Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Jag vet. Du behöver inte berätta för mig hur allt ligger till o vad jag måste göra om det här ska kunna gå. Jag veeeet. Men det är liksom inte så lätt? Vi är liksom så oklara?

Mm precis. Du. Du är det enda som finns i min hjärna, så kan vi snälla sluta vara så oklara. Grejen är att när jag pratar om dig så låter allt så mycket bättre, men när jag faktiskt är med dig är allt så diffust asså vet inte vad jag gör då. Vet inte vad som händer. Eller jo det vet jag väl. Vi är i det berömda ”talking stage” o jag börjar tröttna på det. Inte tröttna på dig, absolut inte. Men tröttna på hur vi hela tiden smyger runt varann o inte säger nåt inte gör nåt utan bara står o stirrar på varann från varsin ände av en bro. Kan vi liksom ta dehär lite längre? Går det? Vill du det, är det liksom det du är ute efter? Eller vet du inte? För om du inte vet så vet inte jag heller o då blir allt bara ännu oklarare.

Asså i lördags. Kan jag få spola tillbaka tiden tack. Dels för att få uppleva allt igen o dels för att jag ångrar att jag inte pratade med dig mer. Hade liksom golden opportunity, men ja blev liksom helt stum av hela situationen.

Jag fattar ju att det är nånting
Du skulle ju inte va såhär mot vem som helst. O de vet ju du också. Du märker ju också att det är nåt. Det måste du göra. Men du kommer inte göra nåt åt det eller hur? Du kommer inte våga det. Så då blev det helt plötsligt mitt ansvar? Tror du jag vågar? Nej? Jag har aldrig vart med om dehär innan jag vet inte hur man hanterar dehär. Vet inte hur man tar sig ur the talking stage. Hur gör man? Aa jag vet ju vad han hade svarat. Kbk eller nåt. Men fattar han inte hur svårt det är? Bara för att det gick bra för er betyder inte det att vi är i samma situation över huvud taget du vet ingenting av hur det här känns okej? Det är skitsvårt o veta vad jag känner o vad han känner, så jag kan liksom inte göra nåt för jag vägrar förstöra det vi har nu. Samtidigt vet jag ju att om jag inte gör nåt så kommer allt rinna ut i sanden. O det vill jag inte. Vill ha dig ju. Tror jag.
Har du ens bestämt dig än? Du visste ju inte sa du. Vet du än? O om du bestämmer dig för att du gillar mig, vad tänker du göra åt det? Ingenting? Pissar på hela den här situationen asså.


O till er: dedär va lite för mycket. Det är riktigt sällan jag blir obekväm med er men nu blev jag faktiskt det.


O till dig: borde jag prata med dig? Jag vet inte hur man gör sånt. Vet inte vad jag ska säga. Kommer bara bryta ihop o inte få ur mig ett ord. O sen när jag väl sagt allt kommer jag känna mig som ett litet fån o tänka att jag överreagerar orimligt mycket.
O om jag pratar med dig. Vad ska jag säga till dom då? Inte för att dom behöver veta det. Men nån gång kanske. Jag vet ju vad dom kommer säga. Tänk så är det precis samma som du kommer säga. Då kan du ju gå o slänga dig i väggen o byta jobb. För som sagt är det inte alltid lätt o göra det man vet att man borde göra.



Jag saknar dig. Jag vill prata med dig om dehär. Fast samtidigt typ inte? För jag vet typ vad du kommer säga. Men ingen kan ge mig nåt bra råd för ingen vet hur det faktiskt är.

Oooorrgggsjsksnfnslsodpfkelwö

till dig: kan du snäälla hålla käften en sekund och låta oss andra andas? din personlighet tar verkligen upp hela rummet och iiingen bryr sig om att du vet vad läraren snart ska säga så snälla bara va tyst tack och hej

och till dig: jag älskar dig för att du sa det till dem, att du fick dem att förstå att det faktiskt är kul att de är där. tack *skickar lite kramar*

och till dig: varför dyker du upp hela tiden och varför nämner folk ditt namn och varför är du världens snällaste och varför är du så himla fin?

till dig: helt ärligt vet inte ens vad jag ska säga till dig. Bara…asså…antingen så får du försvinna eller så får du fortsätta va ditt gulliga lilla älskade jag men då måste du (eheh vi) göra nånting åt våran situation för annars sprängs jag snart.

till dig: jag vill skrynkla ihop dig till en liten boll, tända eld på dig, kasta ut dig i rymden o sen sitta med honom nånstans o se dig som ett stjärnfall o kunna tänka att allt är bra. Kunna tänka det utan att min hjärna ba ”Haha nej allt är inte bra har du glömt det här?”. Va underbart de hade vart. Du stör mig o mitt liv fattar du inte det? Försvinn.

tjaaao känner du för o ses imon?

Jag måste verkligen bara veta. Betyder det här nånting för dig? För jag fattar inte hur det inte skulle kunna göra det. Men också, vart ska vi nu? Vad är nästa steg liksom? Vi måste ju prata. Om oss. O jag veeet att jag har haft golden opportunity i flera timmar nu, men det var bara inte…nej asså det var inte rätt tillfälle. O jag vet att det kanske inte kommer nåt bättre tillfälle, men okej jag sa inget o jag kan inte ändra på det nu. Men seriöst vi måste faktiskt prata. Men du kommer inte vilja det. Eller asså kommer du ens kunna erkänna nåt? Även om det är mig du pratar med, kommer du våga säga nåt?

Du är jättegullig iallafall o jag tycker om dig

tycker du etta bara är jättekonstigt?

till dig: ahh kan du sluta göra mig så nervös

och till er: ni förstörde allt

SLUTA BORRA FÖR I HELVETTE !!! KLOCKAN ÄR HALV TIO PÅ KVÄLLEN!! SLUTA!!!!