Min version av de 74:e Hungerspelen
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min version av de 74:e Hungerspelen
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Jag tror tyvärr inte att jag kan uppdatera den här idag, men jag kommer att uppdatera Finnick - Annie snart.
Jag älskar er ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ 19 mar, 2013 17:58 |
Tyra
Elev |
Ja vad kul!
19 mar, 2013 17:59 |
Bree Smith
Elev |
Okidoki
Cinderella Walked on broken glass, Aurora Let a whole lifetime pass, Belle Fell in love with a hideous beast, Jasmine Married a common thief, Snow White Barely escaped a knife, Beacuse LOVE means facing your biggest FEARS 19 mar, 2013 18:06 |
Borttagen
|
Okej, nu känner jag mig hemsk, men jag får inte sitta vid datorn mer idag, så Finnick Annie kommer imorgon
❤❤❤❤ 19 mar, 2013 18:42 |
Bree Smith
Elev |
Det gör inget! Den som väntar på något gott…
Cinderella Walked on broken glass, Aurora Let a whole lifetime pass, Belle Fell in love with a hideous beast, Jasmine Married a common thief, Snow White Barely escaped a knife, Beacuse LOVE means facing your biggest FEARS 19 mar, 2013 18:43 |
Tyra
Elev |
Skrivet av Borttagen: Okej, nu känner jag mig hemsk, men jag får inte sitta vid datorn mer idag, så Finnick Annie kommer imorgon ❤❤❤❤ Längtar! 19 mar, 2013 19:42 |
cikki
Elev |
Super! ♥
19 mar, 2013 21:25 |
Borttagen
|
Kapitel 10:
Nästa gång jag vaknar är det för att någon skakar mig försiktigt. Jag sätter mig tvärt upp och möts av ett par nötbruna ögon som stirrar på mig. Jag rycker till och famlar efter min kniv, men sedan ser jag hur personen sätter ett tunt finger på sina små läppar, och det är då jag känner igen henne. Det är Rue. Rue pekar ner på marken för att visa mig att karriäristerna sover. ”Vad gör du här? Du kan bli dödad…” väser jag, men Rue avbryter mig. Hon lyfter sin hand, utan att störa minsta löv, och pekar på någonting ovanför mig. Jag följer hennes finger med blicken och ser någonting som får mig att hoppa till. Ett målbålgetingbo. ”Är det…” börjar jag med en darrande viskning. Rue nickar. Hon pekar på min kniv. ”Tror du att du kan hugga ner den? På karriäristerna, menar jag?” viskar hon. Jag kastar en blick på grenen. Den är ganska tjock, men om jag sågar när nationalsången spelas så kommer ingen att höra när jag sågar. Jag nickar. Rue ler. ”Håll dig undan”, viskar jag. Det behöver jag inte säga två gånger. Rue reser sig upp och hoppar ur trädet, flyger vidare till nästa träd, och till nästa, och nästa… Jag börjar nästan skratta. Var det det tricket hon visade för spelledarna? Hon borde ha fått minst en tia. Jag ska precis resa mig upp för att vara berredd att börja hugga när nationalsången spelas, men så kommer jag på en sak. ”Peeta!” väser jag. Till min förvåning så är han genast vaken och uppe. Han ställer sig vid foten av trädet och tittar upp på mig. ”Vad är det?” viskar han. Jag pekar upp på målbålgetingboet. ”Jag tänker såga ner det på karriäristerna. Du måste hålla dig undan så att du inte blir träffad.” viskar jag. Han verkar bli förvånad, men sedan så nickar han. ”Var försktig bara, så att de inte sticker dig”, säger han oroligt. Jag skrattar till. ”Detsamma.” Han ler och ställer sig i skogsbrynet. Precis då så börjar nationalsången spelas. Jag hoppar upp som besatt och nästan sliter ut min kniv ur bältet. Jag börjar såga, såga, såga… Brännblåsorna på mina händer spricker, och jag får tårar i ögonen. Karriäristerna har vaknat, men de verkar inte märka mig. Såga fram, tillbaka. Fram, tillbaka. Peeta försöker låta bli att titta på mig för mycket, så att karriäristerna inte ska förstå att han och jag har planerat den här tortyren som snart kommer att släppas ner på dem. Såga fram, tillbaka. Fram, tillbaka. Jag kämpar, kämpar, med det där dumma getingboet. Faktiskt så mycket att jag inte ens orkar se vilka som har dött idag. Och precis när nationalsången slutar spela så faller getingboet ner på karriäristerna. Peeta spelar med perfekt. Han släpper allt han har i händerna och börjar rusa iväg med Cato tätt efter sig. När han försvinner ut ur gläntan så ser jag att Peeta måste kämpa för att inte börja gapskratta okontrollerat. Det går inte riktigt lika bra för alla. Glimmer och flickan från distrikt 4 fastnar mitt i en fullskalig getingattack. Glimmer skriker och slår med sin båge, helt utan mening. Flickan från distrikt 4 faller ihop på marken och en kanon ljuder. Min första tanke är inte: ”Oh, herregud, hon är död”, som det borde vara, utan det första jag tänker är ”En färre att besegra.” Jag spyr nästan åt min egen tanke. Jag är ett monster. Den där flickan är, var, en levande varelse. Det är det här spelen gör mot dig, de förvandlar dig till ett monster, ett dödande monster. Jag avbryts tvärt ur mina tankar när en skarp smärta plötsligt sticker i min nacke. Jag för genast handen till den och min hand smärtar också till. Åh nej. Några getingar verkar ha varit så pass smarta att de förstått att jag är deras verkliga fiender, inte de på marken. Sticken smärtar något så fruktansvärt. Och jag får fler, kan jag lova. Ett på nyckelbenet, ett på tummen, ett på vaden, ett på armbågen, ett under ögat och så ett på mitt ringfinger. Jag biter ihop tänderna av smärta och klättrar ner på marken, eftersom getingarna har flugit iväg nu. Glimmer är också död. Jag antar att jag inte hörde kanonen. Konstigt, jag måste ha varit för upptagen med att försöka låta bli att dö. Världen snurrar. Jag antar att det är biverkningarna av getinggiftet. Jag tar några stapplande steg framåt och lyckas snubbla över Glimmers kropp. Jag faller ner på marken och slår huvudet i något. När jag tittar upp så ser jag att det är… Oh, store Panem! Det är lådan med knivar som står kvar, bortglömd i getingattacken. Jag tar ett stadigt tag i den med ena handen, som inte är skadad av getingarna. Jag försöker ta mig på fötter igen, men lyckas inte. Ofrivilligt så ligger jag kvar, hopkrupen på marken bredvid Glimmer. Jag tillåter mig själv att ta en närmare titt på henne och får bita mig själv i tungan för att inte kräkas. Flickan, som förr var så hisnande vacker, är helt oigenkännlig. Hennes förr så lysande guldfärgade lockar är trassliga, fyllda med intorkat blod och getinggift. Hennes förr så perfekta kropp är fylld av bulor, som jag antar är från getingarna, och hennes ansikte är alldeles hopsvullet. ”LOVER BOY!” Jag rycker till. Åh nej. Cato måste ha förstått att Peeta har haft ett finger med i getingattacken. En vild, djurisk instinkt tar över. Jag måste härifrån. Nu. Jag kravlar mig upp på alla fyra och börjar krypa ut ur gläntan med ett fast grepp om mina nya knivar. Jag lyckas inte ta mig särskilt långt innan jag krockar in i något. Ett träd, som jag inte såg. Plötsligt börjar jag hallucinera. En vilsekommen nattfjäril flyger in i mitt öra och spricker med en så stark smäll att jag börjar snyfta. Myror tar sig upp på mig, klättrar och kryper. Jag skriker och skakar på mig för att de ska försvinna, men de bara klättrar in i mina ögon. Det sista jag ser innan jag förlorar medvetandet är några glänsande orange bubblor som spricker mitt framför min näsa,. Okej, det här var oerhört kort, men imorgon kommer ett extra långt inlägg ♥ 21 mar, 2013 18:36 |
Bree Smith
Elev |
DU ÄR BEGÅVAD! Jätte bra kapitel
Cinderella Walked on broken glass, Aurora Let a whole lifetime pass, Belle Fell in love with a hideous beast, Jasmine Married a common thief, Snow White Barely escaped a knife, Beacuse LOVE means facing your biggest FEARS 21 mar, 2013 18:39 |
Borttagen
|
Okej, jag behöver er hjälp.
Vem, av Peeta och Gale, ska Cherry bli kär i? Just nu så är mina tankar en enda röra, jag vet inte alls hur det ska bli. Eller ska hon bara vara förvirrad mellan dem? OBS! JAG BEHÖVER BARA RÅD. DET BETYDER INTE ATT ERA IDÉER KANSKE BLIR DET JAG SKRIVER. 21 mar, 2013 18:42 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min version av de 74:e Hungerspelen
Du får inte svara på den här tråden.