Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

Läkarens ord bekräftade vad Janet redan hade anat, och kanske förstått i sitt hjärta. Hon kunde inte riktigt beskriva varför, men det var som om hon bara hade känt på sig det. Allt hade känts så fel efter misshandeln, som om något verkligen var på tok. Vilket det ju bevisligen varit. Ändå var det så jobbigt att få det bekräftat, få det svart på vitt att det faktiskt var så. För hoppet hade ändå funnits kvar där innan. Hon nöjde sig med en stilla nickning till svar åt läkaren, kände sig nästan lite bortdomnad. Som om hon inte riktigt ville ta in sorgen och förlusten riktigt än, ville försöka hålla den på en armlängds avstånd så länge det gick. Ville skjuta det jobbiga framför sig.
"Jag är klar här för nu, men jag kommer tillbaka och tittar till dig om en stund igen." Sade han och såg emellan de båda innan han tog ett stilla adjö och gick ut igen.

Ysaac försökte slåss tillbaka, men han var ingen krigare och hade aldrig varit. Särskilt inte i jämförelse med Axil, där blev skillnaden dem emellan betydligt påtagligare än innan. Han fick nog in något slag, men det var inte något vidare bra och det var betydligt färre än vad han fick in på Ysaac.

Jasper och de två vakterna han tagit med sig hade begett sig emot Ysaacs hus, och deras gissning hade varit rätt för bara en bit därifrån fick de se de två karlarna i fullt bråk. Jasper skyndade sig fram och tog tag om Axils axel för att dra honom undan från Ysaac, samtidigt som de andra två tog tag i Ysaac som både spottade och fräste.
"Jävla idiot..." mumlade Ysaac men tystnade till då han fick se att det var Jasper som tagit tag i Axil. Jasper kände sig nästan förvånad att han ens respekterade honom, med tanke på att det var han om någon som var en idiot här - men det var väl också sådant som var viktigt för en sådan man. Makt och titlar. En del av Jasper ville inte stoppa Axil, för Ysaac förtjänade gott det här och mycket mer för allt han gjort - men han var rädd för vad konsekvenserna kunde bli om han gick för långt. Tänk om det blev så illa att Ysaac dött? Axil skulle klassas som en mördare, och det skulle verkligen inte förenkla något i deras situation.
"Tar ni med han tillbaka? Jag talar med honom senare." Sade han till de två vakterna som höll Ysaac, visste ärligt talat inte vad han skulle göra riktigt ännu men han fick lösa något. Det här var inte hållbart på nåt sätt. Han vände sig till Axil igen.
"Är du okej? Jag hoppas att du inte sparade på krutet för den där jäveln."

Florence försökte dölja sin sorg med att följa läkaren med blicken och tacka honom. Drog ett djupt andetag och såg tillbaka till Janet.
''Hur mår du.. eller finns det något jag kan göra åt dig?''Frågade hon lågt, visste inte om hon ville bli lämnad ensam eller om hon bara ville ha någon där. Speciellt när Axil inte hade stannat kvar var hon nog den bästa för att faktiskt finnas där om det var något.

Axil kände att han fick några smällar men hade helt klart varit med om mycket värre. Och den smärtan var så liten jämfört med allt annat han kände där och då. Var otroligt nära på att även slå till den som greppade hans axel. Hade inte hört vem det var men såg vakterna och förstod då vem det nog var. Vände tillbaka blicken och kände hur han försökte dra sig ur hans grepp för att ge sig på svinet igen. öppnade munnen för att klaga och försöka förklara sig, berätta vad det var som han gjorde det för. Så att höra hans ord chockade honom.
''Eh..''Hade helt förväntat sig en utskällning.
''Fanns mer kvar.'' Muttradeh han till sin vän, kunde inte slappna av alls. Hur mycket kvar han behövde få ut.

Janet hade svårt att beskriva hur hon kände sig. Chockad var nog det som mest stämde in, även om hon känt det på sig redan då misshandeln skett. Men hoppet hade ändå funnits där in till det sista, och nu när hon fått det svart på vitt kunde hon inte längre hålla fast vid det. Hon kände sig... Tom. Försökte hålla känslorna borta från sig, åtminstone för nu. Vågade inte att faktiskt känna dem, var för rädd för hur ont det skulle göra. Skakade lite lätt på huvudet åt vännens fråga, var tacksam för att hon var där och försökte hjälpa till. Ändå kändes det inte som om det fanns något hon kunde göra. Något som nån kunde göra, för den delen.
"Nej. Tack ändå." Sade hon lågt, väl medveten om att hon inte svarat på hur hon mådde - det kändes som om den frågan svarade sig självt.
"Har du hört något om vart Axil tog vägen?" Tillade hon lågt, hon ville ha honom där. Samtidigt förstod hon att han gett sig av också, på ett vis.

Jasper granskade vännen, försökte se ifall Ysaac fått in någon ordentlig smäll på honom eller om han verkade okej. Men vad han kunde se verkade Ysaac ha varit den värre däran av de två. Han släppte taget om vännen och kastade en snabb blick mot de vakterna som var på väg bort med Ysaac, han fick ta sig ett snack med honom senare. Han var ännu inte helt säker på hur han skulle göra, men de måste få till någon sorts permanent lösning på det här. Särskilt inte med tanke på vad han verkade kapabel till, misshandla en gravid kvinna... Jasper kunde inte förstå hur man ens kunde förmå sig till det.
"Kom. Du är bättre behövd där inne än här." Sade han sen, hade ingen bra känsla av stämningen som varit i Janets rum.

Florence kände sig nog för första gången på lång tid helt värdelös. Att inte kunna göra något för att göra det lättare för sin vän att må bra. Men hur skulle man ens kunna få någon att må bra? Utöver att hon hade blivit misshandlad av en som skulle älska henne för evigt så hade hon också förlorat ett barn. Kände hur hennes hand instinktivt flyttade sig mot sin egna mage, trots att Caleb inte varit där inne på länge kunde man inte riktigt vänja sig med att inte ha den känslan av att vara havande. Det som hade blivit en del av vardagen. Trots att Janet inte hade varit så långt gången så var den tiden nog den jobbigaste. Skulle nog inte hålla sig lika lugn som vännen. Drog ett tyst andetag och såg mot dörren och sen tillbaka till henne.
''Nej, men Jasper letar rätt på honom.'' Sjönk ner i sängen och kramade om Janets hand. Var allt hon kunde göra tills hon bad om något, eller till Axil kom tillbaka.

Nog hade pulsen inte varit på sån hög nivå på lång tid, inte ens när dem var i strid brukade han bli så passionerad eller indragen i något. Förstod att han helt klart skulle ha kraften att göra så Ysaax förlorade livet. Inte tvekan om saken. Visste det inte var bra att han kände så men hur kunde man inte känna så starkt. Tankarna som snurrade medan han spände och slappnad av käken för att försöka lugna sig när han såg mannen föras bort. Anade att han skulle göra allt i sin makt för att komma åt honom, eller Janet. Att låta tanken närma sig hennes namn och höra kungens uppmaning fick honom tankarna på det, att ansiktet omvandlades från ilska till oro. Att han hade övergett henne, att han nog knappast tänkt på henne. Var inte rätt, men samtidigt rimligt, brukade inte ha någon annan att bry sig om.
''Janet.'' ;umlade han för sig själv, vände på klacken ochskyndade sig upp mot slottet igen. Den ilskan som bubblade över till tankarna om vad som hade hänt henne. Hur hon tog över hela hans sinne. Knuffade sig förbi en av vakterna som försökte hindra honom att ta sig in i korridoren där hon befann sig. Hörde något om drottningens order men det brydde han sig inte om. Inte när hon var hans, och han var hennes. Hade vakten hack i häl när han slog upp dörren i panik.
Florence såg chockat upp mot den dörren som snabbt svängdes upp, oro över det hade varit Ysaac som lyckats ta sig hela vägen dit för avsluta sitt eller något. Fick istället se en hon kände igen, men med trasiga knogar och en blandning av blod och sand på sitt ansikte. Nog var det något som blödde men han verkade inte reagera över det utan ville bara fram till sin älskade.

Janet ryckte till då dörren for upp, kände sig betydligt mer spänd än vanligt för allt sånt efter vad som hänt. Tankarna gick genast till Ysaac igen, men efter att både Jasper och Florence fått reda på detta så trodde hon inte att han skulle ha tagit sig så långt in i slottet förbi vakterna. Skräcken hon kände för att han skulle vara tillbaka jämnades också ut av någon sorts känsla av hopplöshet. Vad fanns det ens kvar för honom att ta ifrån henne efter detta?
Men det var hennes älskade Axil istället, och åsynen av honom fick henne för en stund att glömma allt det hemska av oron för vad som hade hänt honom.
"Vad har hänt? Är du okej?" Om också han skulle ha blivit skadad, visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Hon behövde honom i detta.

Jasper hade följt efter Axil tillbaka emot rummet, hade funderat på att låta de vara ifred och inte störa men Florence var med största sannolikhet kvar där inne. Vilket var bra, Janet kunde säkert behöva allt stöd hon kunde få. Men han ville få tala med henne innan han tog tag i vad i hela friden han skulle göra med Ysaac - mannen behövde långt bort härifrån, få löst upp förlovningen mellan dem och om Jasper fick bestämma allra helst inspärrad nånstans för vad han gjort. Men han var en respekterad handelsman, och dessutom ganska högt adlig. Med andra ord för viktig för att Jasper skulle kunna göra precis vad han ville utan att det skulle bli ramaskri från resten utav adeln, så han behövde någon sorts anledning och han ville få ta det med Florence. Så till sist blev det ändå att han stack in huvudet i rummet och såg mellan de tre innan blicken landade på Florence.
"Får jag låna dig?" frågade han, ville inte störa mer än nödvändigt.

Axil slog sig ner nära sin kära, höll hennes hand hårt men kärleksfullt. Rädd att förlora henne, eller barnet. Visste inte vad han skulle göra så. När han nu hade henne att kämpa för. Pussade handen och skakade på huvudet. Tvingade sig att hålla tillbaka tårarna medan han såg henne i den smärtan men också över vas han hade gjort. Skulle nog inte kunna hålla tillbaka nästa gång han såg Ysaac. Hur kunde han göra något sånt mot någon? Han sänkte deras händer och böjde sig fram för kyssa hennes panna. Hade aldrig sett henne lida så mycket.
"Jag är okej. Hur är det med dig?" Frågade han därefter, brydde sig inte alls om sig själv inte när allting hade hänt henne. Han hade bars gjort saker till följd av det

Florence såg mot Axil, vad hade han gjort? Försökte fundera om vad som var bäst för henne att göra där. Dem två behövde ju ha varandra men samtidigt var det tungt att lämna sin vän I sån smärta. Reste sig ur sängen när dörren åter stod på glänt med hennes egna älskade där. Nickade enkelt och ursäktade sig för dem andra två för att lämna dem i fred när dem nu behövde varandra. Precis som hon behövde sin käraste och absolut ville ha sin son. Bara tanken att förlora honom gav skräck. Stängde dörren noggrant bakom sig och gav Jasper en mjuk kram innan hon släppte greppet. Rörde sig bort mot det rum som tilldelats Caleb om dem inte ville eller kunde ha honom i sitt. Stannade till halvvägs för se upp på kungen.
"Vad är det som har hänt?" Syftade nog på hela situationen men oron att se blod på Axils kind tog först och främst över hennes tankar.

Janet var tacksam att äntligen ha honom där igen, hon behövde hans stöd. Förklaringen hon fick var inte helt tillfredsställande, men det lät som om det var vad hon fick nöja sig med. Hans fråga drog tillbaka tankarna till hennes egen sorg istället, den som hon så desperat försökt skjuta ifrån sig, skjuta fram den i hopp om att slippa känna den. Skakade först på huvudet samtidigt som hon kände tårarna hotandes bränna under ögonlocken, men hon insåg också att hon måste förklara sig.
"Det... Det klarade sig inte." Orden var inte mycket starkare än en viskning, som om de blev mer äkta ju högre hon uttalade dem.

"Han gav sig på Ysaac." Förklarade Jasper för henne och kastade ett snabbt ögonkast tillbaka mot rummet innan han såg tillbaka på sin fru.
"Vakterna tog in Ysaac, jag måste bryta upp den där förlovningen och helst få iväg den jäveln så långt härifrån som möjligt. Jag vet bara inte hur ännu utan att få hela adeln efter mig." Sade han med en lätt suck, i värsta fall så fick han bara skicka iväg Ysaac omedelbart och komma på en ursäkt i efterhand. Kanske att han kunde få till att han kunde bli satt på någon tjänst i nån av deras grannländer? Det fanns en del att fundera över. Han såg tillbaka på Florence igen.
"Hur gick det med Janet?" frågade han mer allvarsamt nu, nästan rädd för att det han befarat skulle stämma.

Han såg mot henne med sorg i ögonen, men också av chock. Den glädjen som barnet hade medfört. Att det kändes som de var påväg mot något nytt och något som de två skulle ha för skapa sitt nya liv.
"Åh Janet..." Kände sig nästan lidande. Hur den sorgen han skulle ha att bearbeta nog inte ens var i närheten av det som hon kände. Han la sig ner bredvid henne och drog försiktigt upp henne i sin famn. Visste inte var hon hade ont men inte heller vad mer han kunde göra än finnas där för henne.
"Det kommer bli bra.. det kommer lösa sig." Sa han lågt, mest för att försäkra sig själv om det.

Florence stelnade till, förstod att det nog var något sånt som hade skett. Och hade nog inte förväntat sig något annat. Hade på känn att nog även Jasper var kapabel till det om stunden inträffade. Hur rätt det en kändes för det han hade gjort till Janet, så skulle nog inte samhället hålla med. Hur Ysaac nog hade mer rätt till henne än Axil hade, om man såg sin partner som en ägodel. Suckade till av det han sa.
"Kunde inte sagt det bättre själv men...måste ju finnas någon lag någonstans som stärker ditt beslut? Dem var ju aldrig gifts eller annat." Sa hon och skakade på huvudet. Måste finnas någonting men han var ju eftertraktad affärsman. Florence flyttade blicken från sin make till ett par nätta skor över stenarna. Såg tjänsteflickan med deras son i famnen som inte verkade vilja tystna. Som han kände sorgen som vilade över slottet. Florence tackade och tog emot honom, drog in doften av honom och slöt sina ögon medan hon pussade hans hjässa. Vågade knappast yttra orden om vad som hänt. Men tystnaden efter han ställt sin fråga var för lång så svaret var nog självklart innan hon yttrade sig.
"Det.. det fanns inget läkaren kunde göra." Förklarade hon tillslut på låg röst med blicken upp mot Jasper.

Det var som om tårarna till slut släppte då hon kände hans armar runt sig, då de började rinna nerför hennes kinder. Det var som om hon där, i hans trygga famn, inte kunde hålla samma avstånd till känslorna och sorgen längre. De hade längtat så efter det lilla barnet, hon hade känt sig lyckligare än nånsin tillsammans med honom och i väntan på barnet. Så hade han kommit och än en gång förstört så mycket i hennes liv, men denna gången så mycket värre än alla tidigare gånger. Nu när det inte bara var hon själv som det gick ut över längre. Han hade trots allt indirekt tagit ett liv - ett liv som de hade längtat efter. Drog sig tyst tätare in i hans famn, snyftade ofrivilligt till av de allt tätare rinnande tårarna.
"Hur kan man vilja en annan människa så ont?" nästan viskade hon, förstod inte hur han kunde vara så ond att göra så mot någon annan. Hur man kunde hata någon så.

Jasper suckade lågt, hon hade ju rätt i det. Det borde finnas, men det gällde bara att hitta den. Egentligen tyckte han att det inte borde spela någon roll - och dessutom var det han som bestämde, de andra borde inte ha något att säga till om i en sådan situation. Det handlade väl bara mer om att han skulle få väldigt mycket mer skit om han gjorde det utan att kunna presentera något mer som styrkte hans val, vilket fick gå i det här fallet. Det fick bli ett senare problem.
"Det måste gå att hitta något." instämde han och såg på sonen, kände sig plötsligt mycket mer tacksam över att ha honom där.
Hoppet sjönk inom honom när hon dröjde så med svaret, som sedan bekräftade det. Fan. Hade inte de två redan varit igenom tillräckligt?
"Hur tog Janet det?" frågade han lågt.

Han drog henne tätare mot sin kropp, ville aldrig släppa taget. Inte när det kändes som hela världen var påväg att rasa. Visst hade hon honom och han hade henne, men att ha en yttre person som kunde påverka dem så mycket var inte bra. Pussade hennes hjässa i ett hopp om något så simpelt skulle få någon att må bättre trots det säkerligen inte stämde. Skakade långsamt på huvudet åt hennes fråga. Hur hennes smärta stärkte hans önskan om vilja skada honom, hur många saker han utsatt henne för, att han nog alltid skulle vara ett mönster. Kände hur hans hand började skaka, hur han inte alls borde ha hållit tillbaka mot Ysaac. Inte när sin älskade mådde så dåligt, och han hade i princip fått uppmuntran av kungen att fortsätta.
"Vet inte." Sa han lågt, hat kunde ta en långt men inte så långt.

Florence drog caleb tätare in i famnen efter han tystnat. Hade nog aldrig haft sån stor rädsla att förlora någon så mycket som då. Hade gråtit floder och bett om så mycket när hon trodde sig förlorat Jasper under balen. Men att förlora ett barn.. kunde nog inte finnas svårare saker i livet än det. Och även fast dem andras barn inte var fött var det allt så älskat.
"Även om vi kan bryta upp hans makt över henne vet jag inte hur vi kan kicka ut honom. Vill inte heller någon annan oskyldig hamnar I hans grepp." Mumlade hon lågt, fanns nog alltför många fall som liknade Ysaac och Janets. Hur det var standard och nog var det inte omöjligt att tänka att hon själv skulle hamnat där om hon inte hade en sån kärleksfull partner som Jasper.
Tårarna som bildats blinkade hon bort av tanken se henne så.
"Hon kände på sig något var fel men att få det bekräftat... vet inte vad man skulle göra. Hon höll sig samman när jag var där men tror verkligen hon behövde Axil."