Mitt bidrag, en oneshot! Varning för att den är jätterandom dock... xD
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Hermione kände hjärtat rusa i bröstkorgen. Okej, var lugn, var lugn, var vad hon försökte intala sig, men orden hade snarare motsatt effekt.
"Du är det mest vackert jag sett, Hermione." Viktor log lite mot henne, det där lilla skeva, snudd på osäkra leendet han tycktes reservera enbart för henne och fjärilarna slog häftigt med sina vingar i magen på henne. Åh Merlin, han uttalade faktiskt mitt namn rätt...
Hans varma händer kupade om hennes ansikte och hans ansikte närmade sig hennes. Åhmerlinåhmerlinåhmerlin! Hermione slöt ögonen, sköt bort allt vad tankar, nervositet och fladdrande fjärilar hette och lät sig bli kysst för första gången i sitt liv.
Viktors läppar var förvånansvärt mjuka och varma mot hennes, och hon kände hur ena mungipan åkte upp i kyssen. Hennes händer vilade lätt på hans överarmar men flyttades uppåt till axlarna när han i sin tur flyttade sin ena hand från hennes kind till hennes midja. En, två, tre gånger pressade Viktor sin mun mot hennes och hon kunde inte sluta le. Att bli kysst var bättre än vad hon kunnat föreställa sig, intimiteten, känslan av tillit och tillgivenhet som sammanstrålade överallt där deras kroppar hade kontakt...
"Hrm, hrm." De flög isär vid det ovälkomna ljudet. Hermione vände sig hastigt om och fick syn på Karkaroff en bit bort, och det var tydligt att det var dem han harklat sig åt eftersom de var de enda personerna där. Hennes kinder hettade och hon kände hur hon bara ville försvinna.
"Vad är det?" frågade Viktor en smula irriterat. "Det är dags att återvända till skeppet nu. Klockan är mycket och festligheterna är slut."
"Ser ni inte att jag är upptaget?"
"Nu, Viktor." Durmstrangs rektor hade något hårt i rösten, och detta verkade även Viktor märka eftersom han inte sade emot. Han nickade kort till svar, munnen sammanbiten, och vände sedan blicken till Gryffindoraren som plötsligt frös i sin flortunna klänning.
"Jag har haft ett underbart kväll, Hermione."
"Jag också." Hennes röst var tunn. "Tack. Eh... vi ses." Han nickade allvarligt, för att sedan buga sig, ta hennes hand och kyssa den.
Åt detta kunde Hermione inte låta bli att le, det var något så... exotiskt över sättet han behandlade henne på, som om hon verkligen var någon annan än en tråkig häxa som vem som helst.
Stegen ekade bort genom korridoren, allteftersom Karkaroff och Viktor försvann längre och längre ifrån henne. Hon tittade upp, upp på misteln, och log lite inombords. Det var ju trots allt snart jul... och förhoppningsvis betydde det fler mistlar. Hon kom på sig själv med att önska att madame Pince skulle sätta mistlar i hela biblioteket, men hann knappt avsluta tanken förrän fotsteg närmade sig från andra hållet i korridoren. Utan att riktigt tänka började hon gå samma väg som de båda Durmstrangarna, men hon hörde hur stegen bakom henne kom närmare och närmare. Det var klampande steg, från någon som uppenbarligen var irriterad... lite nonchalant slängde hon en blick över axeln för att se vem det kunde vara, men det skulle hon kanske inte ha gjort.
"Granger?" Personen bakom henne stannade till, och hon slog ner blicken i golvet framför sig men fortsatte gå. Åhnej. Vem som helst förutom han. Hon hade inte tid med det här, hon ville verkligen inte detta just nu... "Hallå, Granger?"
"Vad vill du?" frågade hon tonlöst och saktade ner stegen. När han inte svarade, vände hon sig om. Han stod nu precis där hon stått, under misteln - fast han verkade totalt omedveten om det. Synen fick hennes ögon att vidgas lite. Det såg bara så... tanken att Malfoy skulle kyssa någon var... hennes ögon drogs ofrivilligt till hans läppar, som för en gångs skull inte var formade till ett hånleende. De bara... var. Han såg ut som hon kände sig - osäker, avvaktande, lite trött, kall och varm och tom och fylld samtidigt.
"Jag, öh..." Varför hade han inte kallat henne smutsskalle än? Varför hade han inte dragit fram trollstaven och förhäxat henne än? Vad väntade han på? Och varför stirrade han så på henne?
"Vadå, vad är det?"
Malfoy suckade, och började gå igen. I hennes riktning. Hon rörde sig inte, väntade på att han skulle passera och lämna henne ensam. Men när han kom upp jämsides med henne saktade han ner lite, och såg ut att vara på vippen att säga något. Utan att förstå varför höll hon andan. Vad sysslade han egentligen med?
"Jag... Äsch. Det var inget. God jul, Granger." Och med det fortsatte han att gå, och lämnade henne bakom sig. Hermione var förvirrad. Hans ryggtavla försvann bort från henne med varje steg han tog, snart var han framme vid korridorens krök... utan att ens veta om rösten skulle hålla, utan att förstå varför utan att bry sig om hur han skulle reagera ropade hon efter honom. "God jul, Malfoy."
Mugglarportalen