I kamp om livet (novell)

Tack så mycket med all fin kretik Har ni något som ni vill anmärka på så får ni gärna säga det också
***
Kapitel 11
Och det kunde jag. För just då träffade jag musslan med min fria hand, som sökte sig över podiet för att hitta något som jag kunde använda som vapen. Den var ungefär lika stor som en handboll och jag tog upp den i handen, utan att vattenvarelsen såg något.
”Hur känns det?” frågade hon överlägset.
”Fantastiskt”, svarade jag lågt och slog musslan i vattenvarelsens huvud.
Med ett tjut av smärta och krasandet när hennes skalle sprack, sjönk hon ihop och började tina bort. Med henne försvann även treudden och jag var fri igen, men handleden var röd och uppskrapad.
Efter några sekunder var det enda som fanns kvar av vattenvarelsen lite blått stoft som snabbt blandades upp med vattnet.
När det inte längre fanns några spår av vattenvarelsen kvar så öppnades musslan, som mirakulöst klarat av slaget men som var täckt av blått blod. Vattenessensen trillade ur den och plumsade ner i vattnet.
Jag slängde ifrån mig musslan och stoppade snabbt ner handen i vattnet. Det var inte svårt att hitta den pulserande bollen, eftersom den lyste klart och tydligt. Jag tog upp den och tittade på den. Jag kände triumfen när globen började sjunka in i min hand och försvinna djupt in i mig.
”Grattis, människa”, den mörka mansrösten var tillbaka. ”Du har fått tag i vattnets essens och kan nu komma vidare.”
Jag suckade lättat när en ny dörr dök upp, men den fick vänta ett ögonblick. Jag satt mig uppe på podiet och hämtade andan en stund. Det hade varit nära ögat den här gånge på allvar. Där jag satt kände jag även av såret på bröstet. Det såg inte så trevligt ut för blodet hade flutit ut en hel del, men det var inte så djupt så vitt jag kunde se. Jag böjde mig ner och tog upp vatten i min kupade hand. Jag tvättade av såret utan att bry mig om att jag blötte ner mina alla redan böta kläder ännu mer.
När jag var fri från blod och såret bara var en smal rosa strimma, sjönk jag ihop lite. Jag slöt ögonen och hämtade andan. När jag satt där kom jag att tänka på min familj och att de aldrig skulle tro på mig om jag klarade mig levande ur det här. Det kändes tungt att veta att jag inte kunde berätta om det här för någon, för jag tänkte klara av det här och ta tillbaka till mitt liv. Jag visste att det gäller att tro på sig själv, annars skulle jag aldrig klara det.
”Mycket sitter i psyket”, brukade Mira alltid säga och när jag kom att tänka på min moster kändes det lättare att fortsätta.
När jag var klar här skulle jag kunna berätta allt för Mira och hon skulle tro mig.
Jag hoppade ner från podiet med nya krafter och gick beslutsamt fram till dörren. Jag öppnade den och gick in.
***
Så ni bara vet så börjar jag skolan imorgon igen och vet inte hur det blir med uppdateringar Men jag ska göra så gott jag kan Ni kanske inte märker av det över huvud taget

Jag tror du kommer uppdatera så du tillfredställer oss läsare

suveränt skrivet

Bra, som vanligt.

Tack så jättemycket
***
Kapitel 12
Det som mötte mig i det nya rummet var en stekande hetta. Efter den svala lagunen var hettan slående. Jag kippade efter andan och tryckte mig mot väggen, där dörren nyss varit.
Jag vande mig långsamt innan jag kunde se mig omkring. Det såg ut som om jag stod på bottnen av en vulkan. Det var höga stenväggar omkring mig och högst upp som en lite prick, var en ljusöppning. På golvet rann lava och det fanns bara vissa platser man kunde gå på. Detta kunde inte gå väl!
Precis när jag tänkt den tanken klövs lavans yta av ett reptilhuvud.
Jag såg storögt på den och förstod direkt vad det var, en salamander. Mira hade visat mig en bild på en salamander en gång, i en av sina många fantasyböcker. Men jag hade alltid tänkt mig de som små ödlor, den här var gigantisk.
Salamandern ställde sig på fast mark och röt mot mig. Jag flämtade till och sökte efter flyktvägar, för ur dess mun flög en stråle av eld. Jag slängde mig åt sidan och var väldigt nära att bränna mig på lavan istället.
Jag kravlade mig upp på fötterna i tid för att på nytt slänga mig ner, för att undvika elden. Jag lyckades komma över på en ny markyta, ute på eldhavet.
Salamandern vände sig mot mig och röt, innan den på nytt samlade kraft för att attackera mig. Jag hoppade över på en ny flytande markyta och in bakom en stenbumling. Jag svettades och det rann över hela kroppen. Jag flämtade lite och kände då hur stenen jag stod lutad mot började bli väldigt varmt. Jag tittade på den och såg hur eldgnistor flög på båda sidor om mitt stenblock.
Jag backade undan och hoppade förskräckt över till en ny flytande markyta. Jag tittade upp på den röda reptilen. Den såg ut som en rejält förväxt ödla, som man färgat i en klarröd färg och lärt sprut eld. Den vände sig mot mig och såg på mig med sina ögon vars pupiller var som raka sträck. Den sträckte ut sin kluvna tunga och lät den spela framför läpparna innan den flög in i munnen igen.
Sedan sprutade den eld på mig igen och jag slängde mig undan igen. Jag skrek till när lite av elden träffade mitt ena ben. Jag slog på byxbenet för att släcka lågorna. Jag flämtade efter luft och såg mig på nytt om efter var jag kunde skydda mig från elden. Jag såg ett klippbock några markytor bort så jag sprang och hoppade över till den. Jag smet in bakom den och hämtade andan. Vad skulle jag göra nu då?
***
Jag ska i alla fall frösöka få upp ett nytt kapitel varje helg Har vi tur så kanske det blir mer än så

Really good madam

suveränt

Så, här är nästa kapitel
***
Kapitel 13
Jag tittade upp på väggen och såg tydliga insjunkningar. Då testade jag något nytt. Jag sprang fram till väggen och klättrade upp. Det var enklare än vad jag förväntat mig.
Jag kom snabbt upp till en avsatts och satt mig på den, utan att få en enda eldkvast skjuten efter mig. Jag pustade ut ett ögonblick innan avsatsen jag satt på träffades av en ny eldskur. Värmen steg högt och jag flämtade i värmen och ångan. Då brakade det till och avsatsen tappade sitt fäste i bergsväggen. Den föll ner i lavahavet och jag dundrade ner med den.
Jag låg en millisekund på mage innan jag kravlade mig upp på fötterna. Jag tittade upp på salamandern som såg tillbaka på mig. Tungan sköt ut och sen in igen. Jag rös av obehag och
såg mig om efter en ny plats att stå på, för lavan började äta upp stenen jag stod på.
Någon meter bort flöt en stadig markyta så jag tog sats och hoppade över. Och inte en sekund för sent, för salamandern gick till attack igen. Värmen slog emot mig, men jag var utom räckhåll för eldslågorna.
Jag stannade inte upp för att se när markytan försvann, utan jag hoppade vidare till nästa guppande stenyta. På den nya marken fanns en stor stenbumling jag skyndade in bakom. Nu var det dags att tänka igen. Vad skulle jag hitta på nu?
”Använd dig av det du är bra på”, uppmanade den mörka rösten som på nytt dykt upp från ingenstans.
Det jag är bra på?
Jag såg mig omkring för att försöka få en idé, men tankestunden varade inte länge förrän det var dags att hoppa undan näste eldkaskad.
Jag sprang runt och hoppade från markyta till markyta, utan att finna någon plats att gömma mig. Och nu började salamandern bli uppretad. Jag var väl inte stilla nog för att den skulle kunna elda upp mig.
Den sprutade ut en eldkvast och jag hoppade undan, men då svängde den med sin svans och träffade mig rakt i bröstet. Jag flög genom luften och slog in i stenväggen. Luften gick ur mig och jag föll.
***

Spännande!

så spännande och jättebra