The Rage Of War. [SV]

Kapitel 7.
Nästa kväll värkte hela Georginas kropp och hon ville inte vara någon annan stans än hemma, tillbaka i sin mjuka säng under månskenets vita ljus.
Hon var på grymt dåligt humör och slog sig ned i ett ensamt hörn av vindskyddet som Bill hade satt upp för bara en liten stund sedan. Hon drog av sig skorna och masserade sina ömma fötter.
Bill satte sig ned bredvid henne.
”Det går över, vet du.” Hon kände hans blick på henne. ”Eller så vänjer du dig.” sade han eftertänksamt.
Hon fnyste. ”Det låter ju härligt!” sa hon ironiskt.
Han flinade, men hon blängde bara ut i mörkret tills han reste sig och gick därifrån, troligtvis till Bela.
Georgina suckade och kurade ihop sig till en boll i natt mörkret och utelämnade sig till sina egna tankar och drömmar.

Hon var jagad, jagad av läskiga män i långa, svarta mantlar. De sträckte ut sina beniga händer och deras fingrar försökte gripa tag i hennes huva. Hon sprang med hela sina bens nyvunna styrka, hon sprang för livet, för hon visste att om de fick tag i henne var det försent.
Miljön byttes ut, och den här gången så var det inte hon som var i fara. En ung man i trasiga klädnader låg ensam mitt ute i en torrlagd slätt. Han var vaken och försökte ta sig därifrån trots att han var skadad. Han hud och läppar var torra och hans en gång vackra och tärda ansikte var fullt av småsår och ärr. Han var bekant, men hon kunde inte minnas vart hon sett honom förut.
Än en gång förändrades miljön och hon var hemma igen. Hon fick syn på sin mor och rusade fram till henne. Hennes mor fångade upp henne i sin famn.
”Vad har du gjort med ditt hår, flicka lilla!?” mumlade Elanie i hennes öra.
”Jag klippte av mig det.” mumlade Georgina till svar. ”Jag klädde ut mig till man för att få söka in till armen.

Georgina vaknade med ett ryck. Hon kallsvettades och darrade. Hon reste sig upp och drog på sig kläderna som hon hade lämnat bredvid djurhuden hon sovit på. Solens strålar hade inte börjat värma marken än. Hon fick syn på Vill som sadlade Bela.
”Packa ihop tältet.” Sade han kort. ”Vi ger oss av i gryningen.”

Jag älskar det du skriver! Oavsett vad du skriver om :'3♥

♥

Aaaaaa Du äger!! ♥aaaaaaaaaawesome!!

BTW,
Jag vet att det blir ganska långt mellan kapitlena, men jag fick lov att tänka på att jag faktiskt vill göra andra saker än att sitta och skriva hela tiden, plus att jag har en annan ff också ♥
MEN jag ska försöka skriva lite längre kapitel (och bättre cx).

RANDOM KOMMENTAR?

Random kommentar:

Nejfan ._.

Kapitel 8.
”Är vi inte framme snart?” pustade Georgina.
”Ta det lugnt, vi har ju bara gått i en halvtimme!” svarade Bill roat. Georgina suckade ännu högre än förra gången. Hon kisade bort mot solen som snart skulle stå högt över himlen och undrade om de verkligen skulle hitta närmaste civilisation den dagen.

De stannade för lunch när solen stod som högst och var som hetast, och lade till vid ett stort träd som sträckte ut sina långa grenar rakt ut och bildade ett slags parasoll, vilket bara förstärktes av lövverket som hängde ner från kvistarna.
Georgina suckade och slängde sig ner på marken, utan att bry sig om de småstenar och vassa kvistar hon landade på. Hennes ben värkte, ja hela hennes kropp gjorde ont efter den tuffa marschen i den stekande solen.
Bill började leta efter något i sin väska av hjorthud och plockade fram en vattenpåse, gjord av tarmarna på samma hjort som väskan var tillverkad av, och räckte den till Georgina.
”Drick.” sade han kort, strävt, men med en orolig blick på henne. Utan att ge henne en chans att ta flaskan lät han försiktigt vattnet rinna ner i hennes strupe. Hon började dricka med ivriga klunkar. Allt för snart drog han undan påsen och tittade på henne.
”Det är bättre om du dricker mer efter maten så att allt inte rinner rakt igenom.” Han ställde ner vattenpåsen så stadigt han kunde i den svala sanden längst in mot träden, några centimeter bort från Georgina. Hon flyttade på sig tills hon satt bredvid honom där han stod och plockade fram torrt bröd och lite torkat kött som hade varit deras lunch ett bra tag nu.
Efter maten drack de båda ur påsen som nästan var tom, och Georgina tittade bekymrat på det lilla som var kvar när båda druckit sig otörstiga.
”Jag går och letar efter en liten vattenkälla, rykta av Bela är du snäll.” Bill vände ryggen åt henne och utan att vänta på svar sjönk han ner på knä nära slutet på trädets stam och började grava en djup grop med händerna.
Georgina grep tag i hästens betsel och strök henne lugnande på halsen innan hon tog fram en sliten borste ur Bills väska och började rykta av henne så att dammet yrde.

När solen äntligen började sjunka tillbaka mot horisonten hade de fortfarande inte nått fram till civilen. Georgina började tvivla på att de någonsin skulle göra det och började frenetiskt försöka hindra tänkarna från att glida iväg till frågor som varför hon ens försökte nå fram.

”George! George!” Bill ruskade om hennes axlar. Han flämtade, som om han hade sprungit.
”Vaerefråganom?” Hon ruskade av sig hans hand och lutade sig tillbaka mot trädstammen som hon slumrat till emot.
”Jag såg den! Jag såg staden som vi letat efter! George, jag såg The Two Rivers!”
Äntligen fick han liv I henne. Hon spratt till och kastade sig upp på fötter.
”Var!?” fick hon fram.
”Där, bakom sandbanken. Vi lastar Bela med sakerna så hinner vi fram innan gryningen! Det var bara lite längre bort än jag trodde.”
Hon nickade ivrigt och började packa väskorna, precis som hon gjort många mornar innan denna svala kväll, men nu med ett nytt hopp som sken i bröstet.


Supertråkigt kapitel, yeye, men i nästa börjar det roliga >:'D

Du skojar? O.O
Du skriver fan awesomebästsupermegafoxiebäst!

Mjehh :I *generad*

SLUTA SKRIVA SÅ HIMLA AWESOME!! Du är supermegabra, bäst, helt otroligt awesome!! ♥ ♥