The Woods Are Safe

Men dumma Noah!

Hon anförtrodde ju sig åt dig! Så klart att hon inte är kall då!? det är ju ingen liten grej hon berättat direkt...

Jag vill bara säga att de kommande kapitlen, åtminstone de nästa tre, blir lite kortare, men det händer mycket! Och hellre kvalitet än kvantitet, eller hur?

Tack för att ni läser ♥

Definitivt hellre kvalitet! Men det är det ju alltid när du skriver

Super super okej

När du kan klara av mig så fattar jag att du behöver en paus ♥

Jag läser alltid! Ta din tid!

Åh! Äntligen fick jag tid att läsa ditt kapitel, jag har längtat!!
Älskar rubriken. Vet inte varför, men kan liksom sitta och läsa den högt för mig själv flera gånger. Återigen - de tror att jag är knäpp här på jobbet. Men, whatever, HERE I COME!!!

*Läsa*

Åh, kan bara hålla MED tidigare skribenter!!!
NOAH, VARFÖR? Låt inte hormonerna ta över, snälla!!! Var den korrekta söta tonårsgosse som vi alla vet att du innerst inne är, inte ett pubertalt litet monster! Nä, men han gjorde mig besviken. Fast lite gulligt är det faktiskt. Känner ett litet sting av Draco i honom, just den där svartsjukan som nästan är gullig. Vad ska hända nu?!

Första delen av kapitlet (som jag nu kan fokusera på när jag skällt färdigt på Noah), var så vackert! Sorgligt och fint i en enda röra, exakt just så som jag vill ha det. Är så glad över att Am verkar ha fått äkta vänner. Hoppas bara det förblir så... Det är svårt att vara vän med alla, särskilt över elevhemsgränserna, det vet vi alla allt för väl. Du säger att jag skriver bra, vad gör du inte själv?! Herregud, detta var helt fantastiskt!! Behöver jag ens säga att jag längtar efter en fortsättning??!

Åh, Gode Gud!

Jag har missat kapitel 8! :O Nå, du får en kommentar på båda nu istället! Bättre sent än aldrig, säg!

Kapitel 8:

Claudbelle verkar vara en schysst tjej! Homn vill ju att Amber ska prata med henne! Det är skönt att hon finns där, särskilt som Jensen är en idiot!

Kapitel 9:

Oj, oj, oj! Vad hände på slutet? Det verkar som om det blev stormigt mellan Noah och Amber! Hur ska det nu gå?
Vad roligt att Neville sitter och småpratar med Miriam. ♥

Pixelow


Avis Fortunae


Trezzan


Elzyii


Mintygirl89




Det faktum att det är fem återkommande namn som kommenterar och hänger kvar gör mig extremt glad och ger tillbaka min motivation (som tyvärr har börjat glesna lite igen).
Kapitlet blir lite senare idag, det brukar ju komma på morgonen, men jag har varit hos min moster hela dagen och pratat film/teater! Hon ska kanske fixa en praktikplats så jag kan komma närmare min dröm att bli skådis.
Nåja, nog pratat om mig, här kommer kapitlet!

___________________________________

Kapitel 10
Dröm
Ett tomt uppehållsrum. Ett tomt huvud. Ekot efter Noahs steg ljöd fortfarande i mitt huvud och jag stirrade framför mig. Detta var andra gången på kort tid jag hade känt mig ihålig. Jag skakade bestämt på huvudet. Om det var så han uppfattade mina andra vänner, var det så det var. Han trodde väl att jag hade skaffat mig en ny bästa vän, men egentligen… jag trängde bort tankarna. Det var inte så. Nej.

Jag suckade och reste mig upp. Jag hade läxor kvar som behövde göras. Mina böcker låg redan på bordet, jag hade jobbat med förvandlingskonsten innan Noah hade kommit in och början fräsa åt mig. Jag skakade hårt på huvudet igen för att få tanken ur hjärnan. Jag spred ut böckerna ännu mer för att hitta min fjäderpenna och ett tomt pergament, men nedtyngande tankar dök hela tiden upp. Återigen skakade jag på huvudet, och den gröna och svarta inredningen blev suddig för varje gång jag rörde mig.
“Har du fått en fluga i örat, blodsförrädare?” hördes en spydig röst bakom mig. Jag himlade med ögonen.
“Ja, jag tror det, för det var precis något som surrade”, fräste jag tillbaka och vände mig om. Hall stod med armarna i kors under en stor tavla föreställande Salazar Slytherin själv.
Hall fnös, men kontrade inte med något. Jag log ett tillgjort leende innan jag gick förbi henne, ut ur uppehållsrummet.
“Du tror att du är något, Wood”, hörde jag hennes röst bakom mig. “Men…” Hennes röst försvann bakom porträttet som stängdes bakom mig. Jag svalde impulsen att gå tillbaka och gick mot biblioteket, där jag skulle fortsätta med läxorna. Hoppas att det är tomt, tänkte jag, men hoppet dog ut när jag såg en grupp tredjeårselever, däribland Dominique Weasley, högljutt pratade om något jag inte uppfattade eftersom de pladdrade i munnen på varandra. Det var ett under att bibliotekarien madam Pince inte hade kastat ut dem än. Jag drog upp blixtlåset på min väska och drog ut mina böcker och pergament, och skruvade sedan av locket på en bläckflaska och satte ner den på ett av de små borden mellan bokhyllorna. Där hoppades jag på att få sitta själv, vilket jag också fick. I ungefär fem minuter. Jag hade just läst klart ett stycke och skrivit ner två meningar om ett särskilt svårt moment i en del i förvandlingskonsten, när någon smällde ner en bok framför mig. Förvånat tittade jag upp och mötte Abigails klara, blåa ögon. Det blonda håret låg tjockt och fylligt över hennes axlar och flaxade lite när hon satte sig ner.
“Kan jag jobba här?” Det var egentligen ingen fråga, hon struntade fullständigt i vad jag hade svarat. Jag mumlade ett lite förstrött “okej” innan jag återvände till min koncentration. Det var dock svårt, eftersom Abigail hela tiden pratade om allt mellan himmel och jord.
“Ursäkta”, fräste jag. “Jag försöker faktiskt jobba och bli klar i tid.” Hon lyssnade inte, utan gestikulerade stort om någonting som hade hänt under senaste turen till trollkarlsbyn Hogsmeade, vilken vi fick besöka vissa helger på terminen. Abigail hade inte ens öppnat en bok utan hade nu gått från att gestikulera till att drömmande luta hakan mot handen, som hon hade satt på bordet och bara pratade rakt ut i luften. Jag himlade med ögonen, tog med mina böcker och pergament och satte vid vid bordet på andra sidan bokhyllan. Hon märkte inte ens att jag hade gått; jag såg henne mellan böckerna, fortfarande stirrande ut i rymden. Jag suckade lite, doppade min fjäderpenna i bläcket och tillade ett s i mitt senast skrivna ord, Incarcerous, vilket var den trollformel jag hade fått i uppgift att förklara. Jag satte en punkt och slog upp boken igen, och läste några rader om en motformel. Jag skrev snabbt men detaljerat ner på pergamentet, och jag hade snart uppfyllt kravet på en fyra fot lång uppsats om trollformeln. Abigail satt fortfarande och stirrade ut i ingenting, rakt ut mellan bokhyllorna samtidigt som hon mumlade om någonting som inte gick att uppfatta. Ganska normalt för att vara henne.

Jag lade pergamentet vid kanten av bordet för att bläcket skulle kunna torka, samtidigt som jag drog upp min kalender ur väskan. Jag slog upp vecka fyrtiofem, nästa vecka, där jag hade skrivit ner alla nästa veckas uppgifter. Min blick letade sig fram till förvandlingskonsten, där jag satte en liten bock bredvid Incarcerous för att markera att jag var klar med den. Belåtet kollade jag igenom veckan och såg att allt var klart. Jag nuddade lite med fingret på bläcket på min nyss skrivna uppsats, och en liten, svart prick stannade på min fingerspets. Jag gäspade lite och lutade mig bakåt. Om jag ändå inte kunde packa ihop än kunde jag lika gärna…

Ett högt sus. En ihålig röst som väste samma sak om och om igen. Olycka Sluta, grät jag. Men det kändes inte som att jag grät. Vad var det som hände? Det var kolsvart runt omkring mig, förutom en liten, ljus prick långt bort. Jag började springa. Mina ben rörde sig, men jag kände ingen vind i ansiktet eller på något annat fysiskt sätt att jag rörde mig framåt. Jag blev inte ens svettig, utan den enda förändringen var att ljuspricken sakta blev större. Till sist var jag så nära att jag hade kunnat röra vid vad som nu var ett klot av blåvitt, dimmigt ljus. Jag hade kunnat röra den, om jag hade kunnat röra min arm. Jag försökte fokusera på att böja den stela armen, men mitt sinne avleddes hela tiden av rösten som upprepade samma sak hela tiden. Olycka, olycka, olycka.. Jag försökte stänga ute den. Det är du som är olyckan, Amber. Det är lika bra att försvinna nu.. Suset blev högre. Nu var vinandet genom mitt huvud. Jag skrek, men utan ljud. Allting dränktes i det höga suset. Mina armar var fortfarande låsta längs med kroppen när klotet började åka runt, runt min kropp. En grå, disig kropp tog form, mer kompakt än ett spöke men inte fast. Det var svårt att avgöra om det var en man eller kvinna. Kroppen susade nu bort från mig och slukades av det tryckande mörkret. Jag svalde och försökte röra mina armar igen, fortfarande utan resultat.

En hand lades på min axel och jag skrek.

Vilken snygg röd tråd i första och sista stycket!

Ett tomt uppehållsrum. Ett tomt huvud.

***

Ett högt sus. En ihålig röst

Abigail, så... full av sig själv liksom. Utan att mena något ont egentligen. Och Noah för tillfället borta. Men Amber hade behövt någon som fokuserade på henne nu, med tanke på det som händer i slutet, för vad är det egentligen som händer...? Nu är det spännande, och så bra skrivet, som alltid!

Denna gång ska jag inte klanta mig! Nu tar jag mig i kragen och försöker knåpa ihop ett inlägg till din underbara story! ♥

Det var ett bra kapitel som vanligt! Gillar hur Amber säger att hon måste få jobba ifred för att bli klar i tid. Abigail verkar bara glad av sig, men det kan vara bra att säga ifrån. (Hm... vad bekant namnet Abigail låter, eller vad säger ni, catradora och Avis Fortunae?* )

*


En hand lades på min axel och jag skrek.

Åh, nu blev det en cliffhanger! Undrar vem det var som lade en hand på hennes axel! Nu längtar jag till nästa kapitel! ♥