Sjunde året på Hogwarts

Vi såg dem försvinna och såg sedan på huset, mer än halva huset var förstört och resten var rökskadat.
- Vi får bygga ett nytt, gå in i huset och rädda det som kan räddas, sa Arthur och såg orolig ut.
Jag förstod honom, vi hade inte råd att bygga ett nytt hus.
Jag såg Tristan komma flygande och satte sig på min axel.
- Hej gubben, tror att vi behöver pengar, bäst att fråga Cara om den saken, plus några som hjälper oss att bygga typ hela Fenixorden, sa jag leende och strök hans fjädrar.

James såg sig runt i huset och suckade, det här hade gått så fel... Varför var han tvungen att döda Weasley? Nu hatade hela familjen honom på grund av det. Han tittade på sin stav med en äcklad min, han ville inte se den staven som hade förstört någons hem totalt, James greppade den med båda händerna och slog mitten mot sitt knä, staven bröts mitt itu. Han lade bitarna i sin ficka och gick ut i deras trädgård för att hitta ett nytt material till en ny stav, till slut nöjde han sig med ek. Han bröt av en tjock gren, öppnade sin mantel, tog ut en vass kniv och satte sig ner på verandan för att börja tälja medan han tusen gånger ångrade vad han gjort.

- Föresten så levererar jag brevet själv, du kan hänga med om du vill, sa jag leende till Tristan och strök fjädrarna på honom.
Jag såg upp och alla var ifärd med att plocka ihop det som inte var skadat.
- Ginny, ni kan använda min sommarstuga och Snäckstugan med för den delen tills vi byggt upp Kråkboet igen, sa jag lätt till henne och hon nickade tyst.
- Jag kommer snart, sa jag lätt och transfererade mig utanför´Caras hus.
- Släpp in mig, sa jag till dödsätaren som stod där, han tänkte tydligen protestera.
- Ge dig, det kommer stå dig dyrt om du inte släpper in mig, sa jag hotfullt och han släppt förskräckt in mig.
Inte för att jag tänkte göra något med honom, men det funkade ju alltid att hota folk så man fick respekt med sig.

James täljde på, en ensam tår föll ner för hans kind pga minnet av Dumbledore som kommit till honom på barnhemmet vid elva års ålder och förklarat att hans namn inte alls var John Smith som de på barnhemmet påstått, utan att han hette James Carnalos och att han var en trollkarl. Han hade förklarat att James föräldrar hade dött i en brand orsakad av en dödsätare, från början hade James trott att det var Lucius Malfoy, som alltid verkade hånfull mot honom. Sedan hade han insett att Lucius var så mot alla han såg ner på. Strax innan han blivit kidnappad av Ron hade han fått reda på att Bellatrix Lestrange hade bränt ner huset och att hans föräldrar i sista stunden hade lyckats att skicka iväg deras bruna uggla med honom i ett bylte. De på barnhemmet hade hittat honom på tröskeln dagen därpå och antagit honom som ännu en föräldralös. Där hade han vuxit upp, och vid elva års ålder fått sitt första brev någonsin, brevet från Hogwarts. Han hade sett fram emot det, men där blev han lika utstött som överallt annars.

Laura såg sig om och såg James sitta där på trappan, hon visste inte vad hon skulle göra.
Visserligen hade de gått i samma elevhem och i samma årskurs men umgåtts hade de inte.
Han var utstött på sitt håll och hon på sitt, hon hade vart den tysta snälla tjejen som ingen brydde sig om och som bara pluggade.
Tänk på så mycket som hade förändrats sedan hon sist såg James.
Hon hade till och med fått reda på att hon inte var mugglarfödd utan halvblod och släkt med Weasleys.
Hon hade blivit dödsätare och använt alla de oförlåteliga förbannelserna, inte något hon var stolt över utan det var nödvändligt.
Hon drog undan sitt röda hår från ansiktet, samma färg som Weasleys och nu visste hon varför, de var ju släkt.
Tur att hon hade dem nu när båda föräldrarna var döda, och hon skulle ta hand om Vilma.
Hon gick fram till honnom och satte sig ner vid honom.
- Hur är det James?, jag är ledsen att jag skrek åt dig, sa jag vänligt till honom.

James ryckte till, han hade varit helt inne i sina tankar. Snabbt torkade han bort tårarna från sina ögon, även om han inte trodde på att det var omanligt att gråta gillade han inte att göra det. Han såg upp på henne och mindes hennes ansikte från Hufflepuffs sällskapsrum.
"Det gör inget..." sade han dystert "Jag förtjänade det. Jag vet inte vad som flög i mig... Antar att jag var för arg för att veta vad jag gjorde." han tittade ner i marken en stund, sedan fortsatte han att tälja på sin nya stav.
"Du gick i Hufflepuff, eller hur?" frågade han, för att byta samtalsämne.

Hon såg hanns tårar men låtsades inte om dem när han torkade bort dem.
- Men du, jag hade gjort samma sak, jag klandrar dig inte för att du dödade Ron, hur skulle du annarsta dig ut?
Och visserligen hade du inte behövt bränna ner deras hus, men de klarade sig ju eller hur?, sa jag lätt och nickade.
- Klart jag gjorde, trodde inte jag var så osynlig så folk inte ens vissta att jag gick där, sa jag syrligt och log sedan.
- Så vart tog du vägen då?, varför försvann du?, sa jag nyfiket och kliade såren från Umbridges straffkommendering, helvette vad jag hatade den kärringen.
Även om allt vi gjorde i DA var värt det.

"Det började med att jag gömde mig från Vol- Jag menar Du-Vet-Vem, och sedan fick jag reda på ett sätt att se mitt förflutna och reste iväg för att leta upp personer vars minnen innehöll mina föräldrar och bad dem att ge mig minnena. Till slut ledde dem mig till Bellatrix Lestrange vars minne innehöll mordet av min familj..." han knäckte sina leder i fingrarna, så som han alltid gjorde när han kände sig obekväm eller nervös och fortsatte "Sedan, då jag skulle söka upp den försvunna Lestrange kidnappades jag av antingen din bror eller någon annan."
James såg på före-detta pinnen som nu såg ut som en trollstav, han tog upp den stav han köpt hos Ollivander och gjorde diffindo, sedan skapade han vad som såg ut som en smal tunnel i träet och tryckte in testralhåret från sin förra stav.
"Reparo." Staven blev hel igen och James skapade ett vackert mönster på den, sedan slängde han in resterna från sin förra hemgjorda trollstav, sin Ollivander stav och kniven i sin innerficka. Han skådade sitt verk och riktade staven mot en sten som låg på marken och tänkte 'Wingardium Leviosa'. Stenen svävade upp en bit, sedan fick han den att slungas mot en trädstam med väldigt stark kraft.

Jag såg förvirrat på honom, jag hängde inte med i allt hann berättade.
- Varför var Voldemort ute efter dig, från första början?, och vadå den försvunna Lestrange?, sa jag lätt förvirrad och såg sedan på honom.
- Ron var inte min bror, han var egentligen min halvkusin, även om jag är deras familj nu så är jag fortfarande en Pevensie.
Mamma och pappa mördades utav syskonen, och de tog min lillasyster tillfånga, sa jag och såg sorgset på honom.
- Ledsen för det där med dina föräldrar, att du aldrig fick se dem menar jag, sa jag lätt och såg ut över trädgården.
- Syskonen är döda nu i alla fall, det var det bästa jag gjorde under hela kriget även om jag avskydde det sedan, sa jag med en suck och vände mig mot honom sedan.
- Varför förstör du din gamla stav och gör en ny?, och hur vet du hur man gör en ny?, sa jag nyfiket.

"Efter att jag tvingat ur Bellatrix sitt minne transfererade hon sig därifrån. Jag vill inte ha kvar staven som har förstört ert hem, jag ar fått minnen från Ollivander från tiden då han lärdes upp och lärt mig ev dem." han tittade ner på sin stav igen och stoppade den sedan i sin ficka och såg ut över horisonten.

(ska sticka nu, min lektion börjar om fem minuter. Ses snart ^^)