och Miriam kan läsa mellan raderna… Ändå är hon mån om att fästa sin blick ovanför ögonbrynen - de isblå ögonen alldeles för genomträngande…



Jag gillar att de båda vänder sig till varandra när de saknar någon av värde i sin närhet. Någon som de båda, i omständigheterna, värdesätter högt.

Älskar att du beskriver Jess så korthuggen, så kall, så … stensatt.

Älskar de små ledtrådarna:
”Hennes engagemang i frågan förbryllade mig dock, för även om jag visste att det fanns mycket gott innanför den hårda fasaden, var hennes uppenbara oro för de försvunna ungdomarna ändå oväntad.”

Och jag undrar. Undrar så - vad Jessica gjorde denna natten? Vem är det egentligen som kastar patronusen? (Var tvungen att ögna igenom Nadias kapitel lite fort… Hypotesen tycks vara att Nott kastat den. Men jag har nog en annan idé, haha!

Ja - funderingarna går på högvarv över vart Jessica egentligen befann sig… Jag tror jag måste skriva.


Om blickar kunde döda. ♥ Och ingen annan hade säkert lagt märke till det - tror du inte det? Jag tror att Mirre ser saker för att hon anar och precis som du skriver längre ner kan hon också agera. Mirre har många ess i ärmen! Det tvivlar jag inte på. Kanske beror det på att hon är mugglare och viss magi är av så magisk karaktär att hon kan se förbi det? Hur luriga och hemliga Voldemorts närmaste verkar vara så kan en nog läsa en hel del mellan raderna om en verkligen uppmärksammar det!

Älskar att Snape dricker becksvart kaffe - vi kan nog bli vänner ändå, jag och Snappe!

Omggggg älskar att hur samlad Mirre än verkar vara i sista stycket (kanske inlärt från sitt eget makabra sällskap) så kan hon inte låta bli att fullkomligt veva runt i sin tekopp.

Jag längtar efter att få läsa mer - som alltid. Även om mina kommentarer är lite sällsynta nuförtiden. Hope you forgive me. ♥

Trezzan, Är du säker på att du och Snape kan bli vänner?

Spoiler från "Tårar från himlen":


OBS! Det är skrivet med glimten i ögat! ♥

Äsch, det är så man gör med vänner om de beter sig illa! Man... kanske inte tar tag i anklarna och ruskar om... Men man ruskar väl till deras omdöme lite kan jag tycka och tänka mig.

Mintygirl89


Trezzan


96hpevanescence




Kapitel 11 - Konvalescent

“Miss …?” Madam Pomfrey såg aningen frågande ut, även om hennes rörelser mestadels var mekaniska. Hon tycktes röra sig i en invand omloppsbana mellan sängarna i sjukhusflygeln.
“Prince”, skyndade jag mig att säga. “Miss Prince från administrationen. Rutinbesök, Eleonora Jacobsson. Hon har ju tillbringat några dagar här nu.”
“Den här vägen, varsågod.” Hon flöt fram i rummets sterila vithet, rättade till en filt här och en kudde där. Så var vi framme vid sängen och jag hejdade mig i allra sista stund från att dra häftigt efter andan.



Elli var så olik sig att hon nästan inte gick att känna igen, en skugga av sitt forna jag. Ansiktet tycktes vitare än kudden hon låg mot och ögonen var som mörka brunnar. Hon hade alltid varit spenslig och smal, men nu fanns en genomskinlig skörhet jag aldrig tidigare sett hos henne. De tunna armarna täcktes av rispor, vilka spred sig ända upp till ansiktet. Hon stirrade oförstående på mig som om jag varit en febersyn, öppnade munnen som för att säga något men ändrade sig och knep istället ihop sina spruckna läppar.

Det här skulle bli svårare än jag hade kunnat föreställa mig.

“Miss Jacobsson”, började jag och slog mig ner på den stol som sköterskan omtänksam sköt fram, “vi beklagar att ni har varit med om en så svår incident, och vill från ledningen framföra vårt deltagande.”
Elli såg rakt på mig, med de där avgrundsdjupa ögonen som fick mitt hjärta att brista. Så fick hon fram ett enda, hest ord: “Varför?”
Jag sträckte mig efter ett vattenglas vid sidan om sängen och räckte henne. De få sekundernas tveksamhet innan hon tog emot det fick något inom mig att gå sönder ännu mer. Hennes hand råkade vidröra min i rörelsen och plötsligt surrade det till, nästan som om elektricitet gått mellan oss. Jag ryckte till och Elli tog ett fastare grepp om glaset. Hade hon märkt något? Vad hade hänt? Det kanske var någon effekt av min förtrollning. Men visst hade väl människor kunnat röra vid mig? Skakat min hand, råkat nudda mig i korridorernas trängsel?

Mina funderingar avbröts dock när jag såg hur trött Elli sjönk tillbaka mot kudden med slocknad blick. Hon fick använda båda händerna för att orka hålla i glaset.
“Vi vet att ni utsattes för oförutsedda risker där i skogen.” Jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att inte den djupa, melodiska rösten skulle börja darra. “Och vi beklagar uppriktigt det som hände. Hoppas på en snabb återhämtning och att era studier snart kan fortsätta...”
Det kändes nästan som ett hån att säga de orden till någon som såg så medtagen ut. Hur nära hade Dementorerna kommit henne? Käraste, fina Elli, som hade försökt komma till min undsättning när Jessica tog mig bort från Hogwarts. Minnesbilden av min unga vän som stod kvar vid Dracos sida, på borgens krön, i det hällande regnet och frustrerat stirrade efter oss, stod plötsligt klar och tydlig framför mig. Den brinnande gryffindorelden i hennes ögon. Hon hade inte tvekat att dra sin trollstav mot en Dödsätare för att rädda mig. Och jag kunde inte låta henne tyna bort i en sjukhussäng.
“Du är viktig för Hogwarts, miss Jacobsson.”
Och där fanns den. Glöden, långt inne i mörkret, när hon kritiskt rynkade de såriga ögonbrynen och betraktade mig med ett hårdare grepp om vattenglaset.
“Hur kan ni säga att jag är viktig?” frågade hon trött. “Bryr ni er om eleverna överhuvudtaget? Straffkommenderingen ni skickade ut oss på var livsfarlig, det förekommer Cruciatus under lektionerna …”
“Inte nu längre.” Jag kunde inte hejda mig. “Det kommer att upphöra, miss Jacobsson, och om det skulle förekomma igen…”
“Varför skulle jag lita på er?” Hon såg på mig med en skepsis som var mer än rättfärdigad. “Han … rektorn … jag såg ju …” Hennes spruckna röst dog bort i en viskning.
“Jag förstår att du känner så.” Sakta knäppte jag de långa, främmande händerna i mitt knä. “Men jag vill ändå be dig, miss Jacobsson … att låta oss veta om något riktigt olämpligt försiggår.”
Elli såg intensivt på mig, som om hon velat läsa mina tankar, men jag kände tydligt att hon inte behärskade den konsten, även om jag nästan hade önskat att hon gjort det. Så öppnade hon munnen för att säga något, men vi avbröts av ljud från ingången. Madam Pomfreys slentrianmässiga muttrande ackompanjerades av skrapandet från skor och välbekanta, mumlande röster. Neville, Dean, Seamus och Ginny trevade sig fram mellan sängarna som en hord av svart och rött. Pojkarna hade också skrapsår här och där, rispor som liknade Ellis, men de tre såg betydligt piggare ut, om än lite frånvarande. Någon meter efter, i deras fotspår, följde Elvira som tittade sig blygt och allvarligt omkring. Jag insåg att min pratstund med Elli var över.
“Trötta nu inte ut vår konvalescent”, förmanade Pomfrey med invant tonfall. “Ni är på gränsen till att vara för många besökare.”
“Jag skulle just gå”, sa jag hastigt och reste mig från stolen för att göra plats åt ungdomarna. De sneglade förundrat och lite nyfiket på mig, där de trängdes och trampade kring sängen, och drog sig åt sidan när jag samlade ihop alla lager med tyger i min imponerande klädnad för att ge mig av mot utgången. Jag nickade avmätt men allvarligt mot dem.

När Elviras blick mötte min, tittade jag snabbt bort.

Ååååh, Elvira... Den sista meningen där öppnade upp för så mycket tolkning. Ser Elvira? Finns det något samband mellan älvornas kraft här som gör att hon har en känsla i magen av att Metrimona är ... någonting hon inte uppger?

Mer kommer. ♥

Nu har jag tagit mig i kragen och ska skriva en kommentar. Jag blev berörd när jag läste att Elli måste ligga kvar. Ang. spoilern: Aha! Jag har ju haft lite rörigt i vardagen, så jag har missat lite av "Skam" (Förlåt Elzyii! Men någon gång kommer jag att få balans och ska läsa ikapp, samt kommentera.) I alla fall fattar jag bättre.

Stackars Elli. Det måste vara jobbigt. Vi får hålla tummarna att hon klarar sig.

Tips:

Elli var sig så olik att hon nästan inte gick att känna igen, en skugga av sitt forna jag

Jag skulle vilja byta plats på några ord så det låter bättre.


Elli var så olik sig att hon nästan inte gick [b]att känna igen, en skugga av sitt forna jag

Min undran avbröts dock när jag såg hur trött Elli sjönk tillbaka mot kudden med slocknad blick.

Ändra så det låter naturligt.

Mina funderingar avbröts dock när jag såg hur trött Elli sjönk tillbaka mot kudden med slocknad blick.


När Elviras blick mötte min såg jag snabbt bort.

Lägg gärna till ett komma-tecken och ändra ett ord. Sedan undrar jag varför hon tittar bort från Elli. Kanske kan det förtydligas, om du vill det, eller så låter du det vara.

När Elviras blick mötte min, tittade jag snabbt bort.

Det blir så kul att läsa vidare!

Nu har jag något som liknar jullov och då kan man läsa!! Jag började läsa igår, men var så trött att jag somnade halvvägs in i kapitel 10 (inte pga dålig läsning, utan för att man är lite halvt utmattad av allt julstök). MEN nu har jag fått tid att läsa igenom allt!


Kapitel 9

Åh vad fint (och sorgligt) med julminnet och Tonks ♥ Överlag tycker jag att hela kapitlet är lite vemodigt (men som tidigare nämnt, det är ett vemodigt år). Men det är ju förståeligt eftersom hon är så orolig över dessa stackars ungdomar, vilket hon bör då den förbjudna skogen kan bjuda på flera otrevligheter

Hoppas Tonks mår bra och hoppas att de får träffas snart igen ♥ Och att Mirre får känna att distansen mellan henne och Sev minskar ♥



Kapitel 10

I det här kapitlet är det mer spänd stämning, mest mellan Sev och Mirre. Jessicas relation med Mona/Mirre är ju inte spänd, men stämningen är ju sisådär med Gryffindoreleverna...

Det här är en så snygg mening:
Hon vände snabbt på klacken, så att den ståtliga manteln glänste som dovt röd eld i det svaga skenet från facklorna, och lämnade mig utan ytterligare utläggningar.

ÄLSKAR den ♥


Kapitel 11

Stackars Elli </3

Och jag tycker att det är så obehagligt med Madam Pomfrey (genidrag btw, eftersom det ger mig en sån obehagskänsla). Dessutom bidrar “Pojkarna hade också skrapsår här och där, rispor som liknade Ellis, men de tre såg betydligt piggare ut, om än lite frånvarande.“ det till ytterligare obehagskänslor från mitt håll.

De sneglade förundrat och lite nyfiket på mig, där de trängdes och trampade kring sängen, och drog sig åt sidan när jag samlade ihop alla lager med tyger i min imponerande klädnad för att ge mig av mot utgången. Jag nickade avmätt men allvarligt mot dem.

När Elviras blick mötte min, tittade jag snabbt bort.

</3

Du är så bra och jag blir så lycklig (trots vemodet) av att läsa detta ♥



Kram och God Jul!




^ det där är jag personifierat

Kapitel 11

Jag vet att du har väntat och jag har knåpat på denna kommentaren emellanåt som du vet.

Jag måste börja med att poängtera vilken briljant mening ”Hon tycktes röra sig i en invand omloppsbana mellan sängarna…” är! Exakt så är det ju. Tycker dessutom att det är fruktansvärt snyggt att Pomfrey inte riktigt vet vem Metrimona är, att hon måste fråga - för det kan ju både visa på motstånd till allt som Snape gör som rektor och ovetskap över vem hon är/obryddhet till det. Extra snyggt och adderar till den briljanta meningen innan är ”Hon flöt fram i rummets sterila vithet”.

Elli måste vara illa däran om M drar så häftigt efter andan. Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller mellan Elli som blek och avmagrad i sängen med ögon som mörka brunnar och en skörhet till en viss annan karaktär. Även alla ärren påminner om den andra karaktären…

Tycker det dessutom är intressant att Elli stirrar på Metri som om hon vore en febersyn till en början - kanske såg hon redan där något som hade kunnat avfärdas som just en febersyn?

Och vi märker hela tiden, både vad Metrimona observerar, att hon är vid illa mod och hur svårt det är för henne att spela spelet…

Och sen tycker jag att orden som Metri säger ger en sådan bitter eftersmak? Det är liksom, även ifall Metri/Mirre hade velat säga något annat, sagt i god avsikt men det blir så… Stelt.

Och Mirre fortsätter känna en sådan smärta över situationen och vilken viljestyrka hon måste besitta för att orka spela. Tills stunden då elektriciteten känns - men än så länge är det bara ett surr… Skulle det kunna råka bli något mer? Vem vet… Det är ett intressant inslag.

Är det här början på det Miriam vill ska göra skillnad? Som Mirre har makten att göra? Vem vet… Vi kan bara vänta och se vad som sker - och jag är så himla nyfiken.

Och sedan återigen de snygga formuleringarna ”på borgens krön, i det hällande regnet”. Jag är verkligen där, känner regnet piska mot mig, hör den svarta himlen mullra ovanför mig när jag blickar tillbaka mot borgen och ser dem. Jag är verkligen med Miriam när du skriver så målande!

Och Elli är inte sen med att säga emot och ifrån. Hon tycker säkert att orden som Metri säger är lika hånande som Miriam inombords känner att de är. Hon är inte sen med att kontra och ta upp straffkommenderingen och cruciatusen - och Miriam är inte sen med att kontra ”Inte nu längre.”

Ett sådant samspel och en sådan smidig dialog älskar jag!!!

Och återigen samspelet i den intensiva blicken som Elli tittar på Miriam med - hon vill läsa tankarna men behärskar inte tekniken. Och Miriam har nog sitt egna skydd. Jag tror att hon blivit bra på att dölja tankarna. Hon behöver nog åtminstone vara någorlunda bra på det i sitt sällskap. Annars kan hon inte utföra de små undren som hon utför - hon skulle säkert bli stoppad innan dess om någon(Jappe) anade…

Och jag tror att skillnaden mellan Elli och pojkarna är att Elli hade dementorerna flåsandes i nacken mer än vad pojkarna hade… Kanske? Det känns rimligt.

Ja nog är de förundrade över Metrimona… Som liknar en Snape så mycket men verkar mildare…

Längtar efter att få läsa alllllt och kunna knyta ihop och förstå det du vägrar låta mig veta

Trezzan


Mintygirl89


96hpevanescence


Jag längtar ständigt efter kapitel från er alla tre. ♥

Tack Trezzan för bilden på Elvira!



Kapitel 12 - Betraktelse

De ska inte tro att jag inte begriper något. Att jag är några år yngre än mina vänner innebär inte att jag är helt omedveten om de förändringar som har skett med dem.
“Du är så intelligent, Elvira”, säger de och vill ha mina synpunkter när vi sitter vid Gryffindorbordet eller i biblioteket, omgivna av läxor. Trots att de går flera årskurser över mig vill de ha hjälp med både trolldrycksrecept och uppsatser.

Men de vill inte tro på att jag har lyft en Imperius från dem.

Till sist var jag ju tvungen att göra något, när dag efter dag gick och det enda de pratade om var hur de överfallits av Dementorer i förbjudna skogen. Värst var det med Neville - fast han sa, å andra sidan, knappt ett ord på flera dagar - men även Dean och Seamus var illa däran. Mekaniskt återupprepade de händelserna gång på gång, men utan att reflektera över eller analysera dem. Bara skenbart, då de ständigt återkom till vem som kunde ha kastat den räddande patronusen. Även Ginny, som inte ens hade varit med i skogen, föll in i talet. Det var så uppenbart att någon hade mixtrat med deras sinnen. Om jag bara kunde begripa vem som gjorde det! Visst faller det sig naturligt att misstänka någon i Slytherin, men även där beter sig hälften av eleverna som om de har blivit utsatta för Confundus.

Först försökte jag göra Elli uppmärksam på problemet, men hon var så extremt utmattad. Det tog ett tag innan hon fick lämna sjukhusflygeln, och även efter det har hon varit svag, med en trötthet jag inte sett hos henne tidigare. Det gick inte riktigt att nå fram, och när jag märkte hur trött hon var, beslöt jag att ta problemet i egna händer.

Att befria någon från Imperius är varken en enkel eller diskret handling. Formeln är komplicerad och måste utföras i lugn och ro för att undvika bestående skador på sinnet. För säkerhets skull bestämde jag mig för att utföra det medan de sov, så jag var tvungen att smyga mig in till Gryffindor på natten. Lösenordet känner jag ju till sedan länge, men det kändes ganska obekvämt att ta sig in i pojkarnas sovsal. Vad skulle jag ha sagt om någon hade vaknat? Lyckligtvis sov de djupt och jag kunde utföra motbesvärjelsen utan störningsmoment. Så även med Ginny i flickornas sal.



Dagen därpå iakttog jag dem uppmärksamt. De nämnde inte alls Dementorerna längre. Det var som om dessa helt enkelt aldrig hade existerat. Stämningen vid Gryffindorbordet var ovanligt obekymrad, nästan som under de tidigare åren vi gått här. Jag hade som vanligt smitit över till deras bord och såg, genom deras lugna mumsande, Neville komma klivande för att slå sig ner vid frukosten. Han hade tydligen aldrig varit förhäxad; ingen förändring hade synts i hans sovande ansikte när jag rörde trollstaven över det.



Framåt kvällen såg han desto mer frustrerad ut. Jag råkade träffa på honom i korridoren utanför Gryffindors ingång. Han krånglade sig ut från damens porträtt med håret på ända och stirrade på mig med ett nästan desperat uttryck i ansiktet.
“Åh, vilken tur att du kom, Elvira!” utbrast han. “Kan du tänka dig, det är som om Dean och Seamus aldrig har hört talas om några Dementorer! Och Ginny bara skrattar åt mig!”
Jag bet mig nervöst i läppen. Hur stor kunde minnesförlusten vara? Jag hade ju varit så försiktig jag kunde, men formeln i kombination med rörelsen hade varit riktigt knepiga att få till.
“Verkar de komma ihåg andra saker?” frågade jag försiktigt.
“Eh, jag tror det”, svarade han och blängde inåt uppehållsrummet. “Allt som har med quidditch att göra i alla fall, för det är det enda de pratar om just nu. Det och trollkarlsschack … de ska sitta uppe och ha en turnering med Creeveys inatt.”
Jag andades ut och såg prövande på Neville.
“Bli inte rädd nu, men jag är rätt säker på att de har varit utsatta för en Imperiusförbannelse. Det har funnits klara tecken på det, tyvärr.”
Neville såg inte speciellt rädd ut, snarare lättad, när han sa: “Då är jag i alla fall inte galen. Det var riktigt läskigt när de inte alls fattade vad jag pratade om.” Han tog ett djupt andetag och såg sig om på de tigande stenväggarna, som om de kunnat höra vad vi sade. “Jag berättade för dem om honom, den där konstiga snubben i Slytherin… Nål, eller vad han nu heter. Han hjälpte mig igår och jag tror det var han som räddade oss den där natten också.”
“Vem menar du? Nål?” Jag kände mig mer konfunderad än någonsin.
“Theo, tror jag han heter i förnamn. Skum. Brukar sitta och stirra på folk. Men, som sagt, nu hjälpte han mig … och oss. Han besegrade Dementorerna.”
Jag försökte dra mig till minnes om någon elev från Slytherin brukade sitta ensam och titta på andra. Samtidigt kände jag mig lite skyldig, eftersom jag själv inte är så dålig på den saken. Hoppas det inte uppfattas som att jag stirrar.
“Elli sa ingenting heller”, fortsatte Neville och hängde med huvudet. “Hon som nästan dog i attacken. Men hon sa åtminstone inte emot mig. Jag undrar om hon vet något …”
“Hon var nog inte förhäxad”, sa jag sakta. “Vem som än har påverkat dem, har inte kunnat göra det mot henne.” Neville nickade eftertänksamt: “Vem skulle kunna göra henne illa?” Han blev lite skär om kinderna och jag skruvade besvärat på mig, visste inte riktigt hur vi skulle fortsätta samtalet.
“Hur var lektionerna idag?” frågade jag, efter några sekunders tryckande tystnad, och han svarade ivrigt: “De var hemska. Vi saknade Seamus, såklart… hur var det i din årskurs?”
“Pest och pina”, svarade jag utan att tveka och sedan hade samtalet flutit på av sig själv. Vi var båda lika fulla av avsky för hur man från och med denna dag hade valt att dela upp undervisningen. De så kallade halvbloden har numera lektioner utomhus med Hagrid, bevakade av två Dödsätare, vilket innebar att varken Seamus eller Elli var i samma klass som Neville längre.
“Men varför är Elli med där ute egentligen?” sa jag fundersamt. “Jag har alltid trott att hon är renblodig.”
“Det är mycket man tror”, sa Neville sorgset och hängde med huvudet över sina saknade vänner. “Hon kan ha sorterats dit av andra anledningar också. Jag för min del tror att hon var obekväm för ledningen. Hon protesterade ju öppet på lektionerna när de använde… Cruciatus.” Han rös till bara av att nämna ordet.
“Det har blivit farligt att säga sin mening”, mumlade jag och såg mig åter omkring. Hur skulle jag själv göra, om min rättskänsla sattes på prov?



Och det funderar jag fortfarande över. Mina kamrater ska inte tro att jag inte begriper, bara för att jag råkar vara några år yngre. Varför vägrar de acceptera att de faktiskt befann sig under Imperiusförbannelsen? Det måste bero på att de innerst inne är rädda.
“Snälla Elvira”, brukar Ginny säga och se så där ansträngt förstående ut, “är du inte lite väl paranoid ibland? Det är som när du trodde att vi var styrda av en förbannelse. Vem skulle ha lyckats kasta den över oss alla tre?”
Visst kan jag förstå henne. Hon känner väl att hon förväntas vara stark nu, axla den ledarroll som Harry hade. Den före detta pojkvännen, som hon fortfarande säkert tycker lika mycket om, är ute på ett hemligt och livsfarligt uppdrag tillsammans med hennes bror. Det måste vara nästan outhärdligt svårt. Och ändå har jag börjat undra. Jag undrar om hon fortfarande tänker rätt.
“Vi måste vara starka tillsammans.” Det är som ett mantra Ginny ständigt upprepar nuförtiden, och ingen kan förneka att det låter klokt.

Men definitionen av tillsammans börjar bli svag och suddig i kanterna.

Elli är inte med oss i DA längre.

“Vi måste kunna lita på varandra.” Det är Ginnys andra mantra. “De som inte platsar i gruppen kan vi inte släppa in. Det vore livsfarligt. Elli trodde att hon kunde ta med sina två kompisar från Slytherin till DA, men det går ju bara inte. Hon tror att det går att lita på Zabini och Nott, men jag har varit med tillräckligt länge för att veta motsatsen. Det måste du väl förstå, Elvira? Du som är så begåvad.”

Men jag kan inte påstå att jag förstår. Ibland känns allt som en betraktelse. Som om jag står utanför tillvaron och ser den från ett avstånd, för att försöka avgöra vilken väg som är rätt att gå.

Ingenting är självklart längre. Ingenting är lätt att förstå.

Det känns som om jag har blivit flera år äldre på dessa höstmånader, men den insikt och beslutsamhet jag trodde skulle komma med åldern har uteblivit totalt.

Vad gör jag nästa gång galleonen glöder?