Skrivtävling!!!

Hej haloj! Jo om man har kommit vidare skall man skicka in en egen novel då? Som vi har fritt tema på?

Japp!

Är det ok att ta ett bidrag som man har anvät till annan tävling?

ja dock inte den du kom vidare till final med i denna tävling

Bra texter!!!

Thank you! om du menade min oxå såklart...

När får vi reda på vem som vinner?

Tack till alla er som har tagit er tid till att rösta!!!

Mugglis, rösterna är räknade och vi har ett resultat!

På tredje plats kom... Luna Lönn med texten:
Dimmiga, rosiga och våta Stora droppar faller. Jag tittar upp. Dropparna faller ner mot mig, jag blundar. Är någon ledsen? Är någon arg? Varför känns dropparna så tunga? Jag skyndar ner för kullen. Där nere faller dom tunga dropparna också. Det känns som om någon vill mig något. Jag tycker det är skrämmande och börjar springa. Fortare, fortare jag snubla på en sten. Mina ben känns lätta och jag ser i en disig dimma röda tunga droppar falla. Med ens blir allting svart... Jag vaknar upp hemma i min säng. Min mamma tittar ner på mig med sina blåa ögon. Hennes ögon är oroliga. Jag frågar vad som hänt. "Mamma vad har hänt?" Mumlar jag medans mina ögon tittar in i hennes. "Älskling... Du har varit medvetslös i snart 8 timmar." Hon börjar gråta. Sen kramar hon om mig. Hennes röda hår vilar mot min hals, och ur hennes blåa ögon faller tunga droppar. Jag minns inget alls av dom senaste 8 timmarna, förutom att jag ramlade på en sten. Med ens så kände jag hur det värkte i min arm. Jag tittade på den. En dropp-slang satt i armen och en puls mätare satt mätte pulsen på mig. Jag började må dåligt, jag blev förvirrad och jag såg att tre sköterskor och en doktor var i mitt rum. Dom stora tunga slöt sig kring mig. Jag såg åter igen dom röda dropparna. Svart, svart allt blev svart. Jag hade ont i hela kroppen, det ända sköna som fanns just då var det röda håret om min hals, dom tunga dropparna mot min kind och den sköna skänslan av att jag lever.

På andra plats kom Souso med texten:
Jag låg på min säng och stirrade upp i taket. Tårarna rann fritt nerför mina kinder. Saknaden och sorgen tog över helt. Jag kurade ihop mig och snyftade, jag höll om hela min kropp, som för att förhindra att någon skulle stjäla den. Snyftningarna blev högre och tårarna rann ner som miniatyr vattenfall. Jag kände sältan från tårarna på mina läppar. Saknaden växte och växte, skulle jag någonsin komma över den. Skrik undslapp min mun, rop till mamma. Men mamma, hon finns inte kvar. Nej, inte nu längre! För hon är död! Skriken och snyftningarna blev tilsammans ett förfärligt oljud, som ljöd i hela rummet, ekade från vägg till vägg. Mamma. Mamma.
Till slut kom pappa in. Jag ville skicka ut honom och vara ensam, men jag vill ha han i närheten. "Pappa" undslapp det min mun. Han gick fram till sängen och satte sig på huk. Tog min hand i sin och kramade om den, kärleksfullt men oroat. Mina ögon var blanka av tårar och jag såg inte konturerna av honom, men det såg ut som om han också fällde tårar. Jag torkade snabbt bort min tårar så att jag såg tydligt. Men framför mig satt inte pappa, mamma. Hon satt där. Min döda mamma? Jag stirrade motvilligt mot henne, skrek sedan. Pappa var tillbaka, han satt nu framför mig, kramade om min hand och tittade på mig med en orolig blick. "Vad är det gumman?" Jag tänkte, skulle jag säga så som det var, eller skulle han bara tycka att jag var sinnessjuk om jag gjorde det och ringa en psykolog?! Paniken vällde inom mig och ilskan. Jag var arg, på vad visste jag inte riktigt. "Öh, jag bara saknar henne så mycket!" Sa jag stammande och snyftande, tårarna fortsatte att rinna nerför mina kinder och han torkade bort dem varsamt med handryggen. Han stannade där tills jag somnat. Sedan gick han. Kanske ville han sörja i fred. De var trots allt gifta i sjutton år.
När jag vaknat gick jag till vardagsrummet och såg pappa ligga i soffan. Det låg ölburkar på bordet och en i hans hand. Nej! Supa sig själv full för att glömma! Det tänker jag inte tillåta. Ska han bli alkoholist nu eller? "Vad gör du?" Sa jag med en ytterst irriterad röst. Han tittade inte ens upp, ryckte bara på axlarna och stirrade in i tv:n. Som inte ens var på! Jag gick fram till honom och råkade välta en burk när jag stod där vid soffan, jag kände vätskan krypa sig igenom mina vita strumpor, det blev kladdigt och kallt. Mina händer grabbade tag om burken han höll i handen och lade den på bordet bredvid. Tårarna rann nu fritt nerför kinderna på honom och han verkade ha åldrats på bara några timmar. "Pappa, vi kan klara det här. Tillsammans... Mamma skulle inte ha velat att det skulle bli såhär. Eller?" Rösten var mjuk i tonfallet, men jag kände en viss irritation. Helst skulle jag tagit pappas förslag och dricka mig full. Men jag är minderårig och gillar inte ens doften eller smaken. Pappa harklade sig och satte sig upp på soffan. Jag satte mig bredvid pappa och lade armen runt honom och han lutade sig mot min axel. Nu var det min tur att trösta honom. "Hon finns i våra hjärtan. Andlig finns hon hos oss" orden bara undslapp min mun. Själv tyckte jag att det var skitsnack, men jag ville ha henne nära. Därför valde jag att tro på orden som kommit från min mun.


Och ett stort grattis till Melissa Malfoy som går som vinnare ur denna tävling!!!!!
Jag kontaktar dig så kommer vi överäns om hur du får ditt pris!!!!

Här kommer den vinnande texten:

Beluga

Lolo simmade sakta och stilla med sin mamma, Nenza, genom det stora korallrevet. De var på väg till resten av flocken som skulle ge sig ut på fiske. Det var första gången Lolo fick följa med. Hon var ju en ganska liten vitval! Hon hade en kompis som också tillhörde flocken som hette Bezuni. Det var första gången för honom också. De skulle möta Bezuni och resten av flocken vid ”Den stora blå” som var en korall i utkanten av revet. När de kom fram till ”Den stora blå” hade Rani, flockens ledare, något mycket viktigt att berätta.”Fiskebåtar har siktats bara ett par kilometer härifrån” signalerade hon.”De åker runt med stora nät och harpuner. De har redan fångat flera tumlare och även några delfiner. Vi befarar att de kommer hit.” Lolo och Bezuni som hade lekt och tumlat runt stannade upp. Vattnet som tidigare varit så skönt blev iskallt. Allt var tyst. Lolos mamma utbytte en blick med Bezunis mamma Kata.”Jag och Kata passar ungarna” sa hon sedan. Ni måste ge er ut och skaffa mat!” Rani nickade.”Ett bra förslag” sa hon sedan belåtet.”Så gör vi.” Sedan simmade hon och flocken iväg. Kvar var Lolo, Nenza, Bezuni och Kata. De väntade i många timmar.”De borde ha varit tillbaka för länge sedan!” sa Kata plötsligt.”Ja sannerligen!” svarade Nenza. Då hördes Rani signalera med två skarpa stötar. Det var signalen för död. Sedan hördes flera harpuner avfyras.”Vi har förlorat vår flock” viskade Bezuni. Lolo nickade. Sedan hörde de hur motorbullret kom närmare. Snabbt skyndade de in bakom ”Den stora blå” Men snart såg de sitt misstag. Båtarna cirkulerade runt dem och näten drogs tätare och tätare omkring dem. Bezuni drog sig närmare sin mamma. Lolo såg sig omkring. Var fanns Nenza? Då hörde hon sin mammas skrik och vände huvudet ditåt, precis i tid för att se sin mammas skärtfena dras upp i en lucka i båten. Då simmade hon bort till Bezuni och Kata istället. Det gjorde ont i henne att ha förlorat sin mamma. Det här var den värsta dagen i hennes liv. Och kanske, tänkte hon, även den sista. Då träffades Kata av en harpun och även hon drogs upp mot båten. Kvar fanns bara Lolo och Bezuni och allt hopp var ute. Plötsligt höjdes ett nät upp emellan de två valungarna. Det kom som från ingenstans. Deras flyktvägar slöts åt alla håll. Lolo började få dåligt med luft. Då hoppade plötsligt några tvåbenta äckelpäckel ner i vattnet och försökte fösa Lolo upp till båten. Det samma hände hos Bezuni. De två valungarna försökte kämpa emot, men måste snart ge efter för att andas. Då såg dykarna sin chans och hissade upp de två valarna och körde sedan åt var sitt håll. Lolo fick bo i en liten vattentank i evigheter innan lastbilen hon förflyttats i stannade. Då fick hon åka med en lyftkran till en bassäng med konstiga osynliga väggar och golv av skumma, blanka och blå stenar. Men hon fick vänja sig för här skulle hon bo i resten av sitt liv. Plötsligt en dag sju år senare skulle det komma en ny val till djurparken.”Den har säkert behandlats lika illa som jag!” sa Lolo till sin nya vän delfinen Lisa.”Ja!” svarade hon. Men de kunde ändå inte låta bli att vara glada över att få en till kompis. När den nya valen, en vitval, släpptes ut i bassängen, var det som ett osynligt band mellan honom och Lolo, som om de hörde ihop. Lolo simmade närmare. Då såg hon vem det var. Det var Bezuni! Lolo blev så glad att hon gjorde tre bakåtvolter och Bezuni hoppade högre än han någonsin gjort förut.
Det hände ofta att de pratade om havet, om flocken, och ”Den hemska dagen” Men trots att de båda valarna saknade sitt förra liv som fria, levde de lyckligare tillsammans. De fick tre döttrar som fick heta Nenza, Kata och Rani.

Bravo!!!!!!!!!!

YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY!!!! Jag vann!! Tack så jättejättejättejättejättejättejättejättemycket!!

Grattis!