De 76:e mugglis spelen

VA!
Stackars hon!

Det stod i alla fall något om det i "Kul skrivartävling", om jag inte förväxlar något nu.

har kommit igång innan jag skadade mig men får nog vänta ett tag innan jag kan fortsätta! ledsen...

OK!
Jag hoppas att du blir bättre snart!

Så här kommer det! nästa kapitel. Det tog ett tag att skriva med en hand

____________________________________________________________________________________

3 dagar kvar
Jorden låg som ett fuktigt lager över henne. Det var knappt att det gick få luft så långt ner. Ingen spelare hade gjort på det sättet förut. Spelledarna hade nästan hunnit glömma bort henne där hon satt och var helt slut. Ett få tal gången hade hon under nätterna lyckats ta sig upp till markytan för att få tag i något att äta. För varje dag som gick grävde sig TheWitchdjupare och djupare ner under metallplattan. Hon var som i trans. Det var nästan omöjligt att väcka henne om någon skulle försöka. Rummet hon grävt sig var knappt två kubikmeter stort och att få plats med en hel 16-åring var svårt. Det var hennes hem här på arenan. Namnet hungerspelen hade blivit allt mer verkligt och hon kunde verkligen förstå namnet. Magen kurrade högljutt trots att hon många gånger sagt åt den att den måste var tyst.

M00NSTER suckade djupt. ”Två gånger?” skrek hon irriterat åt oli123. Hon fick en mörkblick tillbaka följt av ett anklagande mot henne som inte gjorde något. M00NSTER suckade igen. Det var som att uppfostra småbarn tänkte hon tyst för sig själv. ”Inte döda varandra, inte ljuga för varandra…” Det var idiotiskt. De var inne på arenan och hon kunde naturligtvis inte styra alls vad oli123 gjorde här, men om hon skulle kunna lita på någon här var hon tvungen att veta att hon kunde det. M00NSTER skakade uppgivet på huvudet. ”Du dödade vår vän två gånger!” sa hon tyst tillslut. Hon hörde själv hur dumt det lät och började nästan småle lite men hon tog snabbt bort leendet från läpparna och stirrade gravalvarligt på oli123.

”Ta det lugnt nu… försiktigt upp!” Alex Stanley pratade lugnande med Sirius Orion Black medan han reste sig upp. Han var fortfarande ganska skadad efter fallet men insåg ganska snart att han inte skulle överleva länge liggande på marken. Så var han uppe! Det var fortfarande svårt att stödja på foten och huvudet gick runt, runt. ”Hu-Hur går det?” stammade Alex Stanley lite tafatt mot honom när han såg Sirius Orion Blacks hand mot pannan och de stängda ögonen. Han visste lika mycket som Sirius Orion Black att han inte skulle kunna ta emot honom om han föll. Sirius Orion Black ruskade på huvudet och försökte att skaka av sig yrseln. Alex Stanleys oroade ögon var fortfarande fästa i hans nacke. ”Bra… tror jag” svarade han sedan lite uppgivet. En vindpust genom gläntan förde med sig en fruktansvärd lukt. ”Uhhh… vad är det?” utbrast Alex Stanley plötsligt. Sirius Orion Black vände sig hastigt om och såg på honom. ”vad?” frågade han irriterat.”Känner du inte lukten Sirius Orion Black?” nästan skrek Alex Stanley förfärat. Sirius Orion Black skakade ironiskt på huvudet. ”Småbarn…” tänkte han.

Caty Delacour sprang skrajset bort från besten. Trots att det var över 12 timmar sen var hon fortfarande rädd. Det var som om all rädsla hon borde ha känt under resten av spelet kom sköljande över henne nu. Allt på samma gång. Hon kände hur tröttheten var på väg att ta över och plötsligt sjönk hon ihop på marken. Det var jobbigt att andas och hon somnade med ett rasslande ljud ur strupen.

”Vad var det där?” ”Sluta byta samtalsämne oli123!” sa M00NSTER irriterat. ”Men jag lovar jag hörde något! Något rasslande!” nästan bad oli123 för att få M00NSTER att tro henne. ”Okej då! vi går väl och ser efter” suckade hon tillslut med ännu en gång känslan av att prata med ett litet barn. ”Kolla där!” utbrast oli123 plötsligt på ett väldigt ivrigt sätt som om hon ville bevisa att hon faktiskt hade rätt och det var svårt för M00NSTER att känna att hon faktiskt var ett år yngre än oli123. Framför dem på marken låg Caty Delacour sovandes bland löven. Oli123 tog sakta upp kniven och såg upphetsat på sitt blivande offer. ”Vänta…! Vad gör du?” undrade M00NSTER förvirrat och samtidigt väldigt irriterat. ”Vad då? Ska vi inte döda henne?” frågade oli123 som om det var det självklaraste i världen. M00NSTER såg frånvarande ner i marken.”Ja-Jag tror inte att jag kan” sa hon med en blick full av bekymmer. ”Vi tar med henne till lägret” sa oli123 avgörande.

TheWitch tog ett djupt andetag och sparkade till. Jorden skälvde till och ett högljutt *bom* hördes. Minan hade pajat. Bomet från minan följdes tätt av ett annat *Bom* från kanonen som talade om att ännu en spelare var fallen. Bara 6 kvar.

De satt i lägret. Alla tre. Caty Delacour hade kvicknat till något av smällen men låg fortfarande kvar framför dem med slutna ögon. M00STER såg begrundande på oli123. Om det var något hon lärt sig av dagen så var dett att hon inte kunde lite på henne. Solen hade just gått ner och oli123 satt och nickade lite då och då. Nationalsången började spelas och M00NSTER kände försiktigt på kniven i fickan och bestämde sig. Hon band försiktigt oli123s händer och fötter ihop till ett knyte och gick ut i skogen. Hon släppte hårdhänt ner henne på marken där hon genast vaknade. M00NSTER såg på henne en gång till. ”God natt. God natt oli123.” Sedan tog hon upp kniven och skar upp strupen på henne. Hon såg upp mot himlavalvet med det drypande blodet på sina händer och nationalsången började om. Så spelades den en gång till men den här gången visades 2 ansikten på himlen.


________________________________________________________________________________

Så! Hoppas det dög! fick faktiskt med alla som är kvar nu... Det börjar dra ihop sig snart är 2 veckor gångna... och hörni förlåt att det tog så lång tid... Har haft jättedåligt samvete över det och min brutna arm hoppas ni förlåter mig och jag förstår om ni inte vill läsa den längre...

Jätte bra kapitel förutom att jag dog!

Brutal jag är o_o

Super bra!
Det är klart att vi vill fortsätta läsa!

Sirius Orion Black: Jag anar muttar i mossen!

ja... det blev så förlåt oli123...

Hehe Alex Stanley det gör du kanske rätt i? eller? :O

Nästa gång blir det festmåltid... muhahaha! känner mig ond

Alex Stanley Och du tror att inte jag är mer misstänkam och orolig

Superkapitel som vanligt. Och SÅ KLART jag vill läsa. Du behöver inte ha dåligt samvete. Är man skadad så är man, och då blir ju glädjen desto större NÄR du skriver.

Lite kul att jag råkar vara den enda från något annat elevhem än Ravenclaw kvar.