Dead Friendship [SV]

Fick tårar i ögonen! Supervacker skrivet, helt otroligt att du kan skriva så bra!

Det var awesome och jätte bra!

Det som är så bra när du skriver är att du inte skriver suuuuper långt. Du skriver med känsla. Du skriver som om du skrev en självbiografi.

JAG ÄLSKAR DET!

azum azum azum. du är azum.

Awesooome!♥

SÅ BRAAA ♥♥♥

Tack så jättemycket! ♥

Jag är en aning knäpp (eller var) när jag planerade den här historien. Känner att det blir väldigt, väldigt mycket historier vid sidan om. Det är ju egentligen meningen att det ska handla mest om Rebecka, men nu blir det såhär rörigt i alla fall. XD

Detta kapitlet är om Cecilia:
--------

Kapitel 6


"Cecilia?" ropade hennes mamma från övervåningen. Det var ingen frågan om hon var där, det var en befallning. Det var det alltid.
"Kommer". svarade Cecilia högt och kvävde sedan en djup suck. Böckerna framför henne föll ner på golvet då hon reste sig upp och gick ut ur sitt rum. Ibland önskade hon bara att hon kunde få vara ifred. Inte helt ensam, men ändå. Få lite tid då hon bara kunde slappa. Då skulle hon befinna sig i himlariket.
"Du..." Cecilias mamma snodde runt då hon steg in i köket. "...vill du hjälpa mig att ta ut disken?"
"Ja", ljög Cecilia och ställde sig bredvid henne. Försiktigt plockade hon ut ett dussin bestick ur diskmaskinen och gick tvärs över rummet för att lägga dem i lådan där de hörde hemma. 
"Hur var det i skolan idag? Mycket läxor?" Hennes mamma ställde sig med armarna i kors och iakttog noga sin dotter. Hennes blonda hår var lockigare än vanligt, la Cecilia plötsligt märke till.
"Det var bra", svarade hon mekaniskt. Det var det svaret hon alltid gav. Det spelade ingen roll vem som frågade. "Och jag har lite läxor. De måste ju få mig att ta igen allt jag missat."
"Låter som en hel del", konstaterade hennes mamma. "Jag kan förhöra dig."
"Åh, det är inte så. Inga glosor eller prov. Inte så mycket i alla fall." Cecilia plockade ut ännu lite disk. "Klassförståndaren bad mig bara att..." Hon avbröt sig. Hon visste inte om hon ville berätta vad Yvonne sagt.
"Över vadå?" undrade hennes mamma nyfiket. Hon lät armarna falla tillbaka. "Du kan berätta allt för mig. Det hoppas jag att du vet."
"Jag vet, men det var inget viktigt."
"Cecilia..." Tonfallet var hårt. Det bad henne att berätta, men Cecilia gjorde det inte. Istället knep hon ihop munnen till ett smalt streck. Hon tänkte hålla tyst. Oavsett vad.
"Jag ser ju på dig att det är något."
Cecilia fortsatte tiga medan hon fortsatte att plocka ut disken. 
Plötsligt ställde sig hennes mamma bakom henne. Hon la händerna på hennes axlar och tvingade henne att vända sig om. "Vad är det som tynger dig?"
"Jag..." började Cecilia förklara sig. "...jag..."
"Strunt i disken", sa hon när Cecilia tittade sig om över axeln. "Jag fixar det sedan."
"Okej." Cecilia nickade sakta.
"Snälla berätta nu."
"Mamma...", började Cecilia förklara sig. "...det är liksom inget...viktigt. Jag är bara...trött. Får jag gå och lägga mig nu?"
"Det är rätt tidigt, är du säker på det?"
"Jag är säker." Cecilia lämnade köket och ropade sedan över axeln: "God natt!"
Hon visste inte om hennes mamma svarat, för hon gick så fort att hon redan hunnit gå nerför trappan till källaren - där hon då bodde.
Det var rätt töntigt, tänkte Cecilia och kröp upp i sängen. Allt tjat bara för något Yvonne sagt. Fast hon kunde ändå inte släppa att det hon gjort var rätt. Orden var något hon själv behövde lagra ensam, utan hjälp. 
Cecilia slöt ögonen och orden formades i snirkliga bokstäver i mörkret. Cecilia. Jag tror Jasmine har fått fred. Hon var en otroligt komisk och snäll person. Och det är så fruktansvärt orättvist att hon är borta. Du är stark. Du klarar dig igenom det här.
Det var konstigt att en lärare kunde ha så rätt. Yvonne var ingen gud, men hon visste hur man hanterade ord för att det skulle kännas bra. Och det gjorde det, det kändes fruktansvärt bra. Inte bra att Jasmine var död såklart, men det kändes bara så rätt. Orden skar rakt igenom henne. Påverkade henne rakt in i hjärtat.
Plötsligt vibrerade det högt från golvet. Mitt bland böckerna (som ramlade ner när hon gick upp tidigare) låg hennes mobil. Ett meddelande. Hon kastade sig efter den för att läsa. 
Saknar dig. Cecilia drog häftigt efter andan. Numret var dolt. Hon visste inte vem det var, men en vansinnig tanke slog henne. Tänk om det var Jasmine? Ett spöke.
Händerna skakade våldsamt då hon stängde av mobilen och drog täcket över huvudet. Hon försökte somna, men varje gång hon slöt ögonen dök det upp en läskig scream mask framför henne. Så som hon trodde att spöken såg ut. Hon önskade att det var till exempel mormor som skickat sms:et. Fast innest inne visste hon att mormor inte kunde sms:a.
Det var så obehagligt att Cecilia tillslut tände lampan i sitt rum. Väl medveten om att hon inte kunde somna när det var ljust. Fast på något sätt lyckades hon somna i alla fall några timmar senare. Jasmine var i hennes tankar hela natten. Hon skapade både ljus och mörker tills Cecilia inte kunde urskilja vilket som var vilket.

AWESOME!!!

Omg Hanna :O Vad ska man svara på sånt här? Du och alla andra läsare gör mig så glad. Ni verkligen förgyller mina dagar ♥
Tusen tack! ♥ Och du: Skriver jag en bok så ska ditt och alla andra mugglisars namn stå i den. Som tack du vet.
Jag älskar er alla ♥