Limly på rymmen

Jo, men ni får lägga upp Kapitlen när ni vill .

När lägger ni upp nästa kapitel?

Imorgon

när kommer nästa kapitel?

NU! Typ

Nu kommer kapitel 8, nu kommer en lite oväntad person in i bilden. Denna person skapades när jag inte kom på vad jag skulle skriva, så lite oplanerad kan man väl säga att ##### är!
Eftersom jag hade fått idé-torka där i början så skulle jag rekommendera att läsa om kapitlet flera gånger för att verkligen förstå vad som händer.
Lycka till!



Kapitel 8 (Saga)
Vinden susar i mina öron när jag springer genom buskar och snår. Springer slalom mellan träden och snubblar över rötter. Något inuti mig säger att jag inte kan stanna, jag måste fortsätta men jag vet inte varför.

Jag känner hur stel och frusen min kropp är, jag måste ha varit medvetslös länge. För det känns inte som om jag har sovit, det är en annan känsla.

Det enda jag minns är hur Sofia kollade på mig med uppspärrade ögon och hur hon höll min mobil i sin frusna hand. Hon måste ha listat ut min kod, för min bakgrundsbild på Limly såg på mig när jag sprang iväg.

Limly, Limly, Limly. Det är något med henne som gör att jag bara vill gråta, men allt i mitt huvud är så ihopblandat att jag inte kan tänka klart, än mindre komma ihåg varför jag nu börjar gråta.

En liten brun skogsmus kikar fram under en rot. Den kollar på mig med uppspärrade ögon som blänker i solen, någon sekund innan det hastigt kilar in i sitt bo igen.
Tänk om man var en liten mus, utan bekymmer och problem. Men varför känns det som om jag har bekymmer? Jag irriterar mig på att jag inte vet varför.

Förvirrat fortsätter jag min vandring in i skogen, det känns som om musen gjorde det lättare att gå. Djur har alltid varit en räddning när man är som mest ledsen.

Det brakar till bakom mig. Jag ser något vitt komma galopperandes, jag sträcker fram handen mot det och hon buffar på den.

– Jag måste gå nu gumman, det är något som är borta som jag måste leta efter.

Limly ser förbryllat på mig när jag knuffar bort hennes huvud, men jag fortsätter gå, bort från henne.

Det är inte förrän jag har gått så långt att jag inte ser Limly längre som jag börjar kunna tänka klart. Varför är Limly i skogen?

Jag sätter mig på en sten och funderar. Limly är ute i skogen, varför är hon det? Limly är på rymmen, varför det? Jag kommer inte ihåg något, varför det? Limly är… vänta nu. Vad var det jag tänkte? A juste ja… LIMLY ÄR JU PÅ RYMMEN!


Dumma mig, hur korkad får man bli? Jag känner tårarna tränga fram igen. Allt är så hopplöst! Inte en enda gång har någon häst rymt från stallet och varit borta längre än en kvart. Varför ska det hända just Limly?

Jo, föresten. Sammy, den enda shettisen på ridskolan, rymde en gång och var borta i en halvtimme. Men det är ju inte så mycket mer än en kvart…


All tidsuppfattning har helt försvunnit, men solen har börjat gå ner så jag antar att den är mer än nio. Den här härliga sommarkvällen hade varit en av de bästa jag har varit med om, om det inte hade varit så att Limly är på rymmen.

Mina muskler värker av två dagars vandring och jag börjar verkligen bli hungrig, men törsten är ändå värst. Tungan är inte en sådan här fuktig och normal tunga längre. Den har förvandlats till en torr läderbit som känns som ett russin. Halsen bränner och andetagen är inte lika lätta längre.

I skolan lärde vi oss en massa om den mat som finns i skogen, men aldrig om hur man hittar vatten i en skog som jag själv inte tror att det finns något vatten i. En dag till borde jag klara utan vatten, men sen måste jag bara ha det.
Efter ytterligare en timmes vandring kommer jag på att jag borde ha byggt ett vindskydd inför natten för länge sedan.

I ett träd som är tillräckligt högt för att rovdjur inte ska kunna nå mig, borde det vara tryggt och bekvämt. Sömnigt klättrar jag upp i det första, bästa trädet jag ser och lägger mig tillrätta.
Jag hör fågelkvittret och vindens sus, allting känns så fridfullt och härligt. Som om det hade varit en utflykt istället för att jag är vilse i skogen och letar efter Limly.

Efter cirka en halvtimme känner jag hur ögonlocken börjar bli tunga. Det har blivit riktigt mörkt nu. Jag sluter ögonen och faller in i en efterlängtad sömn.




– KNAAAAAK! Det plötsliga ljudet får mig att hoppa till.
– KNAAAAAAAAAAAAAAAAAAAK! Jag hör ljudet igen och att det kommer nerifrån.

Först blir jag rädd, tänk om det är en björn som kommer för att äta upp mig!

Jag har alltid velat träffa en björn, men just nu känns inte riktigt som rätta tillfället.

Försiktigt vågar jag rulla runt så att jag ligger på mage på den smala grenen. Jag kikar ner på det stora, grå-brun-svarta djuret som ligger under trädet och sover. Djuret är för stort för att vara en björn och det lugnar mig lite. Men en annan sak skrämmer mig, det ser ut som att den tittar på mig med stora ilskna ögon.

När jag fundersamt legat och inspekterat det sovande djuret ett tag, tar rädslan över. Den sprider sig i hela kroppen och får mig att skaka. Om djuret är där nere, är ju jag fast här uppe och kan inte komma ner!

Ett djur som är lika stort som det, kan lätt skada mig när jag når marken om det så vill.
Men något måste jag göra, annars känns det som om jag har gett upp. Jag bestämmer mig snabbt för att detta något är att ta mig längre ner i trädet för att kolla närmare på det sovande djuret.

Barken känns torr och hård mot mina frusna händer när jag långsamt och försiktigt för att inte väcka djuret, klättrar nerför trädet.
När jag slutligen når marken har mina händer blivit alldeles ömma av all klättring. Jag kollar försiktigt på djuret. Det som jag innan trott varit stora ilskna ögon, visar sig vara öronen på älgen som nu ligger framför mig.

När jag nu ser på älgen är jag inte lika rädd längre. Den har ett stort sår på den stora magen, som det antagligen ligger en eller två älgkalvar i. Såret ser ut att ha kommit ifrån en björns vassa klor, jag börjar tycka synd om den stora bjässe till djur som måste ha haft en väldigt plågsam natt.

Utan att tänka på alla faror som jag utsätter mig för, går jag försiktigt fram till älgkon och smeker den på nacken. Den öppnar ögonen och ser på mig med en tom blick som ser ut att be om hjälp. Och hjälp är just vad den ska få, bara jag hade lite vatten…

awsome!

Tack!

du kunde ha sagt det där på skype!!!