Ännu en skojig skrivtävling :)

JA! Det är assvårt xD

riktigt svårt x3

Jag har inte ens skrivit en sida!

det tar tid för vissa och mindre tid för vissa ta det i din egen takt bara

Jen93's novell är färdig! Jag fick lägga upp den så... Här är den!


-Hej, jag heter Dave och jag är 15 år. Jag gillar fotboll och yoga som jag tränar minst 2 gånger i veckan, jag är ganska populär i skolan men jag hatar skolan och vad kan man göra åt det? Jag har en lillasyster som är 3 år, hon heter Alexis. Nu ska jag berätta om en speciell dag, jag vet inte vad det var som hände men jag kommer aldrig att glömma den dagen.


Jag har äntligen slutat skolan för dagen, jag var den förste som sprang ut för allt i världen, äntligen helg! Jag började gå mot dagiset där min lillasyster väntade på mig, hon såg alltid så glad ut, jag undrar om hon egentligen är glad. Jag öppnade dörren och steg in, tog på mig sådana blåa skoskydd eftersom att jag inte orkade ta av mig skorna. Jag gick in till alla småbarn där deras fröken såg mig, hon heter Maria.

-Hej Dave,vänta lite så ska jag hämta Alexis, sa Maria.

-Hej, gör du det, jag väntar här, sa jag.

Hon gick in i ett annat rum där Alexis säkert var, det fanns fullt med dockor och pennor som de kunde rita med, ibland har det nästan varit omöjligt att få ut Alexis därifrån, hon älskade verkligen det rummet så jag undrar hur det kommer bli sen när dagiset är slut för hennes del. Maria kom ut med Alexis på midjan, hon såg inte så glad ut.

-Men Alexis, du kan inte stanna därinne hela dagen, du måste ta en liten paus då och då, sa Maria.

Jag skrattade, det var då Alexis märkte att jag var där.

-Ave, sa hon glatt.

Hon sträckte ut armarna mot mig och jag tog henne så Maria kunde få vila sig lite.

-Är du färdig att gå hem? Frågade jag Alexis.

-Nä, skor, sa hon.

-Okey, då tar vi på dig dina skor. Hämtar du dem? Frågade jag henne.

Hon nickade till svar och gick ut i hallen och hämtade dom. Jag hjälpte henne på med dom och sen tog jag hennes jacka på henne.

-Säger du hejdå till Maria och de andra ungarna? Frågade jag henne.

-Hejhej, sa hon.

-Hejdå Alexis, ha det så bra nu, sa Maria.

Alexis nickade sedan gick vi hem. Det var på hemvägen det hände, han kom från ingenstans och jag var verkligen inte beredd på det. Han sprang mot oss jag jag fick tag i min syster, hon fick vara på min rygg och sedan sprang jag, det är tur att jag har bra kondition tack vare fotbollen. När jag stannade igen så var vi i parken, några kvarter ifrån vårt hus så jag började att gå igen med Alexis på ryggen. Hon lät inte rädd men jag tror hon var det ändå. Precis när jag skulle gå över vägen blev jag slagen med något i bakhuvudet och allt blev svart.

När jag vaknade igen så såg jag att han var i ett mörkt rum, mina händer var bakbundna och jag såg Alexis ligga en liten bit ifrån mig.Jag försökte att röra mig emot henne men det gick inte, jag vände mig om och såg att det fanns ett rep som gick ifrån mina händer till väggen, jag kom ingenstans. Alexis hade satt sig upp och tittade runt sig helt förvånat, jag trodde att hon skulle börja gråta vilken minut som helst men det gjorde hon aldrig. Hon tittade mot mig och försökte komma närmare men hon kom inte långt innan något tog emot och det var då som jag såg att hon var bunden på samma vis som jag.

-Alexis, mår du bra? frågade jag.

Hon nickade till svar.

-Ave bra? frågade hon.

Jag hörde på hennes röst att hon var rädd.

-Ja, jag mår bra, svarade jag henne.

Hon såg lite lugnare ut, kanske hon hade blivit det också när jag sa att jag mådde bra. Jag vände mig om lite för att se om jag kunde komma loss på något sätt, jag såg något som var blankt och kanske var det vasst då också tänkte jag så jag hasade mig närmare och såg att det inte var något vasst utan det var bara var en metallburk. Jag suckade för mig själv, jag ville inte att Alexis skulle bli mer rädd än vad hon redan var så jag hasade mig tillbaka till där jag var innan och fortsatte att spana runt.

Plötsligt så hörde jag något, men jag kunde inte riktigt förstå varifrån det kom förrän jag såg en trappa så ljudet måste ha kommit från ovanvåningen. Jag gissade att vi var i en källare, så mycket skräp och andra grejer som var här så måste vi ju vara i en källare. Jag undrar vem vår kidnappare var, samtidigt som jag ville veta vem så ville jag inte veta. Tänk om det var någon vi känner, tänk om det är en främmande man som vill göra något med oss, jag vågar nästan inte tänka mer på det, jag skrämde upp mig själv.

En dörr öppnades ovanför trappan, jag satte mig så nära Alexis som jag kunde och hon gjorde samma sak. Hon var nog riktigt rädd nu, jag tror att hon kommer att gråta om vår kidnappare gör något dumt mot henne eller mig. Steg i trappan, någon kommer ner, jag vill blunda och låtsas som om att jag är någon annanstans men jag kunde inte svika min syster. Kidnapparen kom ner och ställde sig framför oss.

-Vakna och pigga ser jag, sa han.

-Vem är du och vad vill du? frågade jag snabbt.

-Tyst med dig, jag behöver inte berätta något, kanske jag gör det men inte nu iallafall, sa mannen.

-Låt oss gå då, sa jag. Vi har inte gjort något.

-Jag vet, men jag kan inte släppa er, jag gillar att göra såhär, sa mannen.

-Kidnappa barn? Jag måste säga att det är sjukt, sa jag.

Han tittade på mig och satte sig på huk framför mig.

-Du, grabben, du ska inte tro att du har en chans att vara extra kaxig eller något sådant när du är här, jag vet allt om er och jag tänker inte låta er försvinna, sa mannen.

Han greppade min haka och vände mitt huvud så han kunde se på min profil, både vänster och höger.

-Hm...fint, sa han.

Han släppte mig sedan och satte sig framför Alexis. Han gjorde samma sak där.

-Låt henne vara, sa jag argt.

Han tittade mot mig.

-Kan du stoppa mig tror du? frågade han.

Jag sa inget förrän han började kolla Alexis profil.

-Låt henne vara sa jag, upprepade jag.

Han släppte min syster och kollade mot mig, han såg arg ut, han reste sig och gick upp för trappan och smällde igen dörren.

-Är du okey Alexis? Frågade jag.

Hon nickade.

-Ave med? Frågade hon.

Jag nickade till svar. Plötsligt flög dörren upp igen och mannen stod i dörröppningen med något i handen. Jag stirrade på honom med stora ögon när han kom ner för trappan, jag höll ögonen på hans händer hela tiden, jag menar det allstå, jag kunde inte slita min blick från hans händer. Han ställde sig framför mig ännu en gång och jag fick se döden i vitögat som man säger, för jag fick se in i pipan på ett gevär. Jag blundade och hoppades på ett mirakel.

åhh vad bra den är!!!

Chokladkort, varför lägger du upp den? Undrar bara...

För att jag fick och det är kul att dela saker med andra

Okej Men varför frågade du inte mig?
Haha! Nämen vad kul att du la upp den, Jen93 skriver väldigt bra och den var väldigt kul att läsa! Men hon måste ju också tyvärr får minuspoäng Men den är i alla fall väldigt bra!

Lägger upp din då... Ändrade hennes stavfel när jag la upp den

Majis novell: Hej! Jag har skrivit klart min grej på skrivartävlingen! Den blev LITE mer än tre sidor, men hade så mycket idéer så jag var tvungen att skriva lite på den fjärde sidan... Jag försökte få det så kort som möjligt så jag är inte supernöjd med slutet, men hoppas ändå att du gillar det! Jag valde förresten han Dave där vid temat och så Men här kommer mitt bidrag då!

Tja! Mitt namn är Dave. Dave Johnson. Denna historien handlar om mig, så detta är som en tillbakablick. När det utspelar sig var jag är se sådär 15 år fast jag skulle bli 16 om nån månad.
Mina intressen? Ja, det är typ fotboll och yoga, men jag har inte så hemskt emot innebandy heller.
Skolan? Nja... Om jag ska vara ärlig så hatar jag skolan... Men... Det kan nog har nåt och göra med min familj... Ja... Det är nämligen så att jag bor hemma, tillsammans med min lillasyster, Jenny, som är tre år och med min alkoholist och drogmisshandlare till pappa, Dan.
Och... Och min mamma är... Ja, i princip död... Hon har cancer nämligen och ligger på sjukhuset. Läkarna har sagt att hon inte ha mycket tid kvar, jag förstår det varje gång jag hälsar på henne och ser hur ynklig hon är, men jag vill inte att hon ska försvinna! Hon är den ända jag har!
Pappa bara skiter i mig och Jenny, han till och med slår oss ibland så jag har fått bli som en mamma nästan för Jenny, fast jag är en kille! Jag älskar såklart Jenny, men jag kan inte vara mig själv med henne! Jag måste ju passa henne hela tiden! Mamma är den ända jag kan vara mig själv med... Fast hon mår så dåligt så är hon alltid där och tröstar mig, förstår mig.
En sak som gör så jag alltid får dåligt samvete när jag går därifrån är efter att hon frågat om hur pappa är. Jag svarar ju att han dricker och allt sånt där, jag ser alltid hur ledsen mamma blir. Det är mannen hon älskade och nu får hon reda på att han slår deras barn och att han gör sig själv illa. Hon mår alltid så dåligt då... Jag vill ljuga om det, men mamma förtjänar inga lögner och jag tål inte att ljuga för henne!
En annan sak som gör mitt liv till piss är att vi inte ha ett riktigt ställe att bo på! Pappa förlorade sitt jobb som byggarbetare när han började dricka och skita i jobbet, så han får inga pengar som vi kan betala hyra. Vet du vad vi bor? Vi bor i ett litet ruckel vid industriområdet! En av pappas maffia-vänner, eller vad det fan heter, fixade stället till oss.
Ja, där har du några anledningar till att jag inte stå ut med skolan! Har jobbigt hemma och tänker bara på det i skolan. Jag får sköta allting där hemma så jag kan inte bara orka med skolan! Speciellt inte när alla lärare klagar på mig! Men ingen vet för fan varför det är såhär! De bara tror att jag inte vill sköta skolarbetet för att jag kanske inte alltid kommer tillbaka med läxan, men då kan det ju varit för att Jenny blivit sjuk och läkarna på mammas sjukhus velat få tag på mig. Eller att mina föräldrar aldrig kommer på föräldramöten, men det är ju för att min pappa är full och hög!
Fan!
Det ända ämnet som jag gillar och trivs med, ja det är idrott! Där får jag syssla med det jag gillar och det är den ända läraren som förstår mig. Emma heter hon och hon ser att jag har jobbigt. Hon frågade mig en gång ganska vänligt om varför jag hade kommit senare till en lektion, jag berättade lite smått om att jag hade problem hemma och hade vid håltimmen varit där hemma och tagit hand om syrran, hon förstod mig och klagade inte så mycket på mig som de andra lärarna gjort...
Men ja... Jag tänkte berätta om en sak som förändrade mitt liv stort! Då många drömmar sprack och jag fick många nya...

Jag sprang. Sprang förbi New York skyskrapor. Om tio minuter börjar skolan. Jag kunde se skolan nu. Jag skulle hinna! Jag hade bara en liten bit kvar till skolan, men...
Jag stannade upp. Jag ville inte dit... Jag brukade alltid känna en känsla att jag inte ville dit, men jag brukade alltid gå dit ändå. Jag är ju ganska populär och så, så jag har vänner så det fanns ju alltid nån att vara med ty det som alltid gjorde att jag gick dit, men inte denna gången. Jag bara kände att jag inte kunde gå dit... Jag kunde verkligen inte!
Jag kände att jag inte heller kunde gå hem... Jenny låg och sov och pappa var iväg och försökte fixa tobak eller nåt... Så... Jag kunde äntligen ha lite tid för mig själv!
Jag började gå på gatan. Vad ska jag göra då?
Jag fortsatte uppför gatan. Jag kom in till centrum av New York nu. Jag gick förbi Twin Towers. Det var ju tisdagen 11 September 2001 så om jag missade en skoldag som bara var en tisdag så gjorde det ju inte så mycket... Kort dag och början av veckan så jag kunde jobba tillbaka den förlorade tiden sen kanske?
Jag hade alltid bott i New York men jag hat´r aldrig tyckt om New York... Staden ser för jävlig ut, mycket brottslighet och ingen bra stad för fattiga personer med en familjemedlem på sjukhus för man behövde betala skatt för att personen ska få sjukvård...!
Jag suckade och gick in till en klädaffär jag gick förbi, bara för att slippa vara ute i blåsten. Det var en second hand-butik så jag kanske kunde köpa nåt för matpengarna jag hade jobbat ihop och hittat. Kanske köpa nåt till Jenny? Eller mamma? Eller till mig själv, det som jag inte kunnat göra på evigheter... Jag har ju nu fått börja låna pappas gamla kläder och allt...
Jag tittade runt bland kläderna. Jag tänkte precis kolla hur mycket en barntröja kostade då jag fick syn på en jacka. En grönvit fotbollsjacka med stort svart ”D” på den. Det var en sån jacka jag alltid velat ha...
Jag tog tag i den och satte på mig den. Jag ställde mig framför spegeln som fanns i affären och speglade mig. Jag såg att mitt bruna hår spretade lite åt varje håll så jag tryckte ner hårstråna så frisyn såg ganska okej ut. Jag såg att mina bruna ögon utstrålade trötthet och att jag faktiskt hade börjat få lite små hårstrån runt munnen, början på skägg och mustasch! Mina trasiga jeans och min svarta t-shirt passade snyggt ihop med jackan. Jackan passade i princip perfekt!
”Passar den?” frågade en tjej.
Jag vände mig om. ”Oj! Hejsan! Ja... Den passar... Eh, hur mycket kostar den?” sa jag.
Tjejen såg ut att vara i hans ålder nästan. Hon hade rött långt och vågigt hår. Blåa ögon och lite fräknar vid näsan. Hon var ganska söt och det såg ut som om hon var snäll fast enkelt kunde utföra bus om hon var tvungen eller om nån var elak på nåt sätt.
”Ja, den är ganska billig! 10 dollar!” sa hon och log lite. Hon log så stort så jag kunde se att hon hade en stor tandglugg mellan de översta framtänderna.
Jag kände i mina byxfickor, hur mycket pengar hade jag? I den ena hade jag en 5-dollarssedel och 50 cent, i den andra fickan hade jag 50 cent och 10-dollarssedel.
Wow! Hur rik var jag!? Det blir ju 16 dollar!
Jag tittade upp och log stort. ”Jag tar den!”
Tjejen log tillbaka. ”Okej, Dave! Då säger vi så...” hon vände på klacken och gick mot kassan.
Men... Kunde hon mitt namn? Jag måste fråga... ”Ursäkta... Men känner jag dig?” frågade jag henne vid kassan.
Hon tittade upp från kassaapparaten. ”Va? Vadå? Kommer du inte ihåg mig? Vi gick i samma klass i trean! Du vet! Jag är ju Scarlett Barker!” sa hon.
Visst ja! Scarlett Barker! Jag hade inte känt igen henne! Men nu när hon sa det gjorde jag det, fast hon hade förändrats lite... Blivit snyggare...
”Men herregud! Jag kände inte igen dig Scarlett! Alltså detta låter nog skumt att jag bara säger det, men... Du är extremt snygg! Haha! Så kul att träffa dig igen alltså! Oh, det var ju vi två som brukade sitta i sandlådan och leka dinosaurier... Haha! Goa tider... Men vad gör du här? Varför är du inte i skolan?” sa jag.
Scarlett rodnade lite smått men log sedan sitt charmiga leende. ”Ja... Det var goa tider det... Men jag PRAO:ar här, men... Dave, varför är du här?”
Jag fick en liten klump i magen men log lite svagt för att inte visa hur nervös jag blev. ”Jag... Jag ha en håltimme... Eh... Men du! Hur mycket kostar den där barntröjan?” sa jag och pekade på en barntröja som var ganska lång vid midjan så den kunde funka som en klänning också. Den var orange med gröna blommor på, den skulle se väldigt fin ut på Jenny, orange passar väldigt bra på henne, hennes kopparbruna hår matchar så fint till orange!
Scarlett tittade konstigt på mig, ryckte på axlarna och svarade sedan. ”Den kostar 8 dollar, men...” hon verkade se hur min blick blev lite smått panikslagen över att jag inte hade tillräckligt med pengar för sedan sa hon: ”Jag jobbar ju här i princip så du kan ju få kompispris! 5 dollar för dig!”
Jag log lite. ”Oh! Så, så bra! Jag köper den med!”
Scarlett log igen och visade sin glugg. ”Så kul! Då blir det 15 dollar, tack! Men innan du går... Liksom jag brukar alltid köpa frukost på morgon till de andra. Klockan är ju 8:03 så 7-Eleven har ju då öppnat för lite mer än en timme sen. Jag kan bjuda på en fralla eller nåt... Vill du det?”
Jag räckte fram pengarna och tittade sedan upp på henne. Vad snällt av henne! Men... Hon visste säkert att jag inte hade några pengar, kanske därför? Men det är inte alltid chansen jag får att få gratis mat... Och prata mer med Scarlett skulle ju vara kul...
”Jag skulle gärna hänga med dig! Som sagt, jag har ju, öh, håltimme... Det skulle vara kul att ha nåt att göra... Det var ju som sagt ett tag sen vi träffades...”
”Men vad bra! Vänta en minut bara! Gå ut så länge! Jag kommer strax!” sa Scarlett glatt och gick in i ett personalrum.
Jag gick ut så länge. Det hade slutat blåsa och var ganska skönt ute ändå!
Tillslut kom Scarlett ut och hade på sig en grön kappa på sig. Hon skuttade fram till mig och log.
”Ska vi börja gå?” frågade jag vänligt.
”Japp! Kom!” sa hon och helt plötsligt tog tag i min hand.
Jag blev helt röd om kinderna men det brydde sig inte Scarlett om.
Det hade varit så att hon och jag alltid hade hängt ihop när vi var små och lekt tillsammans i sandlådan, men sen så hade jag alltid varit lite smått kär i henne... Minns att jag blev retad i skolan för att min mamma var konstnärlig, eller som de andra kallade det då ”konstig”. Mamma är konstnär och väldigt filosofisk av sig, flummig kanske men hon är ju snäll och ändå underbar! Men då var jag blyg som liten och de retade mig för det, men då kom alltid Scarlett och ställde upp för mig! Hon sa till de andra och slog dom ibland till och med! Så jag gjorde likadant för henne då det var så om nån var elak mot henne. Vi var ett team upp till femman då hon bytte skola för hennes föräldrar skiljde sig och de hade inte pratat sen dess... Men jag har alltid tänkt på henne och varje gång då jag tänkte på henne fick jag en pirrande känsla i magen och saknade henne.
Nu när vi träffats har jag märkt att jag verkligen gillar henne fortfarande! Jag är kär i henne...
Vi pratade tills vi var framme, vilket gick på bara nån minut. Scarlett gick in till affären och när hon kom ut igen hade hon en liten papperskasse i munnen med maten i och så två frallor som hon höll i varsin hand.
”Tack!” skrattade jag när hon räckte över den andra frallan till mig och tog tag i påsen med den fria handen. Sedan tog hon den annan frallan och tog ett stort bett på den.
”Dave! Vi kanske inte träffas nån mer gång på länge så jag måste säga en grej...” sa hon när hon svalt det hon haft i munnen.
”Jaha, okej... Kör hårt!”
”Jag gillar dig...” sa hon fort och log lite för sig själv när hon tittade ner i marken. ”Jag menar det... Och det har jag alltid gjort...” sa hon sedan och tittade upp igen på mig. Rätt som det var så böjde hon sig fram och kysste mig.
Jag besvarade kyssen och bara kände hur glädjen rusade i mig! Jag var så lycklig! Lyckligare än någonsin! Kyssen tog ett hastigt slut. Scarlett var väldigt röd om kinderna sedan men jag bara log.
”Jag gillar dig med, Scarlett! Och har alltid gjort!” sa jag och log ännu större.
Scarlett tänkte precis säga nåt då ett extremt hög explosion hördes. Vi båda vände oss om och såg en hemsk syn. Vi såg hur Twin Towers började brinna och det började ”regna” aska. Massvis med människor började springa panikslaget. Jag tänkte följa deras exempel så jag tog tag i Scarletts hand och började springa men stannade tvärt då hon stod helt still och vi inte kom nån vart.
”Jag kan inte...” mumlade hon förskräckt.
”VA!?”
”Min pappa jobbar där! Jag måste till honom, han kanske... Kanske...” hon kunde inte få fram orden.
”Scarlett! Snälla du! Vi kommer dö om du inte skyndar dig...”
”Hur kan du veta det!? Vi kanske dör ändå! Och jag kanske kan rädda min pappa eller inte! Men jag vill göra ett försök! Vi kan ju inget säga! Men jag måste...” en människa sprang in i Scarlett och avbröt henne. Hon gav mig en blick och tänkte precis vända sig om och springa till tornen då en polis kom.
”Spring! Ni får inte vända om! En terroristattack har hänt! Spring! Jag kan inte hjälpa er nu, jag ska hjälpa andra, men spring! Spring till sjukhuset där är ni säkra...” sa han och vände sig om.
Jag tog ett nytt tag om Scarletts hand och denna gången så hängde hon med när jag började springa. Vi sprang men det var ingen rolig syn här. När vi bara hade en liten bit kvar till sjukhuset började det brinna mer och mer aska började det regna och det blev helt svart för både mig och Scarlett, precis när vi fick syn på dörren till sjukhuset.

Scarlett och jag klarade oss. Vi blev svårt skadade men efter att vi fick vara på sjukhuset nån vecka blev vi ju krya! Scarlett och jag blev ihop och... Ja... Ett par år senare gifte vi oss till och med!
Vi har nu fått två barn, Oliwer som är 7 år och så har vi lilla Jessie som är 1 år. Ja, jag är 25 år nu och det är Scarlett med. Så... Vi fick barn när vi var 18 och det var då vi gifte oss också... Scarlett och jag väntar vårt tredje barn och hon är i femte månaden nu.
Så... Jag har ett bra liv nu, nu när jag är läkare och allt... Scarlett är en professor i design. Hon experimenterar med mycket klädslar och får vara sig själv och alla blir bara fascinerade av det. Hon har många föreläsningar och är fantastiskt!
Som sagt har jag ett bra liv nu, men.. Det var inte bara lyckligt som hände efter terrorattacken... Dagen efter fick jag beskedet att min mamma dött... Min pappa hade blivit så upprörd så han nära på hade dödat Jenny och försökte ta självmord. Han fick sedan åka in på mentalsjukhus.
Socialtjänsten hämtade Jenny, tog hand om henne och mig. Vi fick liksom då hamna i en fosterfamilj ungefär. Men då jag och Scarlett gifte oss så fick Jenny fortfarande bo hos fosterfamiljen men jag träffar henne minst tre gånger i veckan! Hon är 13 nu och har precis börjat i högstadiet, bättre skoltid än mig har hon i alla fall kan jag garantera!
Jag hade det hemskt då, men nu är jag lyckligare än nånsin! Så, hur hemskt det än är finns det alltid en väg till det lyckliga!