Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

LOVE IT. ♥

Aw! Tack så mycket! ^^
Nästa kapitel kommer antagligen på söndag så här får ni ett ganska långt kapitel!

Kapitel nio: Ensam

Jag visste vad som skulle hända nu. Vi skulle få vänta i sextio sekunder. Sextio sekunder innan gonggongen skulle ljuda. Sextio sekunder att spana in ymnighetshornet. Sextio sekunder för mig att få upp ögonen för det jag ville ha. Jag kollade runt på sakerna som låg utspridda runt ymnighetshornet. Dom bästa sakerna brukade ligga närmast ymnighetshornet. Men det var för farligt att ta den risken. Jag glömde vad Bay hade sagt om att hitta vatten först när mina ögon fixerade sig på de orangea ryggsäckarna. Om jag fick tag i en av dom kanske jag skulle kunna få tag i en tom vattenflaska och kanske lite mat. En tom vattenflaska skulle vara användbar för då skulle jag kunna bära runt på vattnet istället för att behöva stanna kvar vid en särskild punkt. När jag gjorde mig redo för att springa efter en av ryggsäckarna såg jag något glimma till i solen. En yxa! Jag tittade ivrigt på de andra. Om jag hade tur kanske ingen hade märkt den. Jag visste att det kanske skulle vara min enda chans. Annars skulle karriäristerna ta över ymnighetshornet och lägga beslag på alla vapen som blev kvar. Och med min lilla styrka skulle jag knappast kunna hoppa på någon. Jag ändrade min position och riktade in mig på yxan.
När gonggongen ljöd springer jag för allt jag orkar mot yxan. Precis när jag räcker mig mot den känner jag hur någon faller över mig. Pojken från åttan ligger död över mig. Blodet rinner nerför hans hals och jag ser en kniv sitta fast i hans nacke. Jag knuffar bort honom och skyndar mig upp. Jag tar tag i yxan och känner att det är en yxa i min smak. Lätt med ett vasst blad. I all kaos ser jag hur några redan ligger döda på marken. Jag tittar nervöst åt höger och ser Carter brottas med en annan deltagare om en ryggsäck. Jag tittar istället snabbt åt vänster och ser hur flickan från tvåan titta mot mig med en hungrig blick. Spikklubban som dinglar i hennes hand får mig att fatta ett beslut. Jag vänder mig om för att springa för livet in i skogen. Jag snubblar över några ryggsäckar men lyckas hålla balansen. Att ramla omkull kan innebära att någon hinner döda mig.
När jag kommer fram till skogen ser jag ur ögonvrån hur ett spjut missar mig med några centimeter. Ett ilsket vrål hörs bakom mig, säkert från personen som kastade det. Jag börjar springa fortare utan att se mig om. Jag springer och springer tills jag kommer fram till en ljus glänta. Det har börjats bränna i min hals efter törst. Jag borde verkligen ha jobbat upp min kondition på träningscentret. Jag ändrade takten till joggande. Jag vet fortfarande inte hur långt avstånd det är mellan mig och de andra. Blodbladet kanske redan är över. Jag får en paranoid känsla av att någon följer efter mig och börjar öka takten igen. Kanske var det ett djur? Jag skulle hellre se ett djur än en annan motspelare. Jag börjar tänka på killen som hade ramlat över mig och ryser. Tänk om det hade varit jag? Vi måste ha stått nära, annars skulle han aldrig ha kunnat falla över mig när han fick kniven i nacken. En hemsk tanke bildas i mitt huvud. Vad hade hänt om det hade varit jag som hade fått kniven i mig? Tänk om mitt liv skulle ha slutat lika snabbt som hans gjorde? Tanken fick mig att öka takten lite mer. Jag måste hålla ut. Hålla ut för min familj. Hålla ut för Cem.
Det har hunnit skymma när jag saktar ner och börjar gå. Nu måste blodbadet vara över. Karriäristerna kanske redan har gått ut för att jaga? Jag visste att jag måste hitta ett gömställe, och det fort. I ett träd? Nej, även om jag kom upp så skulle jag föra mycket oväsen under klättringen. Förresten har jag inte varit personen som klättrar i träd. Jag kikade på buskarna. Om jag hittade en stor nog som skulle kunna dölja mig hade allt varit bra. Jag stannade upp och kände att det värkte i mina ben. Jag skulle inte orka mer om jag inte hittade någonstans att vila.
En buske som låg mer inne i mörkret lockade mig. Ett par hängande grenar från ett träd döljde den ganska mycket också så jag beslutade mig för att krypa under den.
Jorden fastnade under mina naglar när jag försökte gräva en bekvämare plats under alla blad och grenar. Jag hoppades på att ingen rovdjur skulle hitta mig medan jag låg där. Det började mörkna ännu mer nu, en fördel för mig eller för karriäristerna?
Det enda sättet för en människa att hitta mig var om någon gick tvärs över mig. Eller när solen gick upp. Hur som helst, jag hade klarat första dagen. Nu när jag hade en yxa var min andra uppgift att hitta vatten. Och kanske något att äta. Jag var så glad över att jag hade gått till stationen om igenkännandet av giftiga och ätliga bär. Nu skulle jag iallafall känna mig lite säkrare när jag hittar bär och frukt för jag tvivlade på att jag skulle hitta något normalt här. Inget brukar vara normalt i Hungerspelen.
Nationalsången började spelas och jag satte mig upp i ett ryck. Jag flyttar på några kvistar så att jag ska kunna se upp på himlen där ansikten på de döda skulle visas.
Den första att dyka upp var killen från trean. Alla från ettan och tvåan hade klarat sig då? Jag kände hur hoppet började sjunka. Sen var det tjejen från fyran. Jag rynkade på ögonbrynen. Från fyran? Verkligen? Deltagarna från fyran brukade klara sig längre än första dagen. Efter henne kom killen från sexan och båda från åttan. Jag tittade på killen som hade ramlat död över mig innan bilden ändrades och båda från nian dök upp. Sen kom killen från tian och den sista var killen från tolvan. Då hade både Carter och Forest klarat sig från blodbladet. När jag tänkte på det hade den tolvåriga tjejen från sexan också gjort det. Jag försökte minnas om jag hade sett henne vid blodbladet men det enda jag mindes var den döda killen från åttan. Istället för att slösa tid på henne bestämde jag mig för att räkna upp hur många som hade dött. Nio stycken.
Nio döda och då var det fjorton kvar. Femton om jag räknar med mig själv.
Fjorton motspelare kvar, tänker jag när jag lägger mig ner igen för att sova lite. Fjorton motspelare som är ute efter att döda.

När jag vaknar är det fortfarande mörkt ute. Jag vrider på mig lite och skriker nästan till. Ett par ögon stirrar på mig. Efter att jag har lugnat mig lite ser jag att ögonen inte tillhör en människa. De tillhör en vettskrämd kanin.
Plötsligt stelnar jag till och den här gången är inte på grund av kaninen. Jag hör något komma närmare. Efter ett stunds tystnad intalar jag mig själv att det bara var inbillning. Men när jag är på väg på att försöka somna igen hör jag det. Fotsteg. Springande fotsteg. Plötsligt springer en flicka ut från buskarna, det var flickan från distrikt ett. En ilning av skräck far genom kroppen när jag ser vad hon håller i handen. En ficklampa. Om hon skulle rikta den hitåt är jag som gott som död. När resten av karriäristerna dyker fram försöker jag inte röra på mig. En enda rörelse och jag kan vara död inom några minuter. De skrattar och stojar när dom närmar sig. Jag ligger bara och hoppas att dom inte ska höra mitt bankande hjärta.
"Det har varit någon här." säger flickan från distrikt två.
"Är du säker på det, Amity?" frågar killen från hennes distrikt ivrigt.
"Ser du fotspåren där borta? De är färska. Och där borta är det några kvistar som inte har brytits av på naturlig väg. Om vi fortsätter kanske vi hittar någon." säger Amity och går iväg med bestämda steg. Snart är alla borta förutom flickan från ettan. London sveper snabbt ficklampans ljus över buskarna. Hon stirrar misstänksamt på busken där jag ligger innan killen från hennes distrikt ropar på henne. Hon fortsätter framåt efter de andra men det tar en stund innan jag vågar andas ut. Jag lägger mig ner och försöker sova igen men det är omöjligt nu när jag vet att karriäristerna är så nära. Jag tänker på de andra deltagarna istället. På Carter. Jag undrar var han håller hus. Han kanske också är här någonstans i närheten. Det kanske är han som har gått förbi mig? Bara det inte är han som karriäristerna följer efter just nu. Mina tankar vandrar vidare till Forest. Hennes distriktkamrat var död. Jag undrade hur hon kände sig. Jag menar, jag är inte speciellt förtjust i Andy men han kommer fortfarande från mitt distrikt. Jag vet inte om jag skulle kunna döda honom heller. Och jag tror inte att han skulle döda mig. Eller skulle han?
När det börjar ljusna skyndar jag mig att komma bort från busken. Jag borstar av lite jord och spänner fast yxan i bältet. Min viktigaste uppgift idag är att hitta vatten. Vatten är bra. Vatten kommer hjälpa mig att överleva. Jag går åt samma håll som karriäristerna gick. Även om det är dumt och riskerande kanske det innebär att jag hittar vatten? Så fort jag börjar tänka på vatten känner jag hur törstig jag är. Det började brännas i strupen och det känns som en öken i min mun. Jag går förbi några träd och ett tyst surrande får mig att rycka till. Men jag låter en suck lämna mina läppar när jag ser att det bara var en nästan osynlig kamera. Den var slarvigt gömd i barken på tallen. Var jag verkligen så spännande att spelledarna beslöt sig att visa mig på skärmen? Nej, det var jag inte men dom måste visa att jag fortfarande levde. Att jag inte låg död någonstans. Jag vinkade till kameran och log. Att visa sig svag var inte ett alternativ i Hungerspelen. Jag vände kameran ryggen och fortsatte att gå framåt. Antingen mot min räddning eller mot min död. Några timmar senare är jag lika slut som jag var igår. Jag borde verkligen ha jobbat upp konditionen! Jag börjar bli arg på mig själv, som låter min kondition försvåra saker för mig. Men efter en kvarts muttranden inser jag att det skulle vara bättre att slösa energin på att småjogga än att sura. Så när jag har fått upp farten igen ser jag hur något glittrar från solens reflektioner. Det är ett vattenhål! Hur trött jag än är så springer jag mot vattenhålet. Jag sätter mig ner på knä och formar en skål av händerna som jag sänker ner i vattnet. Efter att jag har druckit känner jag en börda lämna mina axlar. Sedan inser jag något som gör mig mer irriterad. Jag har inget som jag kan ha vattnet i. Jag siktade in mig på yxan istället för en ryggsäck som skulle ha kunnat innehålla en flaska. Jag suckar högt av irritation. Måste jag hålla mig vid den här sjön hela tiden nu? Och på köpet började en lätt huvudvärk kännas av. Jag ställer mig upp och vidrör yxans fäste. Kanske var det hungern? Jag hade inte ätit sedan igår morse. Jag spejar ut över skogen men det verkar inte finnas några djur i närheten. Jag rynkade på pannan. Konstigt. Det här är ett bra vattenhål för djur. En blick mot vattenhålet gör mig mer fundersam. Ingen fisk synts till så långt ögat når. Till min irritation har huvudvärken börjat stiga och ett dunkande från öronen har börjat uppstå. Jag får väl leta rätt på någon ätlig växt eller några bär istället.

Åh, SUPER!
Slår vad om att det är något konstigt med vattnet...

Typ giftigt, eller något

Precis.

Du skriver faktiskt fantastiskt bra och jag förstår att du vill bli författare , för du lever dig in så i det du skriver, det är därför det blir så bra kapitel!!!
You go girl!

Jag är typ död, du skriver otroligt bra och man lever sig verkligen in i berättelsen!♥

Alltså, du skriver helt underbart ♥

ja det måste det va!

MERA!