Dead Friendship [SV]

Jätte bra skrivet! Jasmine´s perspektiv passade perfekt och det kändes verkligen som jag var i den där grå dimman med Eliza.

ÄLSKAR KAPITLET ♥♥♥

Nytt kapitel nu, imon eller senare i veckan?
Vad känner mina fina läsare för?

Vad tror du, kvinna? Så snabbt som möjligt ♥

Okej, ni får det nu Trodde inte ni var så desperata xD ♥

Jag varnar er: Det här blev inte lika bra som förra kapitlet. Och det blev även lite kortare

Men här får ni:
------------
Kapitel 5

Kära dagbok,
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Känns så fel att skriva, men ändå så rätt. Det är en konstig känsla som jag knappt kan hantera.
Du är borta. Orden förstod jag inte riktigt den första tiden, men nu blir de bara mer och mer självklara för varje dag. Du är verkligen inte där längre. Förr brukade jag inbilla mig att du var på semester, en riktigt lång semester alldeles ensam. På sätt och vis är det ju sant, men det gör ont när jag kommer ihåg att du aldrig kommer tillbaka. Du kanske är på semester i alla fall. Men inte i den här världen. Det är det som är grejen.
Jag önskar att vi aldrig cyklat den där dagen då allt förändrades. Tänk om det varit för halt, eller om en cykel gått sönder föregående dag. Då skulle jag aldrig skriva det här. Du skulle sitta bredvid mig nu. Vi skulle skratta och prata oavbrutet. Kanske baka något av våra specialrecept? Jag skulle ge vad som helst för att få se dig igen, Jasmine.

Idag gick jag till graven. Ensam. Det var hemskt att se namnet ingraverat i sten. Jag hade inte lagt märke till gravstenen förra gången jag var där, kanske var jag för ledsen för att titta efter ordentligt. Jag minns inte riktigt. Den var vacker. Orden var snirkliga och stenen formad till ett ljust hjärta. Den påminde om dig, men jag kunde ändå inte tänka mig dig under dess tyngd. Din kropp i en kista i jorden. Det var fel. Du hör inte hemma där.

Jag saknar allt. Mitt liv är inte desamma. Nu är jag den blyga tjejen igen, liksom jag var innan du kom och rörde runt i grytan. Tjejen som får medlidsamma blickar vart hon än går. Jag kan inte prata med någon om vad som hänt. Ingen förstår sig på mig.

Kom du ihåg den där natten då vi skypade till fyra? Dagen därpå hade jag träningsverk i käkarna för att jag skrattat så pass. Jag kom ihåg att jag klagade så mycket att du aldrig nämnde om du själv fick ont. Jag önskar att jag hade frågat. Det är ju inte särskilt viktigt egentligen, men jag vill veta ändå. Ännu en sak att skriva på listan med saker jag önskar att jag frågat dig…

Haha, jag hoppas inte någon hittar den här gamla dagboken. Jag minns att jag fick den när jag fyllde åtta, men efter säkert en dag slutade jag. Och nu hittade jag den igen. Fråga mig inte varför jag skriver det här. Det bara är så. Kanske inte allt får plats i min hjärna? Åh, jag vet faktiskt inte ett dugg. Allt är bara hopplöst. Jag som brukade tycka om hösten en hel del. Nu är den bara tråkig och lång, liksom de andra kommer bli.

Jag spenderar en hel tid i biblioteket nu. Jag gillar att läsa om andras problem och historier, det får mig att glömma mitt eget för en stund. Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så befriande.
Jag läser allt utom humor. Jag kan inte förmå mig att tycka något är roligt. Det är mest jobbigt att någon här i världen fortfarande kan skratta. Nu låter jag självisk, men det är så jag känner.

Oj, vad många stycken det blir av det här. Klaga inte på mig, det här är det första jag skriver någonsin. I alla fall när det har med dagböcker att göra.
Åh, det är så hemskt när d

Awesome!

Grattis till 6000 inlägg och Tack! ♥

Du fattar inte hur otrolig du är. Och det finns inga ord som kan berätta det för dig.
Känner igen mig så mycket på den delen om att läsa om andras känslor för att begrava sina egna.

Å, du skriver fantastiskt!