Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Lily log och hon och nickade.
"Då ska jag se vad jag kan ordna." Hon funderade innan hon log.
"Vi måste åka förbi matbutiken innan vi åker hem. Men jag har inga pengar med mig."

Vincent log. Hans syster verkade redan bättre och han log.
"Jag kan betala. Det är inga problem Lily." Han såg sedan på Celia.
"Choklad är bra för hjärnan och hjärtat." Sa han mjukt.

En timme senare stod Celia i hallen – redo att lämna byggnaden tillsammans med Lily och Vincent. Hennes väskor hade redan flyttats över till bilen och hon stod nu och trampade på stället - ivrig över att få komma iväg. Plötsligt hördes fotsteg i närheten och en rysning for genom hennes kropp när hon fick syn på Alistair. Varje gång hon såg honom mindes hon hur hon hade sett honom den där kvällen – stå framför det där monstret. Med ett kyligt uttryck i ansiktet. Och nu var hon säkert hon att det faktiskt hänt på riktigt.
”Din bror berättade vad som hände under morgonen”, sa Alistair lugnt
Celia gav ifrån sig en tyst fnysning.
”Det ante mig. Inget hålls väl hemligt i er lilla vängrupp?”, sa hon, försökte hålla rösten stadig. Känd den unge mannens mörka ögon på sig, men kunde själv inte förmå sig själv att möta hans blick.

Hon hae dragit upp dragkedjan och hon tog sin väska över axeln och hon såg på Alistair. Hjärtat slog ett extra sslag och hon rodnade.
"Celia han är bara orolig. Du slog trots allt sönder en spegel." Sa hon och pekade på hennes hand.
"Du vet att det inte är så smart att hålla sådana saker hemliga? Säg istället om någon försöker bråka kan du säga du slog sönder en spegel." Hon skrattade till.
"Men vi åker hem i förväg. Vi behöver vila oss och laga till maten. Så vi ska se vad som finns." Hon log mot Alistair.

Alistair stod ensam kvar på gården och såg efter fordonet som körde iväg med Crowe-syskonen och Lily. När bilen väl försvunnit vände han sig och såg upp på den vackra byggnaden som bar på så många smärtsamma minnen. Han längtade tillbaka till sitt rum på skolan – där han kan få vara för sig själv en stund och tänka över allt som skett de senaste dygnen. Komma på en bra plan som verkligen försäkrade att Vincents syster inte blev ett hot för dem, och att Lily förblev ovetande om deras avsikter. Han behövde dessutom ta reda på vad Celia sett i spegeln under morgonen. Om det inte var deras demon, Vad – eller vem – var det då? Alistair gav ifrån sig en tyst suck och masserade tinningarna i hopp om att det skulle lösa upp den begynnande huvudvärken. Bristen på sömn och stressen över allt som hänt började långsamt ta ut sin rätt.
”Allt okej?”. Steg hördes bakom honom och Julian dök upp vid hans sida.
”Visst..”, mumlade Alistair.
”Vi får visst aldrig en lugn stund numera ”, sa den unga mannen lätt roat och gungade på hälarna med händerna i fickorna. Hans hår var mer okammat än vanligt, vilket tydde på att han nyligen klivit upp ur sängen, och förmodligen sovit igenom morgonens händelser.

Celia satt tyst och stirrade ut genom fönstret under hela bilresan, försjunken i tankar. Då och då tittade hon ner på sin skadade hand för att försäkra sig om att morgonens händelser faktiskt skett. Att hon inte inbillat sig alltsammans. Att hon inte höll på att förlora förståndet.
När bilen väl svängde in på skolområdet var hon snabb med att knäppa av sig bilbältet och kliva ur baksätet. Hon tvingade hon fram ett sött och obekymrat leende, och såg mot de andra.
”Gå i förväg ni. Jag kommer upp till er efter att jag varit hem en vända”.

Lily log svagt mot Celia och klev sedan ur.
"Jag ska ta hand om dig. Laga till den bästa chokladen som du någonsin smakat på." Hon såg på sin hand och kände på såret. Det kändes inte alls bra och hon fiskade upp nycklarna.
"Jag önskar bara att rektorn kunde sluta vara så obehaglig." Sa hon tyst. Öppnade porten och såg över axeln igen.


(Visste de vem hon härstammar ifrån? Skulle vara roligt om de inte gjorde de men jag tror demonen vet det?)

Celia gav sin vän ett tacksamt leende och en varm kram innan hon försvann iväg. Men hon gick inte hem. När Celia försäkrat sig om att hon inte var förföljd vek hon istället av mot skolans bibliotek som nästan alltid var öppen för de som bodde på området. Och väl inne i den vackra byggnaden började hon gå mellan de höga hyllorna som var fyllda med både nya och uråldriga böcker. Hon visste inte riktigt vad hon letade efter, men hoppades på att få svar på sina frågor.
”Kan jag hjälpa dig på något sätt?”. En äldre elev som arbetade ideellt på biblioteket dök upp vid hennes sida.
Celia tvekade. Vad skulle hon be om? Böcker om monster med glödande ögon som visade sig genom speglar?
”Har ni några faktaböcker om gammal folktro? Om övernaturligt väsen?”, frågade hon till slut. ”Och om någon frågar, så var jag aldrig här…”.


(Hmm.. de vet kanske inte exakt vem hon härstammar från, men att det är någon kraftfull??
Visst bestämde vi att Alistair och hans släkte skulle härstamma från demonen som de offrar till? Tycker du att just den demonen och Lilys ängel ska ha någon särskild koppling till varandra?

(Det kom fram tidigare att de vet. Men det skulle vara roligare om de visste eller att de inte visste. Alistairs familj nämndes inte att de härstamamde från Demonen)

Hon såg efter henne och hon tog sig upp till lägenheten och öppnade den. Den var fläckfri, som alltid och hon såg sig om.
Det var helt bisarrt att hon ens bodde på skolan med fyra unga män. Hon gick mot sitt rum medan hon fiskade upp nycklarna när hon mindes samtalet förra kvällen. Att någon hade varit i hennes rum för att hämta saker. En känsla av obehag spred sig och hon stoppade ner nyckeln igen.
Istället gick hon mot köksdelen och öppnade kylen. Den var full av mat och hon log. Då kunde hon iallafall laga mat ikväll. Hon såg i de andra skåpen och skrev ner en lista medan hon tog upp mobilen för att ringa Vincent.

Två timmar senare svängde ytterligare en bil in på skolområdet, och Alistair klev snart ut ur baksätet tillsammans med Julian och Caleb. En våg av lättnad sköljde över honom när han såg den välbekanta byggnaden framför dem – äntligen var de hemma igen. Hans plan hade varit att gå raka vägen till sitt rum, men Alistairs kom på andra tankar när han väl öppnade dörren och möttes av musik som dånade ut från lägenheten. De unga männen bytte överraskade blickar med varandra innan de gick in.

Vincent hade kommit tillbaka och han tog Calebs hand och klev in i hissen. Han hörde musik när dörrarna öppnades och rynkade pannan.
"Musik?" Frågade han och kastade en blick på Alistair.

Lily stod i köket och dansade på stället. Med världens största leende skuttade hon nästan när hon sjöng med till "I wanna dance with somboedy." och hon snurrade runt och öppnade ögonen. Skrek till och tappade fotfästet och ramlade ner på golvet.
"Hur länge har ni stått där?"

När Alistair fick syn på Lily i köket kunde han inte hindra ett svagt, men roat, leende. De andra var kort bakom honom och snart stod de alla samlade och såg på medan den unga kvinnan dansade och svängande på höfterna till en klassisk 80-talsdänga.
”Åh, låt inte oss störa”, svarade Julian muntert när Lily till slut upptäckte dem. Han var snabb med att gå fram och hjälpa henne upp från golvet medan han själv gungade till den medryckande musiken.
”Du har bra musiksmak”, sa han med ett stort flin. Det var länge sedan någon av dem hörde så munter musik innanför dessa väggar.