Utvald till att överleva (Berättelse)

Super, längtar efter mera!

mera mera

Jätte bra Louise du bygger verkligen upp spänningen

BRA!!

~~~~

Kapitel 3

De joggade fram längs korridoren, svängde precis så som Nick sagt inne i skyddsrummet och snart såg Josh dörren några meter fram. Hans ögon hade fortfarande inte riktigt vant sig vid mörkret, men nödutgångsskylten lyste starkt och grön ovanför dörren, så det var lätt att se den. Nick visade dem till att stanna bredvid några skåp, och själv smög han ut genom dörren och kollade läget. Några minuter senare kom han tillbaka till gruppen och vinkade med dem efter sig ut genom dörren. De smög långsamt bredvid huset, tätt intill väggen, Nick kollade om det var säkert igen och snart var de inne i skogen. Josh flåsade lätt efter att ha sprungit den sista biten, och lika så några av hans klasskompisar.
”Då var vi framme, till första platsen i alla fall. Här kommer ni få vänta en stund tills de andra kommer fram. Jag kommer bara försvinna iväg en stund för att hitta den första gruppen. Vad ni än gör, stanna här och var tysta. Skulle en fiende komma så lägg er ner, håll käften stängd och gör inte ett minsta ljud ifrån er. Dock bör det vara lugnt just nu, så vi hörs snart igen” Viskade Nick till dem. ”Uppfattat?”
”Ja sir”
Nick log mot dem och joggade sedan iväg, med vapnet i handen och blicken ständigt vakande från sida till sida. Josh själv backade så han hade ryggen mot stammen på ett träd, på så sett slapp han hålla koll bakåt ifall någon skulle komma därifrån. De andra i gruppen gick efter honom, satte sig ner på marken, och väntade tyst på att Nick skulle komma tillbaka.
10 minuter senare hördes det kvistar som bröts en bit bort. Alla eleverna tittade skrämt upp, beredda på det värsta. Josh hoppades innerligt att det bara var nästa grupp som kom. Han höll andan och tittade nervöst åt det håll som ljudet kommit från. Varför var inte Nick kvar med dem?!
Som tur var så var det Nick och den första gruppen som kom. De stannade bredvid Josh och de andra. Eleverna satte sig ner och väntade, samtidigt som Nick och den andra soldaten cirkulerade runt dem, med sina vapen beredda. De rörde sig ljudlös, och Josh fascinerades över det.
Snart kom grupp tre till dem. De satte sig också ner bredvid de andra och den tredje soldaten ställde sig och vaktade runt dem.
Det tog en timme innan alla grupper tillslut var samlade. Översten började samtala med tre av de andra soldaterna, där ibland Nick. Förutom deras viskande samtal och blåsten i träden var det helt tyst i skogen. Josh var förvånad över att det inte hördes några bomber eller skottlossningar längre, kriget kunde ju inte vara slut så snabbt?
”Grupp ett, två och tre, följ med mig!” Översten talade tillräckligt högt för att alla skulle höra, men tillräckligt lågt för att fienden, om de nu var i närheten, inte skulle höra dem. Eleverna delade på sig och följde efter översten tio meter bort.
”Det vi nu ska göra kommer kräva att ni gör ert allra bästa. Vi kommer behöva springa, kravla, krypa, åla, klättra och jogga en del. Jag bryr mig inte om ifall ni har dyra Jeans för 2000 kr, ni ska göra detta för det gäller ert liv. Jag tolererar inget gråt eller sådana ljud av något slag. Ni följer efter oss och gör som vi säger utan några protester. Uppfattat?” Översten blängde på dem igen, och Josh tittade ner i marken när han svarade tillsammans med dem andra.
”Ja sir”
Översten nickade gillande och vinkade till sig tre av soldaterna, som sedan började gå med eleverna efter sig. Josh såg översten försvinna tillbaka till de andra eleverna, innan han började jogga snabbt efter sin grupp.
Det tog inte lång tid innan soldaterna kastade sig ner på marken och började åla sig fram i leran. Eleverna försökte hänga med så gott de kunde, även om de flesta var väldigt sura över att behöva smutsa ner sina dyra kläder. Josh förstod sig inte på dem, fattade de inte att detta var på liv eller död? Han suckade för sig själv och fortsatte åla sig efter de andra.
Snart reste sig soldaterna upp igen, tecknade till eleverna att stanna. Alla stod blixtstilla och lyssnade på ett tecken från att fienden hade upptäckt dem, men det kom aldrig. De började jogga vidare, och snart flåsade de flesta tungt. De var smutsiga, kalla, trötta och hungriga, även Josh. Efter ett tag märktes det tydligare och tydligare att de började få slut på krafter, för det gick långsammare för varje minut som passerade. Tillslut stannade soldaterna.
”Vi tar en paus här, men ni måste fortsätta så fort vi säger till” Nick tittade allvarligt på eleverna som nickade och tacksamt sjönk ner på marken.
Josh undrade vad klockan var, troligen långt över nio, eller mer, han hade helt tappat uppfattning om vad den skulle kunna vara. Det hjälpte ju inte heller att det var kolsvart ute.
Efter vad som kändes som en minut vinkade Nick till dem att de skulle fortsätta. De flesta stönade lågt, men en av soldaterna visade dem att vara tysta, och de lydde snabbt. Snart var hela gruppen uppe och joggade igen. Josh kämpade hårt för att hålla samma takt som soldaterna, och han lyckades på något sett hamna precis bakom dem så han kände sig lite tryggare och starkare. Men han var fortfarande trött, kall och hungrig. Detta var verkligen inte som att spela TV spel...

asså jag brukar gilla de mer elaka karaktärerna men den här översten hatar jag xD
haha kanske för att jag gillar min överste bättre i min berättelse xD

Cara Riddle- Hahhaha om du hade gillat honom, hahahaha XD
Jag gillar också din överste bättre

haha bara för det skulle jag gillat honom xD
haha Simon äger

Supper bra!

mera mera