Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Vincent hörde sin vän, stannade upp och väntade in sin honom.
"Celia såg något i spegeln. Hon slog sönder den och fick panik. Ska hämta frukost åt henne. Tror jag hämtar för mig och Lily med." Sa han och suckade.
"Det var obehagligt. Hon såg så skör ut Al." Viskade han och skakade på huvudet.


Lily slog sig ner vid Celia och lade täcket över hennes axlar.
"Har inte sagt att jag ska gå. Det är du som får för dig det." Viskade hon och lade armarna om henne.
"Såja det kommer att bli bra." Viskade hon och torkade sedan av hennes kinder.
"Seså inte gråta det gör det värre. Du kommer få mer ont av att du gråter ska jag säga dig. Har du otur så får du huvudvärk."

Alistair såg med ens bekymrad ut. Vad menade Vincent med Något?
”Jag förstår..”, sa han, trots att han hade flera frågor som han skulle vilja få svar på, men det fanns bara en sak som var viktig nu...
”Och Lily? Såg hon också vad det än var som Celia såg i spegeln? Verkar hon misstänka någonting?”

Celia kände sig genast lite lugnare när hon fick ett täcke över sina axlar. Hon sträckte sin friska hand efter det och drog det närmare intill sig. Tills det nästan såg ut som att hon satt i en liten kokong.
”Tack Lily..”, sa hon med låg röst. ”Bara att du är här får mig att känna mig bättre”. Och det var sant. Någonting med Lilys närvaro fick Celia att känna sig tryggare – hon var som ett ljus i allt mörker.

Vincent skakade på huvudet innan han började gå igen.
"Nej hon såg inget. Vilket är tur på många vis. Då kan hon hålla ett vakande öga på Celia vilket i sin tur håller henne kvar på skolan." Han tog sig ner och hejdade en av personalen.
"Jag skulle vilja ha upp frukost till miss Stones rum. Gör det till fyra tack."


Försiktigt lade hon armen om henne och drog henne närmare. Log medan hon började humma på en melodi medan hon vaggade henne lite.
"Det är väl bra? Att jag är din trygghet?" Viskade hon ömt.

Alistair stod kvar när Vincent började gå vidare i korridoren, och ögonen mörknade när han såg bort mot flickornas rum. Någonting sa honom att något är påväg att hända – att det här bara var början.

”Ja, vad skulle jag göra utan dig..”, viskade Celia med ett försiktigt leende. Hon slöt ögonen och lutade sig mot sin vän. Var stilla så ett tag, men ryckte till och satte sig raklång igen när det hördes en knackning på dörren. Det var William som var tillbaka. Han kikade in med huvudet och såg på dem.
”Klarar ni er själva nu?”.

Försiktigt lade hon armen om henne och lutade kinden mot hennes huvud innan hon ryckte till. Satte sig rakare med Celia och såg William med ett svagt leende.
"Ja det gör vi. Jag känner mig bara lite nojig och har lite smärta i handen. Det pulserar ganska kraftigt fortfarande." Sa hon och smekte Celia över armen.
"Men jag tar väl hand om Celia eller hur?"

William fick ett lätt besvärat uttryck i ansiktet när Lily berättade om smärtan i sin egen hand.
”Då får jag ta en titt på den senare idag. Jag vill försäkra mig om att det inte blivit en infektion”, sa han, fiskade upp mobilen ur sin ena ficka och verkade leta efter någonting på skärmen.
”Jag måste lämna er nu, de behöver mig på jobbet. Men kom gärna förbi sjukhuset i eftermiddag, miss Stone. Jag har en lucka klockan fyra”. Han såg på sin dotter, som för att försäkra sig själv om att hon var i goda händer innan han gav Lily ett trött leende.

Lily såg genast besvärat själv. Skakade sakta på huvudet.
"Nej det är ingen fara doktorn. Jaag tror jag har för hög puls bara." Hon skakade sedan på huvudet. Visste inte ens vad hon pratade om eller om det hon sa var ens möjligt.
"Inte ska du behöva ta en titt på min hand om du har så mycket att göra."
Hon log svagt när hon såg mot Celia och sedan såg hon vagnar med mat rullades in. Vincent kom sist in och log.
"Frukost v ar det beställt.." Sa han och såg mot sin pappa.
"Du ser trött ut..." Sa han och lade en hand på hans axel. Sedan såg han mot sin syster och Lily med ett svagt leende.
"Ni måste äta båda två. Ni är båda bleka." Sa han och släppte taget om sin pappas axel. Gick fram och satte sig på huk framför sin syster.
"Hur är det?" Frågade han och smekte henne över kinden, försiktigt innan han tog hennes friska hand i sin.
"Äta nu sen åker vi tre hem i förväg. Vad säger ni om det?"

”Som du vill. Men ring mig om smärtan och pulserandet i handen inte går över. Du har mitt nummer…”, sa William och tog ett steg åt sidan när frukostvagnarna kom inrullande i rummet. Han gav sin son ett svagt leende och en lätt klapp på axeln för att försäkra honom om att han mådde bra innan han lämnade rummet och försvann längs korridoren.

När William rundade ett hörn stod han plötsligt öga mot öga med Alistair. Han gick fram till den unge mannen och plockade fram ett liten, diskret papperskasse som han räckte över.
”Till din rygg…”, sa han kort, med allvarlig ton.
Alistair tog emot papperspåsen, öppnade den, och vek genast ihop den igen när han såg burkarna med smärtstillande, förbanden och den antibiotiska salvan.
”Hur illa är det den här gången? Jag såg hur arg Han var när vi lämnade mötet igår…”, frågade William, och suckade när han endast fick en mörk blick till svar från Alistair. ”Jag säger det igen – du borde verkligen be någon hjälpa dig att behandla såren. Någon av dina vänner”.
”Du vet att det inte kommer hända”, svarade Alistair kyligt. William var den enda utanför familjen som kände till vad Michael gjorde mot honom. Lily hade en gång råkat se när fadern slog till honom, men det var bara en bråkdel av vad han fått utstå när mannen tappade humöret eller hade en dålig dag.


”Jag är okej…”, försäkrade Celia och tvingade fram ett litet leende när brodern tog hennes hand, som fortfarande darrade lätt, i sin. Hon såg bort mot vagnarna som var fyllda med allt du kunde önska dig till frukost, och trots att hon inte kände sig särskilt hungrig var hon ändå oerhört tacksam över att Vincents hade tagit upp maten till rummet så att hon slapp gå ner till matsalen och möta allas nyfikna blickar.
”Ja.. jag vill hem..”, svarade hon tyst och såg sedan mellan Lily och Vincent. ”Förlåt. Ni måste tycka att jag är ett vrak..”.

"Det ska jag." Hon vinkade efter honom och skakade sedan på huvudet.
"Du kan väl se efter såret?" Hon såg bedjande på Vincent innan hon började ta maten. Skakade sedan på huvudet.
"Du är iinget vrak. Du skrämdes av något. Inget farligt." Hon smekte hennes kind och lutade sig mot honom.
"Du följer med mig. Jag vill inte göra dig ledsen så vi kan baka något." Sa hon mjukt.

Vincent log och skakade på huvudet.
"Kan kan jag. Borde jag? Nej. Du måste se min pappa om detta Lily." Han log mot sin syster.
"Du är inget vrak. Du är Celia." Han satte sig mittemot dem.
"Så ät nu sen åker vi hem." Han smekte hennes kind.
"Min pojkvän sover fortfarande." viskade han

Celia tog sig långsamt ur Lilys armar, hasade sig fram till kanten på sängen och plockade upp en liten skål med yoghurt med sin friska hand. Återvändes sedan till sin plats och började äta under tystnad. Nu visste hon att hon inte drömt tidigare. Monstret hon sett den natten var verkligt. Och hon skulle bevisa det för dem allihop…
”Det vill jag gärna..”, sa hon när Lily erbjöd sig att baka med henne. ”Gärna något med choklad…”