I kamp om livet (novell)

Okej, gott folk, nu kommer det sista kapitlet Har varit härligt att ha er som läsare
***
Kapitel 17
Jag kom ut i en dimvärld där allt var täckt av vita moln. Det var nog såhär många tänkte sig när de sa ”att vandra bland molnen”. Och allt sken i något som liknade solsken.
”Bra jobbat”, mansrösten ljöd igen men nu mer fast.
Jag såg mig omkring och fick syn på en högrest man i svart kåpa.
”Jag är Livet”, hälsade han och gick fram till mig.
Han drog bak luvan och ansikte blev synligt. Jag tittade upp i de mest vänliga ögonen jag någonsin sätt, men de satt i ett inte ansikte som lite kunde kallas vackert. Huden var ärrad och läpparna spruckna.
”Livet har inte den skönhet som döden har, men det har något som man aldrig kan få från Döden”, sa Livet med sin mörka men varma röst. ”Kärlek.”
Jag kände hur mitt bröst fylldes av värme och jag log för första gången, på vad som kände som en evighet, direkt från hjärtat.
”Är du redo att återvända?” frågade Livet vänligt och besvarade mitt leende.
”Ja”, svarade jag med eftertryck, jag var klar med det här.
Livet lade sin hand på mitt huvud och log på nytt mot mig.
”Lev väl”, hälsade han och så började allt försvinna.
***
Jag slog upp ögonen och såg upp i taket.
”Han vaknar”, utbrast en ivrig flickröst.
Jag tittade mig runt och såg att jag var tillbaka på sjukhuset.
”Sander”, sa flickrösten ivrigt och ett par små armar lade sig om min hals.
”Sara?” frågade jag med rosslig röst.
”Du lever”, pep hon glatt och pussade mig på kinden.
Och det var precis vad jag gjorde. Jag hade klarat av att ta mig tillbaka till livet!
”Välkommen tillbaka”, sa en varm röst och Mira lutade sig över Sara.
Jag såg upp i hennes lugna ögon och såg att hon ville att jag skulle berätta allt lite senare. Jag
log brett och hjälpte Sara upp i sängen. Hon kramade om mig hårdare och jag kände hur några av sladdarna som satt fast emellan mig och några apparater kom i kläm. Men vad gjorde det? Jag levde!
”Det är skönt att vara tillbaka”, svarade jag varmt och lade armarna om Sara
***
Det visade sig att jag legat i koma i en hel månad och att doktorn tyckte att det var ett under att jag överlevt.
Jag berättade om allt som hänt för Mira, men det var ingen annan som fick veta vad som
hänt mig under den månaden.
Efteråt har jag inte haft några problem med hjärtat och knappt ens varit förkyld. Under de undersökningarna som jag var på efteråt sa min läkare att jag fått ett hjärta som en oxe och ett immunförsvar som en också.
Jag är tillbaka på fotbollsplanen och lever nu mitt liv fullt ut, för jag är inte redo för att gå upp i duell med Döden igen på ett bra tag.
***

Hur kan du göra såhär mot mig? Vad menar du med att sluta denna berättelse? DEN ÄR AWESOME!

Jag är ondskefull, jag vet Men som jag sa igår, allt har ett slut Tack ska du ha

Jätte bra! Synd att den är slut dock :c Men din nya fic kommer bli awesome, om du inte ändrat dig.. men det får du inte ha. ^^

Tackar Har inte ändrat mig, den är till och med upplagt nu

Och jag har läst den :3

superbra

vad är detta om en ny fic??

Tack, Jen Hoppas slutet var till belåtenhet

Nu när det här äventyret tagit slut har jag börjat skriva på en ny berättelse Jag har hoppat över till en ny genre och skriver en blodig vampyrnovell, som kommer bli allt annat än barnvänlig *smått ondskefullt skratt* Den heter Född av blod och finns i kreativitetsforumet om du skulle vara intresserad

en ff om vampyrer? du skojar väl?

I WILL READ IT!!!

är en liten nörd när det gäller det övernaturliga spec vampyrer och sånt

Det är ingen ff utan något jag hittar på själv Men annars, ja en vampyrnovell