Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]
Användare | Inlägg |
---|---|
HalfBloodPrincess99
Elev |
OMG, du skriver helt fantastiskt! MEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥
"It's not Hogwarts without you, Hagrid." 22 dec, 2012 21:41 |
Queen Boo
Elev |
AWESOME!!!! MER!!!
jag är jättecoolig älska mig plz 22 dec, 2012 22:12 |
kocospricken15
Elev |
Gu va bra asså! SNÄÄÄÄÄÄÄLLA, SKRIV MER! NU!
Min bok-klubb: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=27711&page=13#p1715992 23 dec, 2012 12:02 |
flyttnyckeln.
Elev |
Åh! Tack så supersuper mycket!
Här får ni ett ganska långt kapitel igen för att det är julafton imorgon. ^^ Kapitel tio: Vänskap Jag står vid några buskar, halvt letande efter bär och halvt spanade efter motspelare. Jag hittar ett par röda bär som jag vet är ätliga och trycker i mig dom. Bären är sura men det är bättre än ingenting så jag tuggar i mig alla jag hittar. Hur mycket jag än äter av bären vägrar dunkandet eller huvudvärken försvinna. Jag gnuggar mig på tinningarna och går tillbaka till sjön. Jag lägger mig ner på marken och sluter ögonen. Jag visste att det var en risk att lägga sig så här öppet men jag var så trött och andningen hade blivit jobbigare. Jag gräver ner fingrarna i jorden och med fingertopparna leker jag med några små stenar. Tröttheten drar sig långsamt över mig som en slöja och jag drar en sista suck innan jag låter sömnen ta över mig. I mina drömmar ser jag Carter och Forest prata lågt med varandra. När dom märker att jag iakttar dom förändras deras kroppar och snart står killen från åttan där. Med en yxa i handen börjar han jaga efter mig. En sten får mig att falla omkull och snart har åttan kommit fram till mig. Han hugger mig i ryggen om och om igen. Det börjar skapas en dimma runt omkring oss och snart dyker Cem upp. Tårar forsar nedför hans kinder medan han skriker åt mig. Att jag lovade att komma hem. Levande. Jag försöker att resa på mig men åttan fortsätter att hugga mig i ryggen. Det är omöjligt för mig att komma upp. Snart ser jag Cem försvinna bort från mig. Jag skriker åt honom att förlåta mig. Men han är borta. Ett kanonskott väcker mig. Jag tittar förskräckt runt omkring mig och ser att det har börjat skymma igen. Himlen har färgats svagt av rosa och jag ser mig omkring där jag ligger. Kanonskottet lät avlägset men jag tänker inte utmana ödet. Jag drar mig sömnigt upp och vinglar lite med stegen när jag springer bort från vattenhålet. Huvudvärken och dunkandet har inte försvunnit utan blivit värre. Jag snubblar mig fram till ett träd där jag börjar spy. När jag har tömt kroppen på all näring jag hade fått från bären torkar jag mig runt munnen med handen. Jag lutar mig svagt mot trädet och andas snabbt. Även om jag knappt kan höra något nu på grund av dunkandet från mina öron så uppfattar jag att någon kommer emot mig. Jag försöker kämpa mig upp men mina ben är för svaga. Jag ramlar ihop på marken och jag inser att min yxa syns bra för motspelaren som har hittat mig. De högre distriken kommer få sig ett gott skratt av att se att jag blir dödad av mitt eget vapen. Skogshuggaren blir dödad av sin egen yxa. Jag försöker titta upp för att se min mördares ansikte men huvudet känns tungt. Mina ögonlock slår igen av utmattning. Det var inte så här det skulle gå. Det var inte så här jag skulle dö. Jag märker knappt när den andra personen kommer fram. Personen vänder på mig och tar ett bestämt tag om min haka. Ska personen skära halsen av mig? Jag ber för att Cem ska titta bort. Jag blir förvånad och chockad när personen börjar bända upp min mun och snart fylls min mun med kallt vatten. Jag tvingar mig själv att dricka och snart börjar dunkandet försvinna. Jag börjar höra fåglarna kvittra ovanför mitt huvud igen. Ju mer jag dricker av vattnet ju mer släpper dunkandet. Snart börjar även huvudvärken försvinna och mina ben känns inte lika skakiga som innan. Flaskan med vattnet lämnar mina läppar när jag börjar andas mer normalt. Jag tvingar mig själv att öppna ögonen men solen bländar mig. Jag kan skymta en svart hårman när jag kisar med ögonen. Jag lyfter upp handen för att skymma solen. "Forest?" Forest nickar snabbt och ger mig ett leende. Jag försöker le tillbaka men jag vet att jag står i ännu mer skuld till henne nu. Vad händer när hon behöver hjälp? Tänk om jag inte kan rädda henne? Jag sätter mig upp och tittar noggrannare på henne. Hon är klädd helt i svart och hennes hår ligger risigt över hennes axlar. Ett sår löper längs hennes vänstra kind och när jag tittar närmare ser jag att även hennes byxor är trasiga efter kamp. "Vem?" frågar jag lågt och tittar på hennes kind. Hennes leende slocknar lite. "Pojken från fyran." svarar hon medan hon stänger igen flaskan. "Är han död?" Forest skakar på huvudet och biter sig på läppen. "Men han fick en rejäl spark i huvudet så jag vet inte om han orkar hålla ut mer än några dagar." Jag börjar skratta lite smått och hon ler blygt till mig. Kampsport? Var det hennes hemliga talang? Jag undrar hur hon kunde ha lärt sig det. Jag struntar i att fråga och min blick dras till vattenflaskan. "Hur visste du att det var vattnet jag behövde?" Hon pekade med tummen bort mot vattenhålet som låg tio meter bort. Jag hade inte sprungit så långt visade det sig. "Vattnet är förorenat. Hade jag inte hittat dig hade du dött inom några dagar. Antingen av vattnet eller av någon motspelare." Jag tittade förvånat på henne. "Jag drack också av det. Men jag fick tabletter som skulle få bort bakterierna jag hade fått i mig från vattnet. Så jag fyllde flaskan med vatten och släppte ner några tabletter." fortsatte hon. Jag kramade tacksamt hennes hand innan hon ställde sig upp. Så klart tabletterna var från huvudstaden. Så snabbt hade jag aldrig blivit botad om det hade varit något från distrikten. Forest räckte mig sin hand och hjälpte mig upp. När jag väl stod upp sträckte jag på mig innan jag tittade mot henne. "Jaha. Vad ska vi göra nu?" Forest ryckte på axlarna. "Ingen aning, hitta ett bra läger?" Hon pekade mot några träd och jag kände ett sting av nervositet. "Oh, jag vet inte. Jag är ingen människa som gillar att klättra." "Och du ska komma från distrikt sju?" Forest skrattade åt mig och drog mig mot ett pilträd som stod skymd bakom några andra. Hon visade mig vars jag skulle sätta fötterna och hur jag bäst fick grepp med händerna. Efter tio minuters kämpande satt jag och Forest äntligen långt uppe i säkerhet. Vi delade på några torkade frukter som Forest hade fått från hennes ryggsäck. "Vem var personen som dog nyss?" frågade jag. "Ingen aning men vi får veta det ikväll." Forest stoppade ett par torkade äppleskivor i munnen. "Har några fler dött?" frågade jag. Jag visste inte hur djupt jag hade sovit eller hur länge för den delen. "Två stycken dog för någon timme sedan." Vi satt under tystnad medan vi åt. Forest hade även en limpa men jag hade tackat nej när hon försökte ge mig lite. Jag visste att det var bäst om vi sparade på det vi hade. Hon visade mig innehållet från ryggsäcken. En liten ask med tändstickor, en rulle bandage, en tunn filt och en tvåliters vattenflaska. Forest hade också fått tag på en andra flaska. Flaskan innehöll redan vatten som hon hade renat med tabletterna från huvudstaden. Hon sa att hon hade fått tag i den under kampen med pojken från fyran. Jag tänkte på honom. Nett, mindes jag att han hette. Enligt Forest hade han fått sig en skadlig spark. Jag undrade om det kanske var hans kanon som hade väckt mig? Forest drar upp den tunna filten ur ryggsäcken och drar den om oss. Det hade blivit betydligt kallare sedan igår. Kvällen kom snabbare också och snart omger mörkret oss. Panems nationalsång börjar spelas upp och vi tittar upp mot himlen. Den första som visas är flickan från trean. Sedan är det flickan från sexan. Jag får en konstig känsla i magen. Jag mindes flickan svagt. Hon hette Wint och var bara tolv år. Hon hade haft hela framtiden framför sig. Någonstans grät hennes familj över henne. Jag suckade sorgset när hennes bild försvinner och byts ut till killen från elvan. Forest grabbade tag i min hand när bilden på killen försvann. "Tolv deltagare kvar nu." mumlade hon och jag nickade långsamt. "Vilka är kvar?" frågade jag och tänkte på Carter. Han hade överlevt dagen. Det hade killen från fyran också gjort. Forest skrattade nervöst när hon hörde min fråga. "Alla från ettan och tvåan. Pojken från fyran och båda från femman." Jag tittade ut i mörkret. Den stumma tjejen från Carters distrikt levde fortfarande då. Forest fortsatte. "Flickorna från tian och elvan. Och sen är det du och jag." Hon rynkar på pannan när hon räknar ihop alla. "Men det är bara elva stycken." säger hon och det tog ett tag innan jag kom på det. Jag skrattade till och Forest tittade frågande på mig. "Andy. Pojken från mitt distrikt är också kvar." säger jag och flyttar mig närmare henne. Det var verkligen iskallt just nu. Jag tänkte på de andra deltagarna som kanske inte alls hade något att värma sig med. Jag undrade vad Andy gjorde. Vad han hade för taktik och om han hade fått något från sponsorerna. Hans kroppsbyggnad hade nog gett honom sponsorer redan den första dagen. Han var väldigt stor och inte någon jag hade velat träffa på i mörkret. Jag hade inte velat träffa på honom i ljuset heller. Ett kanonskott fick mig nästan att ramla ner från grenen. Forest tittade chockerat ut i mörkret och ett leende smyger sig fram över mina läppar. "Elva deltagare kvar." Hola, Mishamigos! 23 dec, 2012 12:44 |
Mellan
Elev |
Bra
HIHIHIHIHI 23 dec, 2012 14:36 |
Borttagen
|
Sjuuukt bra! I love it♥♥♥ Och god jul förresten
23 dec, 2012 17:21 |
flyttnyckeln.
Elev |
Tack så mycket! Och god jul till dig också! ^^
Hola, Mishamigos! 23 dec, 2012 17:29 |
Zmaragd
Elev |
23 dec, 2012 17:40 |
flyttnyckeln.
Elev |
God Jul till dig också! ^^♥
Hola, Mishamigos! 23 dec, 2012 18:39 |
ella potter
Elev |
23 dec, 2012 21:11 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]
Du får inte svara på den här tråden.