Att leva i en djurpark

Awesome!!!!!!

Kapitel 7- upp eller ner. ut eller in.
Min hjärna går på högvarv. Jag vet inte vad som är upp eller ner. Ut eller in.
- Jag hade trevligt ikväll, säger Tristan och stannar traktorn.
Jag nickar. Vi får ögonkontakt och han pressar sina läppar mot mina. På en sekund är det borta.
- Förlåt, jag vet inte varför jag gjorde så där, säger han.
Jag håller andan och tittar på honom. Trots att våra läppar bara nuddade varandra iför ett par millisekunder har min kropp fått spasmer. Som om alla nerver och muskler lever sitt egna liv. Jag vet inte hur men på något vis hamnar mina armar runt Tristans hals. Våra läppar nuddar varandra mer än för ett par millisekunder. När vi släpper taget om varandra så har rutorna immat igen och vi andas snabbt.
- Vi ses, säger jag sakta och lämnar traktorn.
På vägen till dörren plockar jag fram husnycklarna men jag behöver inte använda dem. Dörren står på glänt. Jag stoppar försiktigt ner nycklarna och smyger in. Mamma kanske har somnat i soffan? Nej, det är tomt. På matbordet står det två tomma vinglas bredvid en nästan tom vinflaska.
- Mamma? ropar jag.
En mjuk duns och snabba steg hörs från mammas sovrum och hon kommer ut i bara morgonrocken.
- Hollie, hej, säger hon.
Hennes hår står åt alla håll och kanter. Till och med aporna fattar vad hon har gjort. Bakom henne dyker Charlie upp.
- Hej Hollie, säger han snabbt och vänder sig till mamma. Vi ses på jobbet imorgon.
Hon nickar och han har snart lämnat lägenheten. Jag hänger av mig jackan, går fram till diskhon och häller upp ett glas vatten och dricker sakta. Trots att jag står med ryggen mot henne vet jag att hon tittar på mig och väntar.
- Borde du inte skrika och kalla mig för hemska saker? frågar hon otåligt.
Jag fortsätter att dricka. Önskar att vattnet inte ska ta slut, för då måste jag säga något.
- Hur länge har det här pågått? frågar jag.
Mamma suckar och drar fingrarna genom håret.
- Ett tag, svarar hon.
- Definiera ett tag, säger jag.
- Ett par månader. Jag vet att det kommer som en chock för dig men din pappa har varit död i tre år. Jag kan inte gå resten av mitt liv utan att vara med någon, säger mamma.
Jag vänder mig om och ger henne vad jag hoppas är en mördande blick.
- Du kan inte följa med mig till pappas grav men ligga med andra kan du. För att inte tala om att du sa till mig för tre dagar sedan att ta det lugnt. Hur ska man tolka att du hoppar i säng med din chef? Du tar det inte lugnt i alla fall, skriker jag.
- Jag har all rätt att hoppa i säng med vem jag vill. Du, däremot är bara sexton. Alldeles för ung för att ta hand om konsekvenserna som kommer av att ha... sexuellt umgänge! Se bara vad som hände med mig! Jag hade högsta betyg i alla ämnen och jag kunde ha fått mig en riktig utbildning om jag inte hade...
Hon säger inget mer men jag förstår precis.
- Om du inte hade blivit förälskad i pappa och fått mig ett år senare. Om jag inte blivit till så hade du kunnat lämna pappa och fått din jäkla utbildning, säger jag och känner tårarna rinna.
Mamma suckar.
- Det var inte så jag sa, säger hon.
- Men det var så du menade, säger jag och stormar ur lägenheten.
Jag springer och stannar ute på trottoaren. Sätter mig ner och börjar gråta. Kan inte gå hem igen. Kan inte se henne i ögonen. Jag fortsätter att gråta och plockar upp min mobil. Jag ringer det första nummer som finns i listan. En trött röst svarar.
- Hallå?
- Det är jag. Jag vet att det här måste verka konstigt men jag kom inte på vem jag kunde ringa. Kan jag komma över? snyftar jag.

När jag vaknar upp ligger jag omringad av ett tjockt duntäcke. Mina ögon kliar och känns torra. Jag sätter mig upp. Det är ingen annan i sovrummet. Mina kläder ligger prydligt vikta på en stol bredvid sängen. Jag tar på mig och lämnar rummet. Launcelot sitter framför tv:n och spelar. Han pausar när han hör mig.
- Hej, känns det bättre? frågar han.
- Ja, tack. Tack för att jag fick sova här. Jag kom inte på vem jag skulle ringa och ditt nummer var högst upp på listan, säger jag.
Launcelot nickar.
- Det är okej, jag blev glad över att du ringde mig. Jag trodde att du skulle ringa till din kompis i sådana lägen, säger han.
- Cyrus är utomlands. Åkte i onsdags, säger jag och sätter mig ner i soffan bredvid honom.
Launcelot nickar igen. Men han rodnar inte. Jag är lite förvånad. Jag kryper närmare honom och lutar mig huvud mot hans arm. Den är varm och trots att jag bara känt honom ett kort tag så känns det helt naturligt att sitta så här. Jag känner tårarna rinna igen. Påminnelse om varför jag här hemsöker mig och jag blundar. Launcelot lägger sin arm runt mig och håller mig nära. Det är en vänlig kram. Vänlig och varm. Tårarna fortsätter att rinna.
- Det är okej, viskar han och tröstar mig.
Den här, nästan helt främmande killen, sitter faktiskt och tröstar mig. Åter igen börjar mina hjärna gå på högvarv. Upp eller ner existerar inte. Ut eller in, vad är det? Jag tittar upp på Launcelot. Han tittar på mig. Jag vet inte vem utav oss som tar första steget. Den blyga killen eller oerfarna tjejen. Men det händer. Kyssen är mjuk men eskalerar. Jag förvånas över hur erfaren han verkar vara. Hans kyssar får mig att rysa av njutning från läppar till tår. Efter ett tag drar han sig undan.
- Är du hungrig? frågar han och jag kan se hur hans ansikte lyser av ånger.
Launcelot lämnar soffan och går fram till det lilla köket som finns i poolhuset.
- Visst, säger jag och följer efter honom.
- Pannkakor? Det är den enda rätt jag kan laga, säger han.
- Pannkakor blir bra, säger jag.
Launcelot undviker ögonkontakt och susar fram i köket. Jag kan höra hur min mobil ringer i sovrummet och jag springer för att svara. Okänt nummer.
- Hallå?
- Hollie, det är Austin. Jag fick ditt nummer från din mamma. Vad för du? frågar han.
Jag stänger dörren till sovrummet.
- Jag är hos en kompis. Hur är läget? undrar jag.
- Min pappa har lovat att ta med mig och en kompis till Go- Kart banan men min kompis har bangat. Har du lust att följa med? frågar Austin.
- Låter roligt. När? frågar jag.
Han försvinner från telefonen och kommer tillbaka ett par sekunder senare.
- Vi han hämta upp dig om en timme, svarar Austin.
Jag tittar på klockan. Kvart över elva. Fan. Jag sov i nästan tolv timmar.
- Kan vi säga en och en halv? undrar jag.
- Det blir bra. Hämtar vi dig hos din kompis? frågar han.
- Nej, säger jag lite för snabbt. Nej, det blir lättare om jag möter er vid banan.
Vi pratar i ett par sekunder till innan jag lägger på och återvänder till köket. Doften av pannkakor fyller poolhuset och jag sätter mig ner vid bordet. Vi äter under tystnad. När vi ätit upp ställer jag den pinsamma frågan om jag får låna hans dusch. Jag får ett ja som svar och han återgår till sitt tv-spel. Det känns skönt att stå under det varma vattnet. Min hjärna lyckas slappna av, lite. När jag känner mig någorlunda fräsch stänger jag av vattnet men går inte ur duschen. Det frostade glaset är igen immat och jag drar ett streck. Sedan ett till och ännu ett. Tre streck. Ett streck för varje kille.

Jag känner mig så kreativ...(Not!)

Jag tycker verkligen denna är jättebra, och jag skriver aldrig någonting annat än "Awesome" eller "Åh vad bra".
Så förlåt, men här kommer ännu ett Awesome

"Påminnelse om varför jag här hemsöker mig och jag blundar. "

Tror det ska vara "...varför jag 'är' här..." om jag inte har fel? Tänkte rätta lite för att visa hur bra jag är haha. Tycker om att hon börjar tänka på att hon håller på med tre killar nu, känns rätt kul haha, älskar sådana här historier, där det alltid ska vara sorgligt och asjobbigt och man sitter som en idiot och skrattar åt personens bekymmer. Är jag taskig än? ^^ Jättebra skrivet, som vanligt! ♥

Vilken kyssperson hon är...personligen hoppas jag att hon väljer Tristan till slut...^_^
Kapitlet var: JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!!

Kapitel 8- Utan kontroll.
Jag ser dem på långt håll. Den korta Austin, som vanligt är klädd i den alldeles för stora jackan och med det där finniga ansiktet som nästan lyser rött i kylan, och bredvid honom står en mycket större man. Skallig och riktigt stor. Vet ni hur en valross ser ut? Tänk er då en sådan i människoform. Men istället för två betar så har han en mustasch som växer förbi munnen och ner för hakan. Så ser Austins pappa ut.
- Hej, säger jag när jag kommer fram.
- Hej, säger Austin och ger mig en kram.
Över axeln, eller ja, bakom ryggen på Austin, som är mycket kortare än mig, så får jag ögonkontakt med hans pappa. Jag har mött honom ett par gånger förut. Oturligt nog när det varit mörkt ute och efteråt joggade jag nästan hem av rädsla.
- Hollie, det här är min pappa Kent. Pappa, det här är Hollie, säger Austin.
Han har slutat krama mig men har fortfarande en arm runt min midja. Pappa Kent nickar och går in i Go-kart byggnaden. Jag får ett ursäktande leende av Austin och vi går också in. Det är ingen annan i lokalen, bara vi och de som jobbar där. Vi får byta om till varsin dräkt, för att det ska kännas mer verkligt, men jag känner mig bara otroligt löjlig. Dräkten är i något material som får mig att tänka på ytteroverallen som mina föräldrar brukade tvinga på mig när jag var liten och det var vinter. Jag hatade den där overallen och att den här dräkten påminner om mitt hatobjekt får mig inte att känna mig särskilt snygg. Som tur är så är dräkten mycket tunnare än overallen, så jag slipper se ut som en mager variant av en michelingubbe.
- Hollie, är du klar? frågar Austin och knackar på dörren till toaletten där jag fick byta om.
Jag suckar och låser upp dörren. När jag kommer ut står han bara där och tittar på mig. Ögonen är stora som tefat och är det... är det dregel i hans mungipa?!
- Fan vad snygg du är! säger han utan att skämmas.
Jag harklar mig. Pinsamt. Jag borde säga något, eller?
- Eh... tack, säger jag och sätter på mig min hjälm. Ska vi börja köra?
Han nickar och vi sätter oss i varsin bil. Instruktörerna berättar hur man kör samt ser till så att vi sitter fast och efter en stund kan jag trampa på gasen. Vi kör i en åtta. Det gäller att se till så att man inte krockar i korsningen. Om man är först får man hålla koll på vart den som är sist är och om man är sist, ja då får man inte släppa den som är först med blicken. Jag kör med gasen i botten. Snabbare än jag egentligen behöver åka. Men jag lättar inte. Det känns som att jag har all kontroll i hela världen. Som jag inte behöver oroa mig över någonting. Jag bestämmer hastigheten. Ingen annan. Det är jag som har kontroll. Jag undrar: Var det så här pappa kände när han körde? Kände han att han hade kontroll? Jag är så inne i mina tankar att jag glömmer hålla koll på Austin. Han är efter mig men jag ser honom inte förrän olyckan är framme.

Jag hinner svänga i sista sekunden men olyckan är ändå framme. Efter min tvärsväng vet jag inte hur många volter jag gör men efter vad känns som en evighet landar jag på däcken. Jag rör mig inte.I bakgrunden av mitt dunkande hjärta hör jag hur Austin skriker mitt namn.Någon tar av mig min hjälm och jag tittar upp på det finniga ansiktet.
- Är du okej? Har du ont någonstans? frågar han.
Jag känner efter. Men nej.
- Nej, ingenstans, säger jag och sätter mig upp.
Bakom Austin är instruktören och Kent. Båda två ser oroliga ut. Austin hjälper mig upp.
- Vi kanske ska gå och äta någonting? Det sägs att hamburgarna här är riktigt bra, säger han.
Jag ler och nickar. Efter att vi bytt om sätter vi oss vid den lilla serveringen. Austin sitter bredvid mig och stryker mig lugnande över ryggen. Som om jag ska bryta ihop vilken sekund som helst. Men jag orkar inte dra mig undan. I samma ögonblick som maten kommer säger Austin att han måste gå på toa och lämnar mig helt ensam med hans pappa. Hans pappa som inte har sagt ett ord till mig. Jag äter ett av de gyllene potatisstavarna. Framför mig sitter Kent med armarna i kors.
- Jag tycker att du borde sluta, säger han.
Jag slutar äta mina pommes frites och tittar upp på honom.
- Vad menar du? frågar jag.
- Jag ser hur min son tittar på dig. Han pratar jämt om dig. Hur snygg du är. Hur tur vi har som bor granne med dig. Austin är oerhört förälskad i dig och jag märker att du inte hyser samma känslor för honom, svarar Kent.
- Hur kan du tro det? frågar jag.
Han lutar sig fram.
- Snälla Hollie, Austin är en bra kille. Han förtjänar en tjej som verkligen tycker om honom, så sluta leka med honom, ber han.
Jag har inget svar. Sitter bara där. Austin kommer tillbaka. Han märker inte att hans pappa och jag haft ett mycket intressant samtal.
- Hollie, var inte du tvungen att gå? säger Kent.
Austin tittar frågade på mig men jag har inget svar.
- Du fick ju ett samtal som verkade vara väldigt brådskande, säger pappan.
Det är då jag förstår. Han vill att jag ska gå.
- Ja, säger jag och ställer mig upp. Tyvärr, men jag måste som sagt gå.
Austin nickar. Han är lite sårad men stolt nog att inte visa det. Jag suckar och går därifrån. När jag går ner för gatorna hem till Launcelot, där jag blivit lovad att få stanna tills jag har lust att sova hemma igen, så kan jag inte hålla tankarna i styr. Jag har förlorat kontrollen. Alla tankar jag hade innan min lilla olycka stämmer inte. Jag har förlorat kontrollen. Men jag har ett svar på en av mina tankar. Det var såhär pappa kände sig innan han körde av vägen: Utan kontroll.

Detta är faktiskt jätte bra skrivet, och jag brukar faktiskt inte lämna kommentarer på berättelser.
Du har ett väldigt elegant välutvecklat språk, som inte känns tungt eller svårt att läsa. Flytet är väldigt bra. Fortsätt så johhana. Jag undrar verkligen hur det faktiskt vore att leva på en djurpark.

Ett jättebra kapitel!!

Åh vad bra!!!

Kapitel 9- Hur ska det här gå?
Tack gode gud för höstlov. Att gå tillbaka till skolan efter min helg finns inte kartan. Jag klarar inte av att stöta på Austin. Inte efter att jag insett vad jag insett. Hans pappa hade rätt. Jag utnyttjade honom på ett sätt. Fick honom att tro att vi var något mer än grannar/vänner. Men det finns ju en positiv sak med det hela: Jag fick veta varför Austin tittar. Han är förälskad i mig. Gud, jag har aldrig känt mig så här utmattad psykiskt. Jag kan inte ens tänka. Det är som om någon har bytt ut min hjärna mot tjock bomull.
- Jorden till Hollie? Vad tänker du på? frågar Launcelot.
Jag rycker till. Fastnade visst mellan verkligheten och något icke-tänkande ställe.
- Jag är lite frånvarande, eller hur? undrar jag.
Han nickar. Jag suckar och tittar på klockan. Bara halv sju. Det är alldeles för tidigt för att gå och lägga sig. Nu skulle man vara en björn. Gå i ide och inte vakna förrän till våren. Låter underbart just nu.
- Vill du ha mer dricka? frågar han och lämnar soffan.
Jag nickar. Launcelot tar våra glas och går ut i köket. Hans gest får mig att le. Launcelot måste vara en av de snällaste killarna jag vet. Han behandlar mig som en prinsessa. Ser alltid till att jag mår bra. Men inget har hänt sedan vi kysstes. Jag behöver mer att gå på innan jag kan lista ut varför han tittar på mig. Launcelot kommer tillbaka med två glas cola och vi fortsätter att titta på filmen. Men nyfiken kliar i mina fingrar.
- Launcelot, varför gillar du mig? frågar jag och pausar filmen.
Han tittar förvånat på mig.
- Du är rolig att umgås med, säger han och lutar sig fram för att starta filmen igen men jag tar undan kontrollen.
- Nej, jag menar varför du ”gillgillar” mig, du vet, på det där sättet, säger jag.
Det tar ett par sekunder innan blixten slår ner. Minen Launcelot gör när han förstår vad jag menar är obeskrivbar. Han ställer sig upp.
- Alltså Hollie, jag vet inte hur jag ska säga det här men... Alltså, det är så att jag... Äsch vad fan. Jag är gay, säger han och suckar.
Nu är det min tur att göra en obeskrivbar min. Gay?
- Men, kyssen, säger jag.
- Det var kanske inte så smart av mig. Jag kände med en gång att det inte var rätt. Men trodde du verkligen att jag gillade dig på det där sättet? Jag menar, vi har sovit i samma säng i fem kvällar snart och jag har inte försökt mig på något, säger Launcelot.
- Du log ju mot mig och du rodnade varje gång vi pratade i början, säger jag och nu är det min tur att ställa sig upp.
- Jag är en blyg kille! Du verkade vara en schyst tjej som jag ville bli vän med och min mamma har lärt mig att ett vänligt leende kan bli en bra början på en vänskap, säger han.
Nu är det min tur att rodna.
- Jag känner mig så dum, säger jag tittar generat ner i backen.
- Äsch, du kunde ju inte veta. Men jag vill helst inte att du berättar för någon. Jag har inte, vad är det man säger? Kommit ut ur garderoben, säger Launcelot.
Jag ler och nickar.
- Ska vi fortsätta se på filmen? undrar han.
- Jag behöver nog lite frisk luft, säger jag. Men jag kommer tillbaka snart.
Jag tar på mig min jacka och går ut i den friska, höstluften. Går med händerna i fickorna. Det är mörkt ute. Som om det vore midnatt. Kvällshimlen är kolsvart med miljontals stjärnor. I närheten av Launcelots hus finns det en upplyst park som jag styr mina steg mot. Jag går längst parkens vägar. Ett par enstaka joggare passerar mig men ingen som känner mig. Jag märker att mitt skosnöre har gått upp och ställer mig under en av lyktstolparna för att knyta det.
- Hollie? Är det du? frågar någon bakom mig.
Jag vrider på huvudet och får syn på Tristan. Han är hurtigt klädd i joggingdress och mössa.
- Hej, säger jag och rätar på mig.
- Vad gör du här? Det är en bra bit hemifrån, säger han.
Jag nickar.
- Jag bor hos en kompis. Min mamma och jag kommer inte riktigt överens just nu, erkänner jag.
- Någon man känner? frågar Tristan.
Jag skakar på huvudet. Vi står och tittar på varandra en stund. Ingen säger något utan vi har bara ögonkontakt.
- Skulle vi kunna gå på bio på fredag? frågar han helt plötsligt.
Jag tänker efter. Fan. På fredag ska Launcelot ha fest och jag har lovat att vara där. Fan.
- Jag har redan andra planer, säger jag. Men på lördag?
Tristan nickar ivrigt.
- Det blir jättebra. Har du lust att följa mig en bit? frågar han.
Jag nickar. Vi pratar som om vi pratat med varandra jämt. Jag berättar till och med om min teori att alla tillhör en djursort. Däremot berättar jag inte att jag undersöker varför alla tittar på mig. Plötsligt stoppar Tristan mig. Han lägger armarna runt min midja och drar mig till sig. Kyssen är välbekant och jag ler.
- Vi ses på lördag, viskar han och joggar vidare.
Jag står kvar en stund och tittar efter honom. När jag går tillbaka hem till Launcelot känns det som att den gråa asfalten är ersatt av rosa moln.

Fredag
Jag erkänner. Jag har aldrig varit på någon fest förut. Men det här är över mina förväntningar. Musiken spelas med så hög bas att jag kan känna vibrationerna ut i fingerspetsen. Alla gäster är påfåglar men kråmar sig som ormar. Det finns nog ingen, förutom jag, som är någorlunda nykter. Champagneflaskor hit och dyra whiskeyflaskor hit. Ingen verkar bry sig om någon spiller ut en halvflaska champagne och duschar i resten. Det är bara en massa rika personer här. Också jag. Jag håller mig nära Launcelot. Vi sitter i en av sofforna tillsammans med ett hög andra påfåglar. Ingen pratar med mig men med Launcelot. Jag har svårt att slappna av. Launcelot märker det och lägger lugnande en arm runt mina axlar.
- Vill du ha? frågar en full tjej och räcker mig en ölburk.
Jag nickar och tar ölburken. Gruppen av människor runt omkring mig tittar med hökögon på mig. Med ovana fingrar öppnar jag burken och dricker av dess innehåll. Det smakar beskt men jag känner att det får mig att slappna av lite så jag dricker upp hela burken. När jag är klar så märker jag det. Bakom Launcelots vänner ser jag honom. Han ser allt utom glad ut. Tristan vänder om och går mot dörren.
- Tristan! ropar jag efter honom men han hör mig inte över musiken.
Jag lämnar soffan och skyndar efter honom. Festens gäster märker att något är på gång och följer efter mig. När jag kommit ut ropar jag på honom igen. Den här gången hör han mig och stannar.
- Vad gör du här? är min första fråga.
- Jag blev inbjuden. Men det här handlar inte om mig. Det handlar om dig. Hur kunde du ljuga för mig? frågar han.
- Jag har inte gjort någonting, säger jag.
Men han tror mig inte.
- Jag såg dig. Han satt med armen om dig. Hur länge har du hållit på med Launcelot bakom ryggen på mig? frågar Tristan.
Jag suckar. Det finns inget annat än att erkänna.
- Lika länge som vi har träffats. Jag tröttnade på att alla tittade på mig, så jag bestämde mig för att ta reda på varför. Så jag började umgås med tre killar men jag lovar att jag inte känner detsamma för de andra två som jag känner för dig, säger jag.
- Jag tror dig inte! Jag såg dig precis tillsammans med Launcelot och jag är säker på att smsen du fick under vår dejt kom från honom eller den andra killen. Jag gillade dig Hollie. Jag var till och med förälskad i dig. Du var tjejen som var skolans vackraste men visste inte om det. Det var därför jag tittade på dig. Men nu, jag kan inte ens se på dig, säger Tristan och börjar gå mot sin epa.
- Tristan nej! Jag gillar dig! Launcelot och jag har inget. Han är gay! säger jag.
Men han sätter sig i sin epa och åker iväg. Jag vänder mig om. Launcelot står en bit bakom mig med ryggen mot sina gäster. Han tittar på mig med tårar i sina ögon.
- Launcelot, jag, börjar jag men han stoppar mig.
- Jag tycker att du ska gå nu, säger han. Jag skickar dig dina saker. Bara gå.
Jag snyftar men går därifrån. När jag har lämnat hans gata börjar jag springa. Tårarna bara rinner. Jag springer tills jag får se min lägenhet. Jag stannar utanför dörren och knackar. Tårarna rinner fortfarande. Mamma öppnar dörren.
- Mamma, jag har klantat mig, gråter jag.
Hon drar mig tills sig och håller mig nära. Sen stänger hon dörren.
Nu vet jag i alla fall varför alla kommer titta i skolan på måndag.