Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

Janet tyckte ändå att det hade känts ganska med damen som ägde bostaden, hon hade verkat gullig och dessutom haft en förståelse för deras situation. Att försöka dölja det vore ingen idé - det hade redan börjat synas på henne, trots att det fortfarande var relativt tidigt. Hon kände ett litet hopp om att det här skulle vara rätt ställe för dem, det kändes lovande. Hon hade dock gett sig därifrån lite tidigare, hon behövde tillbaka för att hjälpa Florence med ett par saker så fick Axil istället vara kvar och ta det sista med damen. Hon hade inte långt kvar till slottet när hon hörde den där rösten. Den som gav henne kalla kårar, som fortfarande jagade henne i mörkare stunder. Hon stannade till mitt i ett steg och ångrade omedelbart att hon gett sig av utan Axil.
"Så det stämmer alltså." Ysaacs röst dröp av förakt när hon sakta vända sig om, kunde nästan höra hur hårt hennes hjärta bultade i bröstet.
"Du..." Utbrast hon. Det hade känts så otroligt långt bort att han skulle återvända, och att nu stå öga mot öga med honom igen var skrämmande.
Första slaget kom fort, och hon drog instinktivt armarna om magen i ett försök att skydda det lilla livet där inne. Slagen kom tätt inpå varandra, och särskilt ett emot just magen fick henne nästan att tappa andan.
Och så plötsligt var han borta igen. Allting kändes nästan dimmigt omkring henne, av chocken och paniken inombords. Paniken över att han var tillbaka och skräcken över vad det här kunde innebära för barnet. Hon måste i vart fall försöka ta sig den sista biten tillbaka till slottet, för Florence skulle kunna hjälpa henne. Hon började vandringen ditåt. Under all den tid hon varit i hans grepp förut, så hade hon aldrig haft något riktigt att förlora - men det hade hon nu, och hon var livrädd för det lilla barnets skull. Ju närmare hon kom slottet, ju mer kände hon på sig - delvis av den ökande smärtan i magen - att något var fel.
Tack och lov stötte hon inte på någon på vägen, åtminstone inte någon som stoppade henne, innan hon kom fram till Florences rum. Knackade på en gång men väntade inte på svaret innan hon klev in.
"Något är fel. Ysaac..." Hon insåg till sin förvåning att det rann tårar längs hennes kinder, i paniken hade hon först inte lagt märke till det.

Att anpassa sig till livet som förälder hade inte varit så vackert och underbart som hon trodde. Att gå från att vara dödssjuk och lära sig anpassa sig till något så litet och skört var inte lätt. Men det kändes allt ättre för varje dag. Att ha sin man hemma kändes också otroligt mycket lättare. Nog hade hon haft väldigt tur att vara i den positionen hon var också att kunna ta den tiden som krävdes för bli frisk och lära känna sin son. Hade handen nere mot Calebs lilla säng, vilandes mot hans lilla hand. Kändes som han var väldigt lik sin far, och nog skulle det inte förvåna henne om han hade ärvt krafter från Jasper. Han hade så mycket liv och energi, som hon absolut inte hade haft någon gång. La ifrån sig boken som hon höll i handen när det hördes ljud från dörren. Reste sig upp för att hälsa på vem det var men hann inte säga orden om välkommen in innan en skadad Janet dök upp i dörröppningen. Hörde knappast vad hon sa men förstod att något var fel. Gick inte att dölja men vad var det ens som hade hänt. Tog försiktigt hennes arm för leda henne bort till sängen så hon kunde vila.
"Vad är det som hänt?" Såg sig om från henne till dörren för se om Axil dök upp eller om Jasper skulle återkomma. Han borde ju återvända till slottet, de hade ju varit på en visning. Det visste hon.
"Jag kommer alldeles strax." Lugnade hon och lämnade henne där för skynda sig ut till korridoren. Bad en av de vakterna där att hämta läkaren snabbt. Satte sig vid Janets sida.
"Hur är det? Vad har hänt?"

Det var egentligen en lättnad att ha kommit in till Florence, henne om någon litade hon på att hon skulle få hjälp. Hjälp och inte minst stöd. Samtidigt kände hon ändå hur paniken växte inombords ju mer adrenalinet lade sig - något var på tok med barnet, det kände hon på sig. Det här kunde inte vara bra. Den molande, ökande smärtan i magen var illavarslande.
Hon slog sig ner på sängen och följde Florence med blicken, slog ner den till sina händer igen när hon återvänt. Drog ett djupt andetag i ett försök att lugna sig själv, för att kunna berätta något för Florence. Hon var osäker på hur mycket det syntes vad som hänt - hon hade knappt känt efter och magen hade onekligen vart hans fokus med slagen.
"Ysaac är tillbaka. Han..." Hon tystnade igen, hade svårt att finna de rätta orden. Tankarna bara snurrade, uppskärrad som hon var och livrädd för vad det här skulle betyda för barnet. Hon drog ytterligare ett djupt andetag och lyfte handen för att torka en av tårarna.
"Jag tror något är på tok med barnet. Jag känner det." Fortsatte hon lågt.

Florence såg ner på sin vän där hon var på sängen. Hade verkligen ingen aning om vad hon skulle göra, visst hade hon lärt sig lite från när dem var i lägret innan de hade tagit in sig till stan och tronen till följd av det. Kändes att det inte gick att dölja chocken och rädslan av att höra om vad som faktiskt var tillbaka.Rädslan över vad hon hade upplevt. Hoppades verkligen det inte var något som var fel men det var sånt man kände på sig. Flyttade sin ena hand till hennes hand för krama om den och den andra till tyget. Anade det var bäst att få bort de åtsittande kläderna till en läkare dök upp. Nog skulle dem skynda sig, nog var de rädda att något hade hänt Caleb.
''Det kommer lösa sig, är här för dig.'' Sa hon lågt, försökte hålla sig lugn. Vände sig om, hoppades en läkare skulle komma snart.

Axil hade gett sig av sig från huset och damen med ett leende på läpparna, förstod det skulle dröja en stund innan dem fick beskedet men kändes som de var bra kandidater. Gick upp mot slottet, noterade en plats där massa grus hade flyttats runt men tänkte inte så mycket mer på det innan han gick iväg mot korridoren som Florence hade rum och anade det var där hon var. Behövde ge det positiva beskedet. Kände oron öka när han närmade sig med hur mycket rörelse det var där när det brukade vara tomt. Hur det var som alla blickar kastades mot honom, hade han gjort något? Ökade stegen och gick mot dörren som nästan var helt stängd men ändå inte. Öppnade den för att mötas av en stor chock av se Janet där. Skyndade sig in för komma till hennes sida.
''Vad är det som hänt? Älskling..?''Paniken som började bryta sig igenom hans röst.

Ju mer adrenalinet och den första chocken börjat lugna sig, desto mer började det också sjunka in vad det faktiskt betydde att han var tillbaka. I teorin "tillhörde" hon fortfarande honom, vilken han också var så väl medveten om - och hon tvivlade inte en sekund på att han skulle utnyttja det. Han skulle säkerligen försöka göra allt i sin makt för att ställa till det så mycket som möjligt för henne och Axil. För trots allt hade ju det dem gjort varit fel - i teorin så hade Ysaac rätten på sin sida. Vilket var så galet fel, att hon aldrig kunde få komma undan honom.
På ett vis hade hon nu, när hon själv väntat barn, tappat förståelsen för hur hennes föräldrar ens kunnat sätta henne i den här situationen från första början. Nu trodde hon förvisso att dem inte varit riktigt medvetna om vidden av hur dåligt han behandlat henne, men att de ens kunnat med att gifta bort henne så mot sin egen vilja förstod hon inte. Hon hade aldrig kunnat med att göra så mot sitt barn - även om det ju var ganska vanligt förekommande.
Hon kände sig omedelbart lite lugnare då Axil kom in, åtminstone för en kort stund. Han var hennes trygghet på så många vis.
"Ysaac är tillbaka." Orden var nästan en viskning, och handen lade sig instinktivt över magen igen där huden redan var öm. Hon
"Något är på tok med barnet." Tillade hon lågt, visste att hon inte skulle behöva säga mer än så för att han skulle lägga ihop ett och ett och förstå att det var Ysaac som var anledningen till det. I samma stund klev läkaren in i rummet, en vänlig något äldre herre.
"Jag kallades hit?" frågade han vänligt, såg mellan de i rummet men verkade ju ganska snabbt förstå själv vem det handlade om också.

Den fruktan han hade för varför hon låg i sängen och drottningen var på sidan om med en sån orolig blick som han helt klart aldrig hade sett henne ha förut. Hur paniken över att ha en vän som var så skadad var nog helt annan kärlek än den han kände till Janet även om oron allt växte sig större och större för varje sekund som gick där hennes smärta verkade ta över. Visste inte vad han skulle göra, som on han var handlingsförlamad av att se henne skadad trots hur mycket smärta och skada han tidigare hade skådat och vårdat var det en annan sak. Hur orden hon sa inte gick in utan snurrade flera varv i hans huvud för förstå betydelsen av något som annars kändes självklart. Tillslut förstod han vad hon menade. Den rädslan som byggdes upp av att hon hade blivit skadad ersatts av vredet, och nog i viss mån rädslan att förlora henne eller bebisen. Hade nog helst av allt stannat kvar där men hon var mer lärd i att hantera ilska än kärlek. Det ena var uppenbart hur man skulle bete sig, det andra var absolut inte lika självklart eller enkelt.
"Den jäve-" han muttrade orden hårt mellan sina tänder. Blev snart ännu mer bekräftat vad han behövde göra när läkaren tog en plats vid henne så han hamnade något i skymundan. Axil vände på klacken och rusade iväg mot gården. Han borde inte vara svår att hitta om han var tillbaka. Hade tillräckligt god kunskap om mannen för ana var han kunde vara. Florence följde honom chockat med blicken men kom på sig själv at hon nu var den bästa för Janet och nog den som kände henne bäst.
"Hon har utsatts för.. misshandel. Hon är havande." Fick Florence tillslut fram trots klumpen i halsen medan hon satte sig vid sin vän. Visste inte vad hon kunde göra men att bara finnas där gjorde nog det mycket bättre. Hade hjälpt henne otroligt mycket när hon var sjuk.

Janet kände sig lite orolig då Axil gav sig av, för hon litade inte alls på vad han skulle ta sig an - men var inte heller förvånad. På ett vis var det också skönt ju färre som var i rummet, och hon hade Florence. Hon gav en tacksam blick åt vännen, otroligt glad över att hon tog befälet och förklarade för läkaren. Att säga vad som skett fick det på något märkligt sätt att kännas mer verkligt och värre. Oron var alldeles för påtaglig ändå.
"Lägg dig ner till att börja med, så ska jag känna lite på magen." Sade läkaren i en mjuk ton, han kändes vänlig och som om han hade förståelse för det här. Vilket var en lättnad i sig. Hon nickade tyst och gjorde som han sade, innan han varsamt kände över hennes mage vilket först fick henne att flämta till lågt av smärtan.

Jasper hade fort fått nys om att något skedde, djungeltelegrafen var snabb på slottet och inte minst så märktes det av det extra springandet i korridorerna. Han hade snart fått snappat upp tillräckligt för att förstå vad det handlade om åtminstone - inga detaljer, men något om Janet, barnet och att Ysaac var inblandad och mycket mer än så behövdes kanske inte heller för att börja få misstankar om vad som skett. Det var med ett tung känsla i bröstet som han klev in i rummet och såg på de tre där.
"Hur går det?" frågade han, kände sig egentligen lite påträngande - tvivlade inte det minsta på att det vore bättre för Janet att bara ha Florence där - men ville ändå få nån försäkran om hur det gick. Insåg också att det saknades någon i rummet.
"Vart är Axil?" Tillade han sen.

Ysaac hade nästan hunnit hela vägen hem igen. Han visste förvisso med sig att det varit en risk att göra något så öppet, men på något vis hade han behövt ta ut sin hämnd och han hade inte velat vänta hur länge som helst. Att hon ens vågat visa sig med barn så öppet förvånade honom, hade han inte lärt henne bättre? När folket visste om att han inte var i närheten? Tanken på det fick ilskan att koka upp inombords igen, det var verkligen höjden av fräckhet.

Florence kallade in en av barnflickorna strax efter läkaren hade tagit till orda för att prata med Jaet. Hur gärna hon ville ha sin son där hos sig, att bara hålla honom och visa samt känna att allting var okej men hon förstod det inte var rimligt. Inte när en av henne absolut närmsta vänner var i sån smärta och kände något var fel med barnet. Förstod att hon inte överdrev. Hon var inte den som gjorde det utan oftare någon som dolde sina känslor och tankar. I alla fall innan Axil hade dykt upp i bilden. Flyttade blicken ner till Janet och kramade om hennes hand. Visste att läkaren var den som kunde göra det mesta. Hon var bara där för att stötta. Lyfte förvånat blicken när hon hörde sin man komma in i rummet. Trodde att han hade varit på något möte eller något.
''Vi vet inte än, men vi hoppas det är lugnt.'' Mumlade hon till honom. Nog var det allvarligare när läkaren inte sa något.
''Axil? Han stack iväg, men jag vet inte riktigt varför.'' Hon tyckte det var underligt att han lämnade henne när hon nog behövde honom mer än vanligt men samtidigt kände hon honom knappt så vad som föregicks i hans huvud kunde nog Jasper lättare snappa upp.

Det var bestämda steg Axil rörde sig genom slottet och trädgården, hur målmedveten han var till en plats som han ganska längesedan sist hade besökts. Under helt andra förutsättningar än som han nu skulle besöka det huset. Dock kom nog det målet snabbare än han hade planerat när han såg den äldre mannen nästan i stolta steg ta sig fram. Som om han var nöjd med det han gjorde.
''Ysaac...'' Sa han och tog några steg närmare honom. Hur han direkt skulle slå till honom när mannen vände sig om.

Jasper såg bekymrat mellan de båda, ville vara till mer hjälp än vad han kunde vara. Han hade verkligen trott att de skulle slippa Ysaac under en längre tid än såhär - inte att han skulle vara tillbaka redan. Det gav dem betydligt mindre tid att hitta en lösning på deras situation - för faktum var att hon ju i teorin var fast med honom, något de måste ändra på nu. Brydde sig inte längre om vad folk skulle tycka och tänka om det eller vad som skulle vara korrekt enligt konstens alla regler - det fick ta vad det krävde att få henne fri därifrån. Han rynkade först pannan lite av kommentaren om att Axil stuckit iväg, förstod först inte varför han skulle ha lämnat Janet. Så suckade han lågt.
"Han måste ha dragit efter Ysaac... Vi får ge oss efter, det där kan inte sluta bra." Sade han, förstod dock vännen till fullo. Han visste inte vad han själv skulle ha gjort om någon hade behandlat Florence på det viset. Han såg efter de en sista gång innan han klev ut i korridoren igen, gav sig genast på jakt efter nån vakt att ta med sig för att leta reda på Axil.

Janet tyckte det kändes som om det tog en evighet innan läkaren var klar med undersökningen, men så var det ju också smärtan och spändheten över att få höra hans dom som gjorde sitt också. Till sist verkade han dock bli klar, vände sig om till sin väska för att plocka fram någon trögflytande vätska han räckte fram till henne.
"Ta det här - det hjälper dig med smärtan och oron." Sade han och Janet gjorde som han sade innan han tog till orda igen.
"Det är svårt att ge ett exakt besked såhär snart efteråt, men det ser inte bra ut. Fostret har tagit skada, och jag tror inte att det klarat sig." Förklarade han lågmält.

Ysaac stannade till då han hörde sitt namn, tyckte sig inte känna igen rösten som uttalade det. Vände sig om och såg på mannen framför sig - det var alltså han. Hade Janet alltså redan hunnit till honom? Han hade trott att han saktat ner henne mer än så.
"Och vad vill du?" frågade han, granskade honom uppifrån och ner.

Förstod att det inte var något hon kunde göra för asper när det kom till Axil. De kände varandra och han skulle knappast ha någon form av tilltro till Florence även om hon hade hoppats att de två skulle få en bra relation. Dem behövde det för både Janet och Jaspers skull. Såg mot Janet när läkaren hade kommit med sitt besked. Var väl det hon fruktade att det skulle vara, kramade ännu om hennes hand hårt för att försöka visa att hon fanns där. Nog behövde hon sin partner mer än sin vän, det var ändå något som de hade sett fram emot. Att få barn. De förtjänade att vara lyckliga. honförtjänade att få något som hon önskade.
''Jag stannar här och du får stanna här så länge du behöver det. '' Sa hon lågt.

Axil höll inte tillbaka, varken på svaret av frågan eller på sina krafter när han slog till honom hårt i ansiktet. Var inte det enda slaget han genomförde utan skedde flera. Inte bara mot ansiktet utan dem flesta mot kroppen. Om han ville han skulle känna samma smärta som hon eller om det bara var ilskan och rädslan för vad han kunde göra mot henne. Tänkte nog knappt på något.