Min vän-Lejonet

Ja tror det ja!

Okej! Här kommer det!

________________

Kap. 3 (kom inte på något namn. Om ni kommer på nåt skriv det!)


Jag haltade bort från svartalferna.
"Snälla hitta mig inte."
En älva landade framför mig.
-Hur är det? Sa hon med sin silkeslena röst.
-A-a. . . . . .
Jag fick bara fram några små ljud.
-Oj! Utbrast hon. Kom, ta min hand!
Jag haltade fram och hon såg på mig med oroade ögon. Jag tog hennes hand.
Hon flög upp. Fram, och så kom vi till stora blommor. Som älvorna bodde i. Hon flög in i en blomma som matchade färgen på hennes vingar, glitterlila.
Hon la mig på en vacker och mjuk säng. Den var så skön! Jag stängde ögonen.
-Aaaoo!!
-Oj!! Förlåt!! Sa hon förskräckt. Jag måste känna på foten. Förlåt!!
-O-okej. Flämtade jag.
-Förlåt!
-Min-min medicin. . . Sa jag.
-Medicin?? Frågade hon.
-Jag måste ha den. . . Till min fo-ot. . .
-Jag förstår inte?
-D-den är hemma. . .
-Hemma? Jag förstår inte?
-Ja kan inte förkla-a. . .
-Här, drick det.
Hon hade kommit fram med en dryck till mig.
-Drick.
Jag drack lite av det. Hon tittade i mina ögon.
-Det är smärtstillande. Sa hon, som om hon hade svarat på mina tankar.
-Mmmm. . . Fick jag fram.
Jag drack upp allt.
-Sov lite. Sa hon.
-Nej. . . M-m-a-amma väntar. . .
-Vem väntar?
-Mamma, polisen. . .
-Snälla sov!
-J-jag kan inte. . .

Jag slog upp ögonen och såg mig omkring.
Jag var i den mörka skogen. Under en gran.
"Jag måste hem. Nu!"
Jag reste mig upp. Försiktigt. Jag var iskall och det gjorde ont i min fot. Byxorna var fortfarande blöta.
Jag började gråta igen. Tyst. Det var skönt.
"Vad ska jag säga till mamma!?"
Tanken låg och gnagde i bakhuvudet. Vad!?!
"Nu är det viktigaste att få hem dig!" Tänkte jag till mig själv igen.
"Ja, jag ska!" Tänkte jag tillbaka.
Jag gick en bit fram. Som för att testa. Kan jag gå? Ja, men det gör ont.
Jag var nog för rädd och stressad förut för att ha ont. Nu kände jag det.
Jag gick mot mitt hus. Snubblade över alla rötter, rev upp mina kläder och grät. Tyst.
Vårat hus stog framför mig. Inga polisbilar iallafall. Jag smög fram till dörren och tittade om det var öppet. Låst. Bra.
Jag gick till baksidan av huset och kollade mot mitt fönster. Öppet, som jag lämnat det. Jag tittade på brandstegen. Nära nog.
Jag klättrade upp för stegen och ignorerade smärtan i foten. När jag kom in i rummet tittade jag mig i min spegel. Hemskt.
Jag gläntade på dörren. Inget ljud nerifrån. Släckt i mamma och pappas sovrumm.
Mamma. Snälla sov!
Jag smög mot trappan.
Snälla trappa, knarra inte!
När jag kommit ner. Utan att trappan knarrat. Så gick jag in i badrummet.
Jag tog av mig kläderna och la dom i en balja som jag fyllde med varmt vatten.
Jag tvättade ansiktet och tittade på såren. Dom var inte så synliga. Som tur var. Jag tittade på min fot. Lite svullen.
Jag tog ett bandage ur badrumsskåpet och lindade det runt foten.
Jag gick på toa och sen tog jag hand om kläderna. Jag tvålade in dom, sköljde dom och kramade ur dom.
Knarr.
"Nej!"
Trappan knarrade.
Jag tog ett hårdare tag om kläderna och smög ännu försiktigare upp. Jag kom till mitt rum utan att mamma vaknade.
Jag hängde kläderna på tork vid mitt fönster och tog på mig pyjamasen.
Jag kröp ner under täcket och la foten på en kudde.
"Du måste ta medicinen!"
Åååh nej! Jag kommer säkert att få feber nu, och jätteont i foten!
Fast det kan vara bra. Då behöver jag inte vara på skolan imorgon. Jag kan säga att jag är förkyld!
Men då kanske mamma märker något? Eller, ja! Hon tror att jag bara var hos någon kompis och eftersom hon jobbade natt igår så la hon sig säkert tidigt! Ja! Hon kommer inte att märka något! Hon sa ju till och med att jag skulle gå till en kompis! Yes!
"Medicinen!"
Jag orkade inte lyssna mer. Medicin hit och medicin dit. Nu vill jag sova.
Jag orkade inte hålla ögonen öppna. Jag blundade. Drömmarna tog mig direkt.


Var det tråkigt??

Awesome! Som alltid

Tack! har ett till kap. klart. Vill du höra?

Jaaa!

Här är det:
Jag råkade radera början så jag fick skriva om den. Men jag minns inte hur den var så

Kap. 4 Mardrömmar
Jag vaknade av väckarklockan. Dödstrött. Jag hade ont överallt.
Jag låg kvar i sängen.
Efter kanske en kvart kom mamma upp.
-Alex, kom upp och ät frukost. Du missar skolan. Sa hon lite irriterat.
-Jag mår inte bra. . . Sa jag och försökte låta risigare än jag var.
Istället för att se på mig med en "skynda nu" blick blev blicken orolig och hon satte sig ner på min säng.
-Har du feber? Frågade hon och la handen på min panna. Jag blundade.
-Oj! Du får nog stanna hemma idag. Vänta så ska jag hämta febertermometern.
Jag hörde hennes steg i trappan och när hon letade i badrumsskåpet. Jag tog kudden foten legat på och la den brevid mig. Jag kollade på foten under täcket. Bandage. Just det.
Doff, doff, doff. . . Mamma kom gående i trappan.
Jag la mig ner så snabbt jag kunde och ruskade lite på täcket.
Knarr. . .
Min dörr öppnades.
-Jag hittade den. Sa mamma.
-Mmm. . . Mumlade jag till svar.
-Sådär. . . Hon satte den mot min panna.
Biiiip! 38.3!
-Oj! Du har hög feber. Ska jag försöka få stanna hemma idag? Frågade mamma oroat.
-Nej. Jag klarar mig själv. . .
-Är du helt säker?
-Ja.
-Okej. Jag ska gå och ställa in frukosten. Vill du ha något? Sa hon medans hon ställde sig upp.
-Nej. . . Ett glas vatten. . . Svarade jag.
-Okej.
Hon gick ner och jag hörde när hon plockade in frukosten.
-Jag lämnar två mackor i kylen ifall du blir hungrig! Skrek hon till mig.
-Okej, svarade jag och hoppades att hon hörde mig.
-Jag har mobilen på hela dagen! Om det är något så ring! Vill du ha medicin förresten? Febernedsättande?
-Nej tack. Svarade jag. Jag visste precis vilken medicin jag skulle ta när hon hade åkt.
-Helt säker?! Frågade hon.
-Ja.
-Okej. Mamma kom in med vatten.
-Här. Hon ställde glaset på mitt nattduksbord.
"Host!" Jag hostade till.
-Är det säkert att du klarar dig själv? Frågade hon oroligt.
-Ja. . .
-Okej. Bra. Då måste jag åka. Kom ihåg, ring! Sa hon medas hon gick ner för trappan.
-Mmm. . .
-Hej då Alex! Älskar dig! Sa hon och ytterdörren öppnades. Ring! Ropade hon och stängde dörren.
Jag satte mig försiktigt upp. Jag hävde fötterna över sängkanten och reste mig upp.
-Aao. . .
Min fot var verkligen dålig nu.
Jag andades in och ut. In och ut. In och ut. . . Jag gick försiktigt ner för trappan. I badrummet tog jag av bandaget och kollade på foten. Den var jättesvullen. Jag haltade mot köket och tog ut några isbitar ur frysen som jag la i en påse. Sen satte jag påsen mot foten. Det var skönt. Jag tog med påsen och gick till badrummet igen. Jag letade igenom badrumsskåpet och längst bak, bortglömd, var min medicin. Jag tog med hela burken upp på rummet och gömde den bakom en bok. Jag svalde en tablett, som smakade värre än jag mindes, med vattnet som mamma burit upp. Jag gick fram till fönstret och tog in kläderna som hängde på tork. Eller hängt. Nu var dom torra.
Jag ville inte ha mina jeans när jag var sjuk, så jag gick fram till garderoben och tog fram mjukisbyxor och en mjuk tröja. Sen orkade jag inte mer. Jag la mig i sängen och satte isen på foten.

-Öööö. . .? Var är jag. . . Frågade jag.
-Allt är bra. Såja. Svarade älvan.
-Ååååh. . .
-Jag sa ju att du skulle sova! Se! Nu är du mycket bättre!
-Tack. . .
-Kan du gå tror du?
-Ja. . . Kanske. . .
-Testa. Försiktigt!
-Okej. . .
Jag ställde mig försiktigt upp. Det gjorde inte ont någon stans. Är det den smärtstillande drycken. . .?
-Det smärtstillande värkar inte längre, hur är det? Sa älvan igen.
"Kan hon läsa tankar?"
-Bra! Svarade jag glatt.
-Åå! Vad bra!

Incomming call! Incomming call! Incomming call!!
Min telefon ringde. Det var pappa. Mamma hade säkert messat honom att jag var sjuk.
-Hej pappa.
"Hej Alex. Hur mår du?"
-Sisådär. Jag har feber. 38.3
"Oj! Vad tråkigt!"
-Mmm. . .
"Vill du ha något speciellt? Jag kan köpa med det till imorgon."
-Jag vet inte. . .
"Har du fått i dig någon mat då?"
-Inte idag. Jag skulle precis gå ner och ta något.
"Bra. Krya på dig!"
-Jag ska.
"Bra. Hej då. Älskar dig."
-Kram.
Dot.
Jag la på.
Jag haltade försiktigt ner till köket. Jag var faktiskt hungrig. Jag åt upp båda smörgåsarna som mamma lämnat och sen gick jag upp på rummet igen.

Jag låg på ett löv lika stort som jag och flöt på sjön. Solen värmde mitt ansikte och den varma vinden smekte mig.
"Idiot!"
"Morsgris!"
"Barnunge!"
"Tjockskalle!"
"Fulis!"
"Ha, ha, ha, ha!"
-Hey! Vad ligger du och tänker på idiot!!
Skrek en välbekant röst och en sten landade på min mage. Jag öppnade ögonen och satte mig upp.
-Sömntuta!!
-Han är ingen sömntuta, han är ju en bebis!!! Dom sover ju hela tiden!! Och så grinar dom, som han!!
Svartalferna skrattade.
-Lägg av! Skrek jag.
-Ska vi lägga dig?! Visst bebisen! Mer än gärna!
Dom skrattade ännu högre.
Plötsligt stog jag framför dom, på land.
-Vill du ha en vagga, eller räcker det med en grav!!? Skrek den ena svartalfen. Nu vred dom sig i skratt.
Mina ögon stängdes även om dom inte slagit mig.

Jag öppnade ögonen. Jag var i mitt rum.
"Sov nu. . ."
Jag somnade.

Jag springer. Genom en skog. Jägaren kommer närmare och närmare. Plötsligt tornar spökhuset upp sig ovanför mig. Jag springer in i det.
Jag letar mig fram i mörkret. Jag fastnar. Kommer inte loss. En kniv ristar i mitt ansikte. En iskall hand nuddar min kind.
Jag ryser.
Ett ekande skratt hörs.
"Kissade du på dig mesen!?!"
"Har du lite ont i foten?!"
"Gråter du morsgrisen?!!"
Allt som dom sa ekade.
Jag var fast i ett oändligt mörker. Ett elakt mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Jag försöker gå fram. Men jag kommer ingenstans.
"Skrämde spöket dig!?!"
"Va!!? Gjorde re de!!?"
"Eller!?!"
Deras skratt ekar närmare.
"Mesen!"
Det sista ordet ekar länge med skratten tills allt tonar bort. . .

Jag slog upp ögonen.

Awesome!

Dom här två nyaste kapitlerna läste jag nyss dom var jättebra! Jag ser verkligen fram emot nästa!!!

Jag med!

Fairy Tale, Renesmee Cullen 1. Jag har ett till klart. . .