The Freak Girl [SV]

Upptaget.
"Men fungera då!"
Hon ringde igen.
Upptaget.
"Snälla...."
Ellen väntade tyst.
"Hallå?"
"Océanne! Hej, du det är Ellen... NEJ! Vänta, lägg inte på!"
"Vad är det?" Hennes röst var så konstig.
"Jag... Jag måste prata med dig. Jag tror inte du mår bra. Jag tror du behöver hjälp. Snälla, jag vill bara hjälpa dig."
Tystnad……
"Okej. Jag kommer till ditt kontor."
Océanne la på. Ellen suckade av lättnad. Äntligen skulle hon få träffa den där flickan. Eller flicka och flicka... Hon var inte mycket yngre en Ellen själv.

Det var fel fåtölj. Det var hon säker på. Det skulle vara den grå inte den röda.
"Rut måste a tagit den..." mumlade hon.
Då öppnades dörren.
"Hej."
"Océanne? Hej."
Flickan verkade upprörd. Skakig. Darrig.
"Sätt dig är du snäll."
Hon satte sig lite motvilligt ner i den andra fåtöljen.
"Varför sökte du upp mig från första början, Océanne?" frågade Ellen och bestämde sig för att gå rakt på sak.
"Jag... Jag är rädd."
Ellen nickade. "För vad?" viskade hon.
"För... För... Nej! Jag kan inte göra det här!" Océanne reste sig hastigt upp. Hon såg sig förvirrat omkring. "VAR ÄR JAG!? VAR ÄR JAG!? HJÄLP MIG! HJÄLP!" Hon började gråta och skrika. "Hjälp...!"
Ellen blev förvånad. Paralyserad i några sekunder. Sedan förstod hon och rusade upp. Hon slog armarna om flickan.
"Océanne. Océanne. Jag är här. Du är här. På mitt kontor. Kommer du ihåg mig? Det är Ellen. Ellen Stjärna. Jag är till Psykolog. Snälla, lugna ner dig. Sätt dig. Vi ska prata."
Océanne mumlade något om en prickig flamingo. Hon satte sig i alla fall ner, och Ellen log vänligt mot henne.
"Berätta allt du kommer ihåg. Allt från början."

Bra!

Jättebra! Jag gillar Rut :3

Love it! ♥

Jättebra!

Super!

Ellen satt med vidöppen mun.
"Sedan vaknade jag ,som ur en lång sömn, på en skyskrapa. Med blod på händerna." avslutade Océanne.
Ellen hade tappat sitt block många gånger och gett upp med att hålla i det.
Fast nu när historien var slut vågade inte Ellen ta upp det,
rädd för att händerna inte skulle hålla.
Helt utan förvarning började Océanne storgråta.
Ellen gjorde det enda hon kunde tänka på.
Hon slog om händerna runt Océanne i en stor kram.
"Jag... Jag är en... Mördare!" hulkade Océanne.
Ellen ville säga nej! Du är inte en mördare,
fast hon kunde inte göra det.
För det var sant.
Océanne var en mördare.
"Jag tänker inte anmäla dig till polisen." sa Ellen lungt.
"Då gör jag det själv! Psykopater som jag borde vara inlåsta!" snyftade Océanne.
Ellen suckade högt.
"Du är inte en psykopat, eller mördare,
du är bara lite ovanlig.
Och en del av dig vill ha..."
"Vill ha vad?" frågade Océanne.

"Hämnd."

------------------

Sorry att det blev kort!
Jag hann inte med längre, har ett sims 3 att spela ;P

Bra!