Draco Memoraid

Underbart så man vill gråta!!

Tack mina underbara läsare! :* ♥
Ni gör mig såååå happy!!
Alltså... Ni anar inte hur mycket det betyder för mig, och jag kan inte
fatta hur ni kan gilla det, jag tycker att jag skriver som en kratta!
Jag har snart skrivit klart dem två förlorade kapitlen, har haft lite mkt med skolan, men jag lägger upp båda två så snart jag kan! kram♥33

Jippie! Kan nästan inte vänta, du skriver så bra!♥

Ja!!!

Kratta? Har du blivit knäpp? Du skriver ju awesome!

Åh, gud vad bra den här fanficen var. Och vad bra du skriver dessutom!
Gillar precis allting, hur bra man förstår sig på Elli, hur verklighetstrogna karaktärena är till boken och hur du får varje kapitel att bli spännande och samtidigt komiskt på något vis.

Bevakar stenhårt!

Instämmer.

*Bevakar*

MERA!

Tack alla! Jag blir tårögd :*
Och Tack Twisted, vad kul att höra att du gillar den och VAD du gillar med den, U make my day! ♥
Hoppas ni kommer fortsätta läsa allihopa, och har ni ff:s så säg vad dem heter, jag både bevakar och läser!!
Här kommer iallafall kapitel 7 som är ganska kort, men snart är jag klar med kapitel 8&9 som är lite längre
EnjoY! Kram♥


Kapitel 7

Den långa, kraftiga flickan glodde stint på mig. Hon var ungefär lika lång som hon var bred, och det gällde inte bara längden. Ansiktet var kraftigt och brett, axlarna var breda, händerna var stora, ja till och med öronen var gigantiska. Hennes hår hängde i svarta stripiga tesar nerför axlarna på henne och den bastanta näsan såg ut som om den var fastsatt med trolltejp. Hela hennes ansikte utstrålade elakhet och Draco i jämförelse med henne framstod plötsligt som väldigt trevlig. Hon kastade en flörtig blick mot Draco och skrattade ett brölande vidrigt skratt som till och med hade fått en Ungersk taggsvans att känna sig besegrad. Förutom flickan fanns det tre pojkar utöver Draco. Två av dem var så groteska att jag kunde svära på att det rann trollblod i deras ådror.
Den tredje var smal med elaka små ögon och ett ansikte som var ännu spetsigare än Dracos.
Det här var mitt urval av sällskap till kvällen och jag kände mig ungefär som en råtta fångad i en råttfälla med fem hungriga katter runt om. Uppriktigt sagt hade jag blivit förvånad. Med tanke på hur uppblåst och självgod Draco verkade vara, så hade jag förväntat mig att han skulle valt sina vänner med större omsorg. Eller kanske var det precis det han hade gjort, för i den där hopen så framstod han som både väldigt snygg och intelligent.
Flickan, som verkade ungefär lika charmig som en Sprängstjärtsskrabba, fnittrade oavbrutet och slängde med sitt korta flottiga hår.
Pojken med det spetsiga ansiktet såg sig bara omkring med bister min, och de två troll liknande killarna glodde bara dumt framför sig medan dem då och då gav till ett grymtande.
”Ha nu så roligt, Draco.”, Narcissa log ett strålande leende mot var och en av oss i tur och ordning. ”Gå nu på upptäcktsfärd och håll er ur vägen och stör inte, är ni snälla.” Hon trippade nerför trappan där Lucius höll på att visa sina gäster till bords.
Jag kikade nyfiket över trappräcket.
Ett tjugotal trollkarlar och häxor med bistra utseenden flockades borta vid ingången till
matsalen. Det verkade som om dem skulle ha någon sorts sammanträde. Alla såg mycket allvarliga och viktiga ut, och Lucius kastade ibland en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen obehörig tjuvlyssnade medan han visade in dem i rummet, samma rum som dem försvunnit in i vid flera tillfällen när häxan med de galna utseendet hälsat på.
Till sist hade alla tagit plats vid det stora bordet och dörren gled igen med en smäll.
Jag rätade upp mig från räcket och vände mig och tittade på den lilla kvartetten runt mig .
Alla förutom Draco stirrade tillbaka med kalla tomma ögon.
Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig riktigt obehaglig till mods, och jag backade några steg mot mitt rum. Kanske skulle Draco hämnas nu för det som hände i Diagongränden, nu när han var på säker mark?
”Vart ska du ta vägen då?”, sa flickan elakt. ”Gå och böla över ditt missfoster till pappa kanske?”
Jag blev med ens alldeles kall. Hur visste hon…?
”Vi har ju inte ens presenterat oss.” Flickan tog ett par steg mot mig.
”Pansy Parkinsson.”, Hon sträckte fram en hand lika stor som min ena fot, men drog sen snabbt tillbaka den utan att jag gjort en tendens till att röra den. ”Ursäkta, men jag vill inte smutsa ner mig.” De andra skrattade och jag kände hur rodnaden steg upp på kinderna och gjorde mig tårögd.
”Flytta på dig!” sa jag ilsket. ”Låt mig få komma förbi…”
Pansy gav upp ett gällt skratt som fick väggarna att skaka.
Två snobbiga trollkarlar med slickat hår höll för öronen medans dem ilsket ropade ohörbara saker till Pansy från sina porträtt. De två pojkarna som mer påminde om troll än tonåringar, vaggade förvånansvärt snabbt fram och ställde sig framför mig och spärrade vägen medan de hotfullt svängde sina långa gorilla armar fram och tillbaka.
”Jag skulle inte tro det va, vi har ju inte ens lärt känna varandra än!” Hon gav upp ett till skratt och dem andra två instämde lydigt.
”Du ska inte tro att du är någonting bara för att du är från Sverige.” Pansy gjorde till rösten.
”Bara för att du tror att du är speciell.”
”Flytta på dig!” fräste jag igen och slöt fingrarna om trollstaven. Mina händer darrade våldsamt och jag kände till min stora fasa hur gråtklumpen började växa i halsen.
Pansy flinade. ”Jag tycker synd om Draco som måste ha dig hemma hos sig.” Om det var hem till mig du hade kommit, så hade du åkt ut direkt…”
”Jag har inte bett om att få bo här, om det var det du trodde!”, skrek jag, väl medveten om att rösten inte höll.
”Jag hatar det här stället, och jag hatar er!” vrålade jag och kände hur tårarna bröt igenom min fasad och började rinna nerför kinderna. ”Speciellt dig!” skrek jag och stirrade på Draco som glodde tillbaka utan att säga någonting.
Jag tog tillfället i akt när Pansy stämde in i en ny skrattattack och gjorde en stört rusning förbi dem och fram till mitt rum där jag rusade in och slängde igen dörren.
Panikslaget såg jag mig om efter ett lås, och när jag insåg att det inte fanns något tog jag tag i kofferten och släpade den framför dörren.
Sen sjönk jag ner på golvet med huvudet i händerna.
Jag kände mig så löjlig som grät, men jag klarade inte av någon elakhet just nu, inte från någon.
Åh vad jag önskade att Shanti skulle komma tillbaka snart, så jag fick någon att prata med.”

*
”Draco, du vet vad jag har sagt… Så många gånger, och ändå trilskas du… Viker undan… Inte lyder…”
”Det var inte jag!” Draco var mycket väl medveten om att hans röst åkte upp i falsett av skräck, och att han måste låta som en liten barnunge som fick en utskällning för något han inte gjort.
”… Mycket dåligt uppförande… Jag är besviken Draco. Nästan lika besviken som jag blir när du låter den där smutsskallen Granger slå dig i vartenda prov…”
”Hon är lärarnas gullegris!”
”Inga bortförklaringar nu Draco…” Lucius röst var iskall när den sköljde över Draco som rös.
”Jag är så trött på att alltid bli besviken…”
”Jag lovar, den här gången… Jag ska göra det. Jag kommer inte göra fler misstag. ”
”Draco.” Hans pappas röst blev med ens mycket allvarlig.
”Jag har varit snäll och jag har varit förlåtande för att du är min son.” Men din klumpighet drar vanära över familjen. Inte ens att spela Quidditch klarar du av ordentligt, pojken Potter vinner varenda match framför näsan på dig och kvicken har väl i alla fall inga gullegrisar, eller hur?”
”Far…”
”Nej, Draco. Du borde veta vid det här laget att man inte leker med mitt tålamod. Det får vara ett slut på det här nu… Crucio!”
Hans skrik skar ut i nattens tystnad, och när Elli vaknade några minuter senare, utan att ha förstått vad som väckt henne, kröp han darrande ihop på golvet, medan hon drog täcket tätare in till sig, och somnade om.