Utvald till att överleva (Berättelse)

Alltså hur lyckas du avsluta varje del så spännande? o_o Jag vill bara höra fortsättningen!! ♥

Ni är jättesöta med era kommentarer, tack! ♥

Skrev tyvärr int så mycket idag, är så sjukt trött just nu så får skriva imorgon, men ni får lite iaf! ^^

~~~~~~

”Jag. Orkar. Inte. Mer..” en kille i årskurs åtta som Josh glömt namnet på stannade plötsligt. Han flåsade högt och höll sig för magen. Alla andra elever stannade också, och även soldaterna som var skyldiga till att ta hand om alla.
”Det är bara en liten bit kvar, du måste orka, du kan inte ge upp nu när vi kommit så långt” Nick gick fram till pojken och klappade honom på axeln.
”Jag orkar. Verkligen inte. Mer” Han flåsade lite mindre nu. ”Jag har. Astma..” Pojken började hosta.
”Jag förstår.. Okej du och jag får stanna här tills du känner dig bättre. Ni andra får springa vidare med Jonathan och Robert”
”Sir, jag har jätteont i foten, kan inte jag också stanna med er...?” en flicka i årskurs sju tittade blygt mot Nick.
”Alltså...Okej då, men bara ni två, vi måste få iväg så många som möjligt. Och ni andra, inte ett ord om detta till Roger. Förstått?” Nick tittade allvarligt ut mot gruppen av elever.
”Vem är Roger?” frågade Josh Nick.
”Killen som pratade mest där inne i skyddsrummet...Han som tror han är översten.” Nick log menande mot Josh. ”Då är det bäst att ni ger er av nu. Jonathan, du vet vart ni ska, vi ses där sen.”
Jonathan nickade och vinkade eleverna efter sig. Han och Robert började kontrollera området runt dem och vinkade sedan till eleverna att kusten var klar.

Cara älskar den där Nick ^^ haha Cara vill ha en Nick hon med xD

mera

Cara Riddle- Haha jag med, låt oss klona honom! 8D

Bra!

Det låter as bra klona på

jätte bra

Josh var så trött att han knapp orkade hålla ögonen öppna. Hans ben rörde sig som automatiskt, och det gjorde snart ont i hela kroppen. Kändes det som i alla fall... De bara sprang och sprang och han undrade snart om inte soldaterna förde dem i cirklar, Josh själv såg inte någon skillnad i skogen.
Men så snart han tänkt tanken kom det, som om jorden ville bevisa att Josh hade fel, ett tecken på att de rört sig åt rätt riktning (hoppades Josh i alla fall). En väg. Asfalterad och fin med vita streckade linjer i mitten.
Gruppen stannade 20 meter ifrån den. Jonathan visade dem att de skulle vara tysta, och sedan smög han iväg för att kolla så ingen fanns i närheten. Han var borta en stund längre än vad de brukade vara borta, och Josh blev lite små orolig över att det fanns fiender i närheten som på något sett hade skadat Jonathan utan att de andra hört dem. Men Jonathan kom tillbaka igen, helskinnad, och han log mot dem och vinkade dem efter sig, kusten var klar. De joggade snabbt över vägen och kom snart in på andra sidan i skogen, som såg exakt lika dan ut. Josh hade nästan hoppats på att de skulle springa på vägen en stund, där hade han sluppit snubbla så mycket på alla grenar och stenar på marken, men nu i efterhand förstod han själv hur korkat det hade varit.

_____________

Kommer mer snart c:

Se Louise du är författare inte jag