Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Den dagen du kan komma med något nytt vore ett underverk.
Samma malande år ut och år in, du är som en upphakad grammofonskiva. Skrattar lika mycket varje gång. Sorry, kan inte hjälpa det.
Du är patetisk!

jag var inte beredd på att dom här känslorna skulle komma tillbaka. om jag skulle berätta det för nån skulle alla bara säga att jag måste prata med dig om det. men jag kan inte prata med dig om det. även om det egentligen vore det bästa och det mest hälsosamma. men jag vet hur du kommer ta det, jag vet hur ledsen du kommer bli. och jag kommer inte kunna stå ut med tanken på att det är jag som gör dig så ledsen. du förtjänar inte det här, du är värd så mycket bättre. men ibland funderar jag på om jag ens förtjänar dig? med tanke på allt jag känner som jag inte tar upp. hur är man ens ärlig om sånt här? jag borde verkligen bara säga allt, men istället stänger jag in mig i mig själv o bygger upp nån slags fasad för att inte såra dig. o vad kommer du göra om jag pratar med dig om det? vem ska du gå till? jag kan inte göra det mot dig, det går inte. men vad ska jag göra då? hjälp

Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle skriva mer om dig här. Att jag skulle försöka glömma. Glömma hur mycket jag faktiskt älskade dig. När jag läser mina gamla inlägg från denna tråd blir jag påmind om hur fint det faktiskt var. Allt vi hade. Varenda kram. Varenda kyss. Varenda samtal. Våra middagar innan konserterna. Våra mysiga filmkvällar. Våra promenader. Att bara sitta på en parkbänk med dig. Hålla dina hand. Vara med dig. All. Precis ALLT.

Allt det som bara försvann. När du försvann. När den stressen du bar på tog över sig. Förstörde dig och ditt mående. När det bara blev för mycket med en relation. Och du måste bort. Bort från alla. Bort från mig. Och bara fokusera på dig och ditt välmående.

Nu i efterhand förstår jag. Och jag ska vara ärlig med att jag skäms lite över hur jag pressade dig. Att jag inte förstod varför Att jag bara grät och frågade hur du kunde göra så. Samtidigt var det det enda jag kunde göra. Bara tanken av att förlora dig fullständigt krossade mig. Och jag förstår att det kunde få dig att backa. Jag förstår att jag inte kunde hjälpt dig. Även om jag vill tror att kärleken skulle löst allt.

Tiden efter vill jag inte tänka på. Det är den jag inte förstår. Hur du kunde hantera den så. Inte kunna säga ett ord till mig. Knappt kunna titta på mig. Många gånger har jag undrat om du verkligen kom över mig. Och att du bara låtsades om att de känslorna aldrig fanns. För att glömma. Glömma mig.

Kanske får jag aldrig veta vad du tänkte de där gångerna vi var i samma rum. Om du någonsin grät över mig som jag gjorde över mig. Om du nånsin ångrade att du lämnade mig. Men en sak vet jag, och det är att det inte var mitt ansvar att det kunde ha ordnat sig. Det låg på dig. Jag fanns här hela tiden. Även om det inte märktes, även om jag kanske var arg och frustrerad i efterhand. Så hoppades jag ändå att du skulle vilja ha mig tillbaka. Att allt skulle bli som förr igen. Vi. Oss. Du och jag.

Nu har du flyttat, och jag antar att om du inte hade gått vidare innan så har du det nu. Och jag önskar att jag kunde säga detsamma. Det känns fortfarande, och jag kämpar varje dag för att inte sakna dig. Eller sakna det vi hade. Vad det nu är jag saknar, jag vet inte. Även fast jag vet att det förmodligen är kört. Jag kommer dock aldrig glömma dig. Du är en person som jag alltid kommer minnas som min första kärlek. Personen som gav mig de lyckligaste månaderna i mitt liv. Men som också lärde mig att kärlek känns. Jävligt mycket. Förmodligen kommer vi stöta på varandra åtminstone nån gång i framtiden. Då hoppas jag att vi i alla fall kan hälsa. Säga hej. Hur mår du? Hur går ditt liv idag?

Grattis på födelsedagen Farmor ♥

du borde ha lärt dig nu att jag har svårt för o prata om saker så snälla bli inte så arg på mig när jag inte pratar, det gör det bara svårare. och jag kan inte hjälpa att jag fick ångest och att du då säger att det är ologiskt o irriterande o otrevligt o ”inte okej beteende”, det gör ont okej kan du inte snälla bara förstå mig?

jag saknar dig så jävla mycket

Varför frågar aldrig någon vad jag vill?! -.- Kanske för att ingen bryr sig......

det gör så ont jag vet inte vad jag ska göra

Avundsjuk? På vadå?
På Alla kvinnor som inte har några rättigheter?
På alla hbtq-personer som måste gömma sig för att hamna i fängelse eller dö?
På alla som slavarbetar med extremt dålig arbetsmiljö med knappt någon lön för att en stor organisation med miljardbudget?

Fuck you och din religiösa fantasivärld! Flytta dit själv så kanske du kan öppna dina ögon och SE verkligheten!!!