I kamp om livet (novell)

Tycker det är roligt att ni gillar det Här kommer ett nytt kapitel
***
Kapitel 14
Jag blev då medveten vad jag föll ner mot. Jag såg skräckslaget hur lavahavet kom närmare. Med skenande hjärta sträckte jag ut handen och sökte fäste. Handen fann en insjunkning och fallet hejdades.
Jag hängde ett ögonblick i ena handen innan min andra hand också fann fäste. Jag lyckades även få fötterna i någon form av insjunkning och jag kunde klättra upp en bit från den brännand lavan.
Några meter upp hittade jag en ny avsatts och kravlade mig upp på den. Det rosslade otäckt i mina luftrör när jag andades och det värkte i både bröst och rygg.
Där jag satt med ryggen mot den skrovliga bergsväggen fick jag syn på något. Det var en rund stenklump. Jag gick fram till den på alla fyra och kände på den. Det var en stenbumling lika stor som en fotboll och vägde ungefär lika mycket. Den var gjord i någon lätt men kompakt vulkanisk sten.
Jag tog upp den i handen och satt mig ner. Något jag var bra på? Och då slog det mig!
Jag reste mig upp på fötterna och såg ner på salamandern som stod med ”ryggen” mot mig. Den vände huvudet hit och dit för att få syn på mig.
Jag lade ner stenbollen och ställde foten på den. Jag mätte avståndet till salamandern och satt sen mina svartsmutsiga fingrar till munnen. Jag grimaserade och busvisslade.
Den förväxta ödlan snurrade runt och såg ilsket på mig. Jag vinkade lite för att försäkra mig om att den såg på mig, innan jag fippsade upp bollen med ena foten. Jag höll den i luften med hjälp av båda fötterna och väntade in rätt tillfälle.
Salamandern sträckte ut tungan och väste åt mig. Jag höll andan och väntade på att den skulle spruta eld mot mig igen. Och så öppnade den munnen och samlade kraft till en ny attack.
I samma stund som den öppnade gapet sparkade jag upp bollen högre, svängde kroppen och när den dalade nedåt spände jag vristen och sköt iväg den.
Stenbollen susade genom luften och for raka vägen in i salamanderns mun. Den såg chockat på mig och försökte spruta eld, men inget kom ut mer än ett pipande ljud. Den försökte på nytt men det kom bara ut ett pip igen.
Salamandern såg förskräckt på mig innan den helt plötsligt började flamma upp. Den blev till aska och sjönk ner i lavan. Där salamandern nyss stått fanns nu bara den lysande röda
eldessensen.
Jag suckade av lättnad och kasade försiktig ner längs väggen. Jag landade på en flytande markyta och hoppade över till stället där den lilla globen låg.
Jag böjde mig ner och tog upp den i min hand. Jag kände hur den värmde när den sjönk ner och in i mig. Jag kände åter den där triumfen och satt mig nöjt ner. Värmen var inte lika
hettande längre och det var enklare att andas.
”Enastående”, mullrade den mörka mansrösten mellan stenväggarna. ”Nu är det bara en sista utmaning kvar.”
När hans röst klingat av framträdde en ny dörr och jag reste mig upp med ett stön. Jag var mörbultade och trött. Jag visste inte ens om jag orkade en utmaning till, men jag gick beslutsamt fram och öppnade dörren.
***

suveränt

Really good madam

Härligt med två så trogna läsare Stort tack till er
***
Kapitel 15
Jag kom inte in i någon lagun, vulkan eller föll ner bland moln. Utan jag kom ut i ett helt vanligt rum. Jag hade mörka träväggar runt mig och mitt emot fanns en dörr. Rummet lystes upp av en ljuskrona i taket.
Jag tog några tveksamma steg framåt och väntade misstänksamt. Då upptäckte jag att jag höll ett glas med vatten i handen. Jag tittade frågande på den och funderade på om det var meningen att jag skulle dricka.
”Snälla kan jag få lite vatten?” jag ryckte till och såg mig sökande omkring.
En lite flicka som såg ut att komma från slummern i Afrika kom fram i ljusets sken. Jag såg tveksamt på henne. Var det ett trick?
”Kan jag få lite vatten?” en ny flickröst klingade mellan väggarna.
En ny liten flicka steg fram ur skuggorna och jag kände så väl igen henne. Det var min lillasyster. Hon var klädd i en av sina fina sommarklänningar, hennes blonda hår var flätat och hon log sitt blygsamma leende.
”Sara?” sa jag frågande. ”Vad gör du här?”
Hon gick fram till mig och lade armarna om min midja. Jag smutsade ner hennes rena klänning med smuts och svett.
”Jag är så törstig”, klagade hon och tittade upp på mig med tårar i ögonen.
”Så ja, här”, jag satt mig på huk och räckte fram glaset.
”Tack, bror”, sa Sara med sin ljusa röst.
”Tänk dig för!” mansrösten ljöd genom rummet med en ny ilska.
Jag såg mig chockat omkring. Tänka mig för? Vad gjorde jag för fel nu? Då fick jag syn på den smutsiga flickan som stod en bit bort igen. Hon såg på mig med ögon som rådjur, men inte vädjande. Hon förstod att jag vill ge min törstiga syster vattnet.
”Stopp Sara!” skrek jag och tog glaset ur min systers hand.
”Men…” hon såg chockat på mig. ”Jag är törstig!”
”Du kan hämta vatten ur kranen hemma på egen hand”, sa jag enkelt och vände henne ryggen.
”Ge mig!” Sara hängde sig fast i min fria arm och försökte dra ner mig. ”Ge mig!”
”Nej!” sa jag ilsket och skakade av mig henne. ”Sluta upp nu!”
När jag röt åt henne tog hon några steg bort från mig med tårarna rinnande nerför kinderna.
”Jag hatar dig!” skrek hon förtvivlat.
***

superbra

bättre med två trogna läsare än ingen alls

Superbra!

Så sant som det är sagt Jen93
Men måste ändå tacka er för att ni hängt med hela tiden Nu närmar det sig slutet och jag hoppas verkligen ni följer med enda in i mål
***
Kapitel 16
Jag tvekade. Sara hade aldrig sagt så till mig tidigare och orden fick det att värka i mitt hjärta. Jag älskade min syster väldigt mycket.
”Sara”, sa jag tveksamt och tog ett steg mot henne.
”Visa att du älskar mig”, beordrade hon med gäll röst. ”Ge mig drickan!”
Jag tog ett steg närmare Sara och sträckte fram glaset, men då kom jag att tänka på något. Sara hade inte en så kall röst och hon skulle aldrig tvinga mig att visa att jag älskade henne.
Jag drog tillbaka handen och vände ryggen på nytt mot henne.
”Alexander!” tjöt hon och då hörde jag på allvar att rösten inte tillhörde min lillasyster.
Jag gick fram till den lilla afrikanska flickan och satt mig på huk framför henne.
”Här”, sa jag och sträckte fram glaset.
Hon såg tveksamt på mig.
”Men din syster då?” frågade hon med låg röst.
”Hon har tillgång till hur mycket vatten som helst”, sa jag och sträckte fram glaset ännu närmare flickan. ”Men det ser inte du ut att ha.”
Hon log ett vackert leende och tog glaset med en av sina små smutsiga händer. Hon förde det till munnen och drack en djup klunk. Medan hon gjorde det sträckte hon fram sin lediga hand. Hon öppnade den och där låg en lysande liten boll. Andeessensen.
Jag tog den ur flickans hand och hon sänkte glaset. Hon gav mig ett strålande leende och försvann sedan i ett vitt dis.
Jag reste mig upp och höjde handen med den vita globen. Den sjönk ner i handen och hela min kropp började lysa i ett vitt sken. Jag såg förundrat på mina händer och sedan ner på mitt bröst. Alla sår och blåmärken försvann tillsammans med all smuts.
Medan jag såg förundrat på min lysande kropp, började även dörren längre in i rummet lysa i samma sken. Den svängde upp och ut strömmade ännu mer ljus.
Jag stod ett ögonblick och bara såg på allt, innan jag började gå mot dörren. Jag steg in och dörren stängdes bakom mig.
***

HMKLMJLJL *Jessica dog nyss av att berättelsen är så awesome*

NOOO!!! Du kan ju inte dö!!! Då har jag bara en läsare kvar *springer runt som en virrig höna*

Fick bara en hjärtattack xD