Dead Friendship [SV]

Åh herregud så bra!

Jätte bra!

Ett nytt kapitel till er fantastiska läsare ♥
Hoppas inte detta förvirrar er, men det här är ett litet kapitel från ett annat perspektiv... :3 Ni kan nog lista ut vilket.

Here yah go:
----------
Kapitel 4

Jag kunde fortfarande inte öppna ögonen. Jag hade fallit handlöst i vad som känts som evigheter, när skulle slutet komma? Paniken kröp i mig när jag bara tänkte på det. Varför föll jag genom dimman mot något som inte tycktes ha ett slut? Egentligen visste jag svaret på allt, jag var död. För annars skulle inte allt rämna. Det var inte logiskt, men jag tryckte ändå bort den konstiga tanken.
Plötsligt kom marken. Jag fick känslan av att luften trycktes ut ur mina lungor, men hade jag lungor? Förvirrat insåg jag att smärtan var borta. Betydde det att även min kropp var det?
Jag insåg plötsligt att något hade förändrats, det disiga vita var fortfarande där, men någonstans i mitten fanns en mörk skugga. Den blev större och större tills den täckte allt jag såg.
Jag ville blunda, fast jag visste inte hur. Jag kunde inte hitta mina ögon och stänga dem. Allt som varit så självklart i livet tycktes vara omöjligt här.
"Jasmine?" En svag viskning i mörkret verkade få min kropp att reagera igen. Jag hostade krampaktigt och försökte häva mig upp från marken med armarna det gick inte alls bra. Jag var för svag. Utmattat föll jag tillbaka på marken.
"Dina muskler är inte tränade ännu, vettu." En kvinnas figur tog plötsligt form framför mig. Hon bar en svart enkel klänning och hennes mörkbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans. Hyn var så blek att den nästan smälte in i den annars så ljusa omgivningen. Jag förstod snabbt att det var hon som varit den skrämmande skuggan. Det kändes tryggt att den var borta.
"Kan du prata?" undrade kvinnan, precis som om frågan var helt normal.
"Jag vet inte", suckade jag och flämtade till. Orden jag nyss sagt trodde jag inte skulle höras högt. Min röst var inte densamma, tonen var liksom i en annan okänd klang.
"Bra. För vissa tar det ett tag", sa kvinnan och antecknade något på ett pappar jag inte lagt märke till tidigare.
"Vem är du?" Jag var bara tvungen att veta namnet på kvinnan som stod framför mig.
"Eliza. Din vägledare."
"Vägledare?" sa jag förvirrat. "Vad menas med det?"
"Jag har varit med ett tag, därför är jag beredd att leda dig tillrätta."
"Var är vi?"
"Det är det ingen som vet. Alla kallar det olika."
"Vad kallar du det?" Jag struntar i om jag frågar för mycket. Jag måste få veta.
"Världen Därefter...", svarade hon mig drömmande.
"Betyder det att… att jag verkligen är…är död…?"
"Ja, tyvärr", Eliza tittade medlidsamt ner på mig. "När vi ändå pratar om det måste jag fråga dig: Hur dog du?"
"Åh…", sa jag och tänkte efter noga. Det hela kändes tomt. Kunde jag inte komma ihåg hur jag dog? "… jag vet inte…"
Eliza antecknade som svar.
"Vad är klockan då? Vilken dag?" undrade jag. Frågorna bara hoppade ut ur min mun.
Hon skakade på huvudet och himlade med ögonen, som om svaret var självklart. "Det finns ingen tid, Jasmine. Bara evigheten och dess förändringar."
"Hur…", började jag, men hon avbröt mig kvickt.
"Vi två måste härifrån. Du måste bli starkare. Komma ihåg mer…"
"Åh…" var det ända jag fick fram. Var jag så svag?
"Slut dina ögon och fantisera ihop en transport. Du klarar det om du bara fokuserar."
"Va?"
"Kolla här." Eliza slöt ögonen och höll fram sin bleka hand. I nästa sekund växte en vacker blomma fram i handflatan, som i ögonblicket därpå formades till en rosa fjäril. Den sträckte ut sina stora vingar och flög bort genom dimman.
"Jag förstår inte…" sa Jasmine uppgivet. Hur kunde hon få en varelse att växa fram från handen?
"Det är lätt, även om du behöver fokusera mer nu i början. Föreställ dig bara ett färdmedel."
Jag nickade och slöt ögonen. Jag förstod inte riktigt, men jag försökte ändå. Jag såg en vit häst med lång guldskimrande man som blåste i vinden. Den krafsade mot marken och gnäggade högljutt.
Jag slog upp ögonen och drog efter andan. Framför mig stod hästen, kopierad från min fantasi.
"Klokt val", sa Eliza med ett snett leende. Hon hjälpte mig upp från marken. Och sedan - med en kraftansträngning - lyfte hon upp mig på hästens rygg.
"Jag kan inte rida", sa jag. I vanliga fall skulle jag rodnat, men det verkade inte existera i den här världen.
"Bekymra dig inte om det", sa hon lugnande. "Du kan allt om du vill."
Eliza hoppade upp och satte sig bakom mig. "Då är vi redo."
"Men…", sa jag. "Vart ska vi?"
"Vidare." Hon skrattade åt min förvirrade reaktion. "Kom igen nu. Rid!"
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Det fanns inga tyglar, men plötsligt fanns de i mina händer i alla fall. Precis som om jag kallat på dem.
Jag tog ett djupt andetag och skulle precis börja få hästen i rörelse när den stegrade. Fast jag ramlade inte av, kontrollen var i mina händer.
"Rid! Rid in i det okända!" skrek Eliza glatt, då jag fick hästen att galoppera. Det fanns något magiskt över det hela, och just då tänkte jag inte på det faktum att jag var borta. Borta för alltid.

Amazing! Helt otroligt bra!

Så sjukt bra!

Jag finner inte ord. AWESOME.

AWESOME!!! ♥

Dit vill jag komma när jag dör!
Åh, jag älskar din fantasi.

Superbra
Din fantasi är underbar något sådant skulle jag aldrig komma på