Att leva i en djurpark

Näää, stackars Hollie!!

uuuuhh, det var långt...

Orkar INTE läsa allt..

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej stackarn! D: Launcelot är en taskig påfågel.

Tristan är bra på att missförstå.

Och jag har en aning om att Austin kommer va Hollies enda vän i skolan. :o

stackars Hollie

Men jätteunderbart!!

Kapitel 10- En jäkla massa berättande
- Okej, nu räcker det. Upp med dig! säger Cyrus och drar undan täcket som jag gömt mig under.
- Nej! säger jag trotsigt.
Han suckar.
- Jag är borta i två veckor och du hinner dissa en kille, såra en annan kille och berätta en tredje killes hemlighet inför halva vår årskurs. Inser du hur vrickat det är? frågar han.
Som om det kommer få mig att lämna sängen. Nu mår jag genast mycket bättre.
- Hollie, du kan inte gömma dig här inne för alltid. Jag menar, tillslut kommer det börja lukta. Flugor kommer svärma runt dig, ingen, inte ens jag eller din mamma kommer vilja träffa dig. Efter ett tag kommer din mamma tvingas flytta på grund av att alla flugor kommer ta över huset. Vill du verkligen ha det så? frågar Cyrus.
Bilden han målar upp får mig att vilja spy, så jag sätter mig upp.
- Ge mig en tio minuter, suckar jag.
- Ta tjugo. Du stinker redan, säger Cyrus och lämnar rummet.
Jag hasar mig fram till badrummet och ställer mig i duschen. Varmvattnet skållar mig men jag sänker inte. Efter duschen känner jag mig nästan som en ny människa. Men bara nästan. Vrider in mig en av handdukarna och borstar tänderna. När jag kommer ut står mamma i mitt rum. Hon nickar mot stolen framför mitt sminkbord och jag sätter mig ner. Mamma plockar fram hårfönen och börjar blåsa mitt hår torrt. Jag tittar på henne genom spegeln. Det verkar som om hon vill säga något. När hon har blåst håret torrt börjar hon dra min borste genom håret.
- Din pappa och jag älskade varandra. Men han hade alltid dålig samvete över att han inte kunde skämma bort mig. Du vet ge mig smycken, blommor eller middagar på lyxiga restauranger. Men han hittade alltid sätt att få mig att känna mig som världens lyckligaste kvinna. Jag kommer ihåg en kväll. Du var bara ett par månader och du hade skriket dig igenom hela dagen. Jag var som en zombie. Din pappa kom precis hem från att ha jobbat i tretton timmar. Men när han såg hur trött jag var efter att ha gått runt med dig hela dagen så tog han dig ifrån mig, gav mig hörselskydd och bäddade ner mig i sängen. När jag vaknade ett par timmar senare var det tyst i hela huset. Jag lämnade sovrummet och hittade er i ditt sovrum. Din pappa satt i fåtöljen vid din spjälsäng med dig sovande på sitt bröst. Jag bara stod där och tittade på er. Ingen man har någonsin fått mig att känna mig så lycklig, berättar mamma.
- Förrän du träffade Charlie, säger jag.
Hon suckar.
- Det är okej mamma. Jag överreagerade, säger jag. Jag gillar Charlie.
- Jag med, säger hon och ler mot mig genom spegeln.
Det knackar på dörren och Cyrus kommer in.
- Jag vill inte förstöra er fina stund men vi måste verkligen till skolan, säger han.

Jag segar mig fram i korridorren. Det känns som om jag tvingar mig fram i den segaste kolan man kan tänka sig. Naturligtvis vet alla vad som har hänt så alla tittar och viskar. Jag borde väl vara van. Men den här gången är det annorlunda blickar. Blickarna är elaka. Dömande. Nervärderande. Jag klarar mig till mitt skåp men jag vågar inte titta på annat än min skåpdörr. I ögonvrån ser jag hur två stycken ställer sig bakom mig. Jag vänder mig sakta om och blir dränkt i kallt kaffe. Kaffet kommer från två kvinnliga påfåglars kaffemuggar.
- Hur vågar du visa dig här efter att du spred ut lögner om Launcelot? Fattar du inre att ingen vill ha något med dig att göra, säger en utav dem.
Jag känner dem inte. Runt omkring oss börjar det bildas en halvcirkel av elever. Men i mina ögon ser det ut som om de håller högafflar och facklor. Redo att jaga mig ut ur skolan.
- Sluta! hörs Launcelots röst.
Han tränger sig fram bland eleverna och ställer sig mellan mig och tjejerna.
- Vad håller ni på med? frågar han.
- Vi ser bara till så att Hollie får vad hon förtjänar efter att ha gjort dig till åtlöje, säger den andra tjejen.
Jag tittar ner i backen. Launcelot suckar.
- Hollie ljög inte. Hon hittade inte på. Jag är gay! säger han högt.
- Launcelot, nej. Du behöver inte, säger jag tyst men han lägger en hand på min axel.
- Det är okej. Jag skäms inte. Jag vet inte ens varför jag reagerade som jag gjorde. Det var fel och jag ber om ursäkt. Jag är gay! säger han. Kom, så följer jag dig hem. Du kan behöva nya kläder.
Jag nickar.

När Launcelot följt mig hem och jag tagit en dusch, för andra gången idag, tänkte jag på vad Launcelot gjorde för mig. Hur han stod upp för mig. Var ärlig. Han var någonting som jag borde ha varit för längesedan. Jag tar på mig mina mjukisbyxor och en tröja innan jag stoppar fötterna i mina skor och går över till lägenheten bredvid. Hoppas, han är hemma. Jag knackar på dörren och väntar. Knackar igen och väntar. Precis när jag ska vända om och gå hem så öppnar han.
- Hollie, vad gör du här? frågar Austin.
- Jag behöver prata med dig, säger jag.
- Har det här något att göra med varför du har ignorerat mig? frågar han och lutar sig mot dörrkarmen.
Den här lilla, blonda killen. Jag kanske sårar honom.
- Jag är inte kär i dig, säger jag snabbt innan jag ångrar mig.
Austin tittar på mig.
- Okej. Var det allt? frågar han.
Är du inte ledsen? undrar jag.
Austin skrattar.
- Hollie, bara för att jag är blond så betyder det inte att jag är helt blåst. Jag vet att du inte är kär i mig, säger han.
Jag pustar ut.
- Du har ingen aning om hur skönt det är för mig att höra. För jag vet att du är kär i mig så jag hoppades att du inte skulle bli allt för sårad, säger jag.
- Vänta lite. Kär i dig? Hollie, jag gillar dig, kanske till och med tänd på dig, men jag är inte kär i dig. Jag är inte som Tristan Black, säger Austin.
Jag stelnar till. Att Tristan var förtjust i mig visste jag men kär?
- Vad pratar du om? frågar jag.
Han skrattar igen.
- Kom igen Hollie. Varenda kille på skolan är tänd på dig men när Tristan ljög för tränaren om att han hade stukat foten för att kunna umgås med dig förstod jag att Tristan är mer än tänd på dig, säger Austin.
- Okej, tack. Antar jag, säger jag förvirrat.
Han nickar och stänger dörren. Jag plockar upp min telefon och letar fram hans nummer. Röstbrevlådan kommer på.
- Tristan? Det är jag. Jag vet att jag inte har rätt att ringa dig efter vad jag gjorde och jag vet inte riktigt varför jag ringer men jag tror att vi behöver prata.Jag ska möta upp mamma vid fotbollsplanen klockan åtta. Jag tänker vara där vid halv åtta för att vänta på dig. Men om du inte är där när min mamma kommer så förstår jag vart vi står. Jag tror bara att vi behöver prata, säger jag och lägger på.

Jag vet att det var ett tag sedan ett kapitel kom ut men här ett! Börjar gå mot slutet. Vad tror ni händer?

Snartslut? No!

Underbart! ♥

Kapitel 11- slutet på början
Om tio minuter kommer mamma för att hämta mig. På vägen hem från jobbet ska hon hämta mig också ska vi tillsammans åka för att träffa honom. Det börjar dugga. Lika sakta som regndropparna faller ner vill jag att tiden ska gå. För när de där minuterna är slut, så är det slut. Jag vill inte ens tänka på det. Jag stoppar mina frusna händer i fickorna. Det är kallt. Jag måste verkligen köpa mig en ny jacka. Nio minuter. Han kommer inte komma. Jag suckar. Regnet ökar. Tyngre och fler droppar. Längre bort på vägen hörs ljudet från en bil. Men bilen passerar bara infarten till fotbollsplanen. Åtta minuter. Sekunderna går och jag tittar ner i marken. Runt omkring mina skor börjar lerpölar bildas. Ännu en bil hörs men det är ingen idé att titta upp. Han kommer inte ändå. Jag trampar lite på stället. Ser hur pölarna blir djupare. Ljudet är nära. När jag hör hur asfalten byts mot grus tittar jag upp. Mitt hjärta gör ett litet glädjeskutt när jag får se Tristan kliva ur sin traktor. Han säger inget utan lutar sig bara mot motorhuven. Jag går fram till honom.
- Jag trodde inte att du skulle komma, erkänner jag.
Han rycker på axlarna. Det kommer nog bli jag som står för pratandet.
- Om du tror att jag hade känslor för de andra så tror du fel. Austin eller Launcelot är mina
vänner. Inget annat. Jag har inte känslor för någon annan än dig och jag vet att du har känslor för mig också, säger jag.
Tristan fnyser och lägger armarna i kors.
- Förneka det inte. Jag har brev som du skrev till mig när vi gick på lågstadiet. Du ljög om din stukna fot för att kunna umgås med mig. Du tog mig till stället där dina föräldrar träffades. Du blev helt galen när du såg mig med Launcelot! Om inte det bevisar att du är kär i mig så vet jag inte vad som gör, säger jag.
Han säger fortfarande ingenting. Jag suckar och tittar på mobilen. Tre minuter.
- Jaha, det var väl allt. Ha ett bra liv, säger jag och börjar gå mot vägen.
Regnet faller nu ner. Det klafsar under mig när jag går.
- Jag förlåter dig, säger han.
Jag stannar till.
- Jag förlåter dig, säger Tristan igen.
Jag vänder mig om. Tristan står fortfarande lutade mot motorhuven men med ansiktet vänd mot mig. Jag går sakta tillbaka. Hela tiden följd av hans blick. Jag stannar framför honom.
- Säg det igen. Titta mig i ögonen och säg det igen, säger jag.
Tristan sväljer och våra blickar får kontakt.
- Jag förlåter dig, säger han.
- Tack, viskar jag och lutar mig framåt.
Våra läppar möts. Utan att släppa mina läppar ställer sig Tristan upp och lägger sina armar runt min hals. Inget annat än vi två existerar just nu. Att vi står och kysser varandra på en lerig parkeringsplats i spöregn, det bryr jag mig inte ett skvatt om. Ännu en bil rullar in på parkeringen. Det är mamma.
-Jag måste gå. Mamma och jag ska åka iväg. Men ses vi sen? frågar jag.
Tristan nickar och jag stjäl en kyss till innan jag skyndar mig in i mammas bil. Hon ler mot mig när hon startar bilen.
- Han är söt, säger hon.
Jag skrattar.
- Kör, säger jag och himlar med ögonen.

Vi parkerar bilen men väntar med att gå ut.
- Är du redo? frågar jag.
Mamma nickar och vi lämnar bilen. Hand i hand går vi ner för de blöta plattorna. Det är tomt. Bara vi här. Vi stannar en bit ifrån. Jag släpper taget om hennes hand och föser henne framåt.
- Gå och prata med honom, säger jag.
Hon tvekar men går fram. Ställer sig framför honom. Hon bara står där. Hennes axlar skakar, så jag inser att hon gråter. Mamma lägger händerna för ögonen och faller ner på knä. Trots det leriga gräset sitter hon på sina knän framför pappas gravsten. Jag går fram till dem och sätter mig på mina knän. Mamma tittar på mig och ler. Jag ler tillbaka och lägger en hand på stenen. Äntligen är hela familjen samlad.

Fantastiskt! Helt underbart. ♥

Fick rysningar, sjukt vad bra. ♥ Älskar ditt slut. Har inga ord. Så bra är det. ♥