Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

♥♥♥Jättemega bra!♥♥♥

S
Su
Sup
Supe
Super
Super!
Super
Supe
Sup
Su
S

Så awesome!!!!!!!♥♥♥♥

Tack så jättejättemycket! [:

Kapitel sju: Intervjun med Caesar Flickerman

Det var dagen för intervjun och jag kollade på min klänning som Trevine hjälpte mig att få på. Det var otroligt vacker. Det var en axelbandslös lång vit klänning med diamanter fastsydda vid den vänstra höften. När jag tittade närmare såg jag att diamanterna formade något. Spröda kvistar. Jag log medan jag strök det lena tyget med handen. Röda lockar ramade in mitt ansikte och mina så annars bleka läppar hade målats röda. Fancie och Klin tittade stolt på mig. Jag började gå runt i rummet och upptäckte hur lätt det var att gå i klänningen. Jag skulle inte behöva vara rädd för att snava på scenen på grund av att jag trampar på klänningen. Högklackarna var en annan femma men jag bad att allting skulle gå bra. Min överlevnad hängde ju också på hur jag visade upp mig på intervjun.
"Du är så vacker, Mercedes!" säger Fancie.
"De kommer att älska dig på intervjun!" suckade Klin.
Jag skrattade åt deras dumhet men jag kunde inte ljuga. För en gångs skull kände jag mig vacker. Bay kom in och tecknade åt oss att följa med honom. Snart var det dags för intervjun. Varje intervju varade i tre minuter och deltagarna från distrikt ett började.
Jag såg de andra deltagarna stå uppradade i väntan på sin tur. Carter blinkade åt mig. Han bar en vit kostym som passade honom bra. Jag letade efter Forest som stod längst bak. Hon var klädd i en svart puffig klänning som nådde henne till knäna.
Jag ställde mig framför Andy medan jag såg London, flickan från distrikt ett, som bar en åtsmitande blå glittrig klänning gå upp på scenen. Efter tre minuter kom hon tillbaka och pojken från hennes distrikt gick upp.
När pojken från distrikt sex försvann upp på scenen kände jag nervositeten stiga. Om bara tre minuter skulle jag kliva upp på scenen och bli intervjuad av Caesar Flickerman. Jag hoppades att jag inte skulle få panik där uppe. Jag hörde ett par spridda skratt där uppe. Han var bra på det här. Jag visste inte alls hur man fick människor att gilla en.
När pojken kom tillbaka tog jag ett djupt andetag och gick upp. Jag lät Caesar presentera mig innan jag klev ut på scenen. Jag möttes av applåder och visslingar.
En dum rodnad spred sig över mitt ansikte och jag tittade bort mot Caesar som höll ut handen åt mig. Jag tog tag i hans hand och vi satte oss ner på de röda fåtöljerna.
Han släppe min hand och lutade sig bakåt. Hans rosa hår skar sig mot det röda tyget.
"Hur känns det att vara här i huvudstaden, Mercedes?"
Jag gapade lätt med stängde munnen snabbt. Vad skulle jag svara?
"Det känns annorlunda."
Caesar skrockade. "Annorlunda? På vilket sätt? Berätta!"
Jag log lätt. "Det är väldigt rent här och maten är mycket godare. Och jag har nog aldrig sett så mycket efterrätt i hela mitt liv" säger jag och tänker på chokladtårtan jag åt för några dagar sedan.
Caesar nickar instämmade. "Efterrätter! Jag slår vad om att du har ätit efterrätter hela dagarna istället för att träna."
Jag försökte se ut som om jag blev påkommen. "Åh, typiskt. Det var inte meningen att någon skulle få veta det, Caesar!"
Publiken skrattade och jag tittade ut över dom. Publiken var ganska lättroad.
Jag kände en lättnad svepa över mig. Det här kanske inte skulle bli ett fiasko ändå.
"Du passar väldigt bra i rött också, ska du veta. Du var den första jag såg när din slåtterceremoni visades."
Jag tänkte på kläderna de andra hade burit. Grått och vitt. Inte konstigt att jag hade varit iögonfallande när jag hade burit min röda klänning.
"Tack så mycket." säger jag och ler blygt och Caesar ler tillbaka mot mig.
"Hur tror du att det kommer gå inne i arenan?"
Jag tittade ner på mina naglar som hade blivit målade vita innan jag tittade upp och log mystiskt.
"Jag är envis och kommer inte tillåta att någon försöker ta livet av mig."
"Jag tror dig." säger Caesar låter faktiskt som om han menar det. Eller sa han så till alla? Ja, det gjorde han. Han kan väl inte favorisera någon? Eller?
Jag tittar ut mot publiken och ger dom ett stort ganska ansträngt leende.
"Vad tycker du om din sexa som du fick?"
"Jag gjorde mitt bästa och mitt bästa verkade vara en sexa. Jag är faktiskt nöjd." säger jag och biter mig svagt på läppen. Vad skulle jag säga? Att jag tänkte använda siffran som en slags fördel för mig? Jag stryker handen längs tyget på klänningen innan jag ler intygande. Jag hoppades att han skulle byta ämne snart. Tack och lov så gjorde han det.
"Jag kunde inte undgå att titta på din klänning här också." säger Caesar och publiken instämmer drömskt.
"Oh. Den är vacker, eller hur? Trevine har gjort en fantasiskt jobb." säger jag och tittar ut mot Trevine där hon sitter i publiken bredvid mina andra stylister. Hon ler smått åt mig.
"Det är tur att vi har så duktiga stylister här. Jag vet att jag skulle ha sett ut som en fågelskrämma annars!" säger han och publiken fnissar.
Jag undgick att höja på ögonbrynen åt dom. Det hade nog inte sett så bra ut. Istället försöker jag skratta lätt. Sedan är intervjun slut och Caesar tackar mig innan jag går iväg. Jag vinkar till publiken innan jag kliver av från scenen.
När jag kommer ner bakom scenen skyndar jag mig till hissen. Vakterna sneglar på mig när jag trycker in sjuan och hissen börjar röra sig uppåt.
När jag kommer in i mitt rum tar jag av mig klänningen och lägger den varsamt på byrån. Jag hittar ett nattlinne som jag snabbt drar på mig innan jag går och lägger mig i sängen. Kanske är det för att det är den sista natten jag är här men plötsligt känns kuddarna så mycket mjukare och täcket mycket luftigare. Jag drar upp täcket så att det täcker halva ansiktet. Jag börjar tänka på Cem igen. På mor och far. Jag undrade om dom hade lagt sig. Eller var dom fortfarande vakna för att dom tänkte på samma sak som jag? Att spelen var imorgon. Imorgon skulle jag tvingas in i en arena med tjugotre andra ungdomar. Imorgon skulle jag kunna vara död. Mina tankar vandrade till de andra deltagarna. Karriäristerna var mycket skickliga med spjut, kniv och svärd. Trace från tian kunde hantera ett spjut ganska bra. Jag hade ingen aning vad Carter och Forest kunde men båda fick högre poäng än mig. Vad hade jag förutom mina värdelösa snaror och knopar? Jag hade förstås mitt yxkastande. Men de andra deltagarna förstod nog att det var vapnet jag skulle använda. Det var oftast det vapen sjuorna använde mest. En hemsk tanke slog mig. Cem. Hur skulle han reagera när han såg mig bli dödad? Eller när jag dödade en annan person? Helt plötsligt forsade det tårar ur mina ögon och det fanns inget jag kunde göra för att hindra dom. Jag grät tills jag somnade av utmattning.

Åh så sjukt bra♥

jag gillar det inte.
JAG ÄLSKAR DET OTROLIGT MYCKET. ♥

Du är så undebart bra p att skriva! när kommer det mer???

Det var absolut INTE bra!!!

Det var tre (tusen) gånger bättre än bra!!

SNÄLLA, säg att du kommer att fortsätta skriva!? Det var helt OTROLIGT-SUPER-MEGA-BRA!

Såå, supermegaawsomebra! Fortsätt för tusan