Huvudsstatsbornas hungerspel.

ÅÅ vad sorligt!!!

Kapitel 7

Spelen hade pågott i en vecka. Jag och Prim var i livet. Tre fiender. Fem spelare. Jag och Prim gick genom skogen och kikade igenom försktigt. Ett skrik. Ett skott. Två fiender. En liten större chans till vinst. Jag och Prim fortsatte att gå. Vad kom skriket ifrån? Då fick vi svaret. Den döda flickans kropp. Jag såg genast på Prim.
-Vi måste gömma oss. En man kom fram och jag knuffade undan Prim.
-Låt henne vara! Han flinade.
-Du en fjortonårig tjej. Var rädd om ditt liv.
-Hon är tolv och ¨jag låter ingen skada henne!
Han skrattade. Han sprang med en kniv och jag sköt en pil. Den missade. Hans kniv träffade Prim. Hon föll och hennes skott hördes. Jag var ensam. Jag hoppade och dödade honom. När jag pustade ut så kände jag något om min nacke och allt blev svart.

Solen sken klart denna sommardag. Josuha och Gale sprang runt och lekte. Lucy satt på Moln och Prim lånade Tuva. Den andra Prim. Katniss lillasyster var inne i huset med Peeta. Jag satt bredvid Katniss som höll i den nyfödda flickan Jane. Jag kramade om henne. Hon började sjunga för mig.

Deep in the meadow, under the willow
A bed of grass, a soft green pillow
Lay down your head, and close your sleepy eyes
And when you awake, the sun will rise.

Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.

Deep in the meadow, hidden far away
A cloak of leaves, A moonbeam ray, Forget your woes and let your troubles lay
And when again it's morning, they'll wash away.

Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.

Jag såg på Katniss med glad och blick.
-Jag älskar dig...mamma...

Det var min fanfiction. Jag kommer att göra en fortsättning om de tredje hungerspelen för huvudstadsbor. Den kommer handla om en flicka eller pojke´(har inte bestämt mig.) som blir utagen. Fanfictionen är I DENNA TRÅD ingen ny.

Gud vad du är duktig!!!

Mitt inlägg om Leo togs bort av en krach och jag skriver bara ner dom här på den här sidan så det blir inte rikigt samma sak.

Kapitel 1

Pojken sprang efter mig och jag försökte försvara mig. Han kastade en kniv och den kom in i mig. Jag kände smärta och blod flöt. Allt blev svart och ett skott hördes.¨Ledsen om asstenten får ett annat efternamn.

Jag Leo Black, 15 år vaknade av min mardrömm. Idag var det slåtter. Jag gick sakta upp och gjorde mig iordning. En vit shorta och svarta byxor. Förra året hade massor med oskyldiga personer dödats. Och hungerspelen som var en månad inann det. Vi skulle vara 50. 25 killar och 25 tjejer. Min mamma och min pappa kramade om mig och jag gick med stora steg till slåttern. Jag tänkte på Prune White. Vinnaren av det första hungerspelen för huvudstadsborna. Och hennes kompis Lucy. Den andra vinnaren. Då dog förra omgången. Tillsammans med sex personer till. Prune vart kvar sist och fick se hela laget spkittras. Jag undrade var hon var nu? Jag kom fram till slåttern där president Ronnfield stod. Han var en av rebbelerna. En av dom som vasr onda. Först hade vi vart onda och vi ville ändra på det. Sen kom Katniss. Deras förredetta ledare. Jag avskydde henne. Eller gjorde jag? Hon hade räddat Lucy och Pruen många gånger och mot slutet kallade Prune henne mamma. Jag gillade visst Katniss. Hon hade kämpat för fred och rättvisa och när hon dog blev rebbelerna elakare en vad vi varit mot dom. Han började ropa upp flickorna. De flesta grät men några knep igen och några såg glada ut. Så började killarna ropas upp.
-Leo Black! Leo Black? Det namnet var bekant. Då kom jag på det. Jag var Leo Black. Jag gick sakta upp som den frösta uppropade killen.
-Simon Elans! En trettonårig pojke kom upp. Han såg snäll och rädd ut. Jag tyckte verkligen synd om honom. Så ropades resten upp och vi vart förda till vår undergång.

Super!

Kapitel 2

-Aj! Stylisten tog bort mina ögonbryn. Hon hade färgat mitt svarta hår grönt. Jag såg knäpp ut. Jag blev förd ut och stod bland femtonåringarna. Av 50 tävlande var 6 tolvåringar. 8 trettonåringat, 6 fjortonåringar. 10 femtonåringar. 8 sextonåringar. 6 sjuttonåringar och 6 artonåringar. Jag såg på pojken Simon Elans. Han hade fått blått hår. Jag hade på mig en knäpp klädsel och alla skrattade när jag kom in. Så var paraden över. Vi fick middag. Jag tog ett glas mjölk och drack. Det var godare en vanligt. Så stirrade jag på en fisk. Jag lutade mig fram och tog den hela fisken i munnen av någon anledning. Jag mumsade i mig den. Simon kom fram till mig och frågade en sak.
-Är du okej? Jag reste mig genast upp.
-Mja. Jag blev skräckslagen.
-Jag menar ja mja. Jag blev mera rädd. Han såg på mg.
-Är du säker?
-Ja det är jag. Jag mår perrrrrfekt. Vad hände med mig? Han såg på mig igen.
-Tror du att jag har en chans att vinna? Jag såg på honom.
-Jag vet inte tyvär. Han sprang fram och kramade mig. Han grät. Jag kände honom inte men jag ville trösta honom. Så sprang han iväg. Jag kliade mig på oannan med handen. INte fingarna ich naglarna. Bara handen. Varför agerde jag så konstigt. Varför som en katt?

Superduperbra!

Kapitel 3

Om 2 veckor är 49 av er döda. En av er överlever. Det är det vår tränare säger. Vi var i träningscentret och skulle börja träna. Jag gick till en ställning dom kallde undvik. Ett rum kom runt mig och det for ut massor med knivar överallt. Pilar och spjut också. Riktiga.
-Mja! Jag vart så rädd. Jag hoppade på väggen till en annan och tog tag i en sak. Så klättrade jag över den. Och hoppade ut. Det var någon anorlunda med mig. Jag gick genast bort till en annan station och tänkte på det där. Prune White blev ju som en varg. Kunde jag bli som en katt. Jag hade faktist känt Prune. Vi var kompisar på dagis. Jag minns när vi skulle börja först klass och Vi hade känt varandra tills jag var 14 och de förde bort henne. Till arenan. Vi hade varit gämngamla men hon dog för ett år sen när vi var fjorton så nu var det bara jag som var 15. Hon hade varit anorlunda. Jag kastade´med knivarna och jag upptäckte en dold talang. Tur antar jag.

De andra träningsdagrna hade gått fint. Jag var mycket bättre. Igår hade vi fått poäng. Av 12 poäng fick jag en sexa. 50% chans till vinst. 50% chans till död. Jag rös. Döden. Interjuven hade inte gått så bra. Nu stod vi på plattorna. Nedräkningen började.
60..59...58
Vad var döden?
30...29...28
Det ville jag veta.
3...2...1!
Nu var det kört.
Gongonen löd och alla sprang av plattorna. Jag en femtonårig kille skulle snart bli ett offer.

Super!

Kapitel 4

Jag sprang fram till en väska och tog upp den. Så tog jag upp ett par knivar och sprang. Så såg jag pojken Simon springa förvirrad och inte hade något. En tjej med ett svärd sprang mot honom. Jag tog upp en till väska. Jag kastade en kniv på tjejen som föll ihop. Så gav jag honom en väska och en kniv.
-Följ med mig om du vill leva! Han följde efter mig i förtroende. Vi sprang tillsammans och hittade en gråtta. Han log mot mig och jag log tillbaka. Då hördes kanonskotten. 20 stycken. 30 kvar. 29 som ska dö. I min väska låg den en fältflaska med vatten. Jag drack den och önskade att det fanns mjölk. Simon hade ett rep. Just då kom en ko förbi. Den skrek efter att bli mjölkad. Jag la repet som kon och knöt fast den i en stalagmit. Simon hade fått med en hink. Vi fylde den med mjölk och jag proppade min fältflaska full med mjölken tre gånger. Jag var så sugen på mjölk. Jag rotade mer i väskan. En stor rökt fisk. Jag sken upp och började bita i den. Det var gott. Så fick jag kontroll över mig och jag gav Simon lite av den delikata fisken. Det var skönt att ha en lagkamrat.