Halloween

Superbra! Önskar jag kunde skriva lika spännande som dig!

Tack alla ni som läser! Och tack Nessie00 första gången jag får höra något sådant
Nu kommer i alla fall mer
-----------------------------------------------------------
Denna unga man, demonen, tog ett steg närmare mig. Jag var såklart fortfarande bunden och bars av zombierna. Jag kunde inget mer göra än att äcklas och bita ihopp då han sträckte fram sin hand som faktiskt var något ren och smekte mitt hår. Om jag bara inte var fastbunden skulle jag nog ha använt en rejäl högerkrok på honom, även fast jag var rädd. Men för tillfället verkade han inte skrämmande alls, han verkade bara lite udda eller hur jag skulle beskriva det.
"Ni kan gå in, ta er belöning" zombierna lydde genast Demonen och dom la ner mig på marken och gick in. Efter det hörde jag ett äckligt slafsande ljud, det liknande ett slafs jag hört när jag varit på skolresa i ett slakteri och dom slaktat djuren.
Efter att ha sett dom gå in så vände den unge mannen huvudet mot mig igen. Han stoppade handen i en ficka han hade och drog upp en glänsande, gammal kniv. Skaftet var av trä kunde jag se och det var lite sprucket. Självaste bladet var långt och smalt och såg fruktansvärt vasst ut. Han satte sig på knä bredvid mig och höjde kniven. Jag blundade, jag förväntade förstås att han skulle döda mig. Trots att det stått något annat i boken. Men ingen hugg kom mot mitt hjärta. Istället så kände jag att han skar sönder repen som band mina händer och fötter. Jag öppnade ögonen och vickade på fötterna och vred på händerna. Dom var fruktansvärt stela och jag hade röda märken efter repen.
Jag märkte inte att demonen bara var några centimeter från mitt huvud förens jag kände hans andedräkt mot halsen. Jag hade inga rep som band mig nu, men jag kunde nog inte springa på grund av stelheten som repen orsakat, och jag kände på mig att demonen nog var snabb och stark.
Jag såg in i hans ögon och försökte be om att han skulle låta mig gå genom dem. Men det ända jag mötte var ondska och begär. Jag skulle nog få springa nog ändå. Med en snabb rörelse så hade jag hoppat upp från marken och tog ett steg.
Och mina tidigare misstankar blev sanna jag hann precis bara ta ett steg innan jag kände hur en stark hand tog tag i min axel och drog mig bakåt. Demonen tryckte mig mot väggen och han såg inte alls glad ut, snarare såg han ursinnig ut till skillnad från tidigare.
"Du kan inte fly från mig" han spann det med en silkeslen röst och hans ansikte kom närmare och närmare mitt.
Precis när det var en millimeter från mina läppar kom min räddare i skinande rustning, solen. Så fort dom första strålarna syntes så löstes han upp. Och i samma stund var stugan spårlöst borta också. Jag ramlade baklänges mot det jag nyss varit upptryckt mot och bara gapade för mig själv. Vafan hade hänt nyss?

JAÄTTEBRA! SIperspännande!

Spännande, spännande och mycket intressant Undrar vart det här kommer att leda

Oh! Jättebra och spännande!!!! Längtar efter mer

Tack NU är tillbaka blicken slut i alla fall
----------------------------------------------------
Jag rycktes ur mina minnen av att lampan blinkade till. Det var verkligen som ett år tidigare, bara att jag kände på mig att jag inte skulle undkomma detta år. Men det fanns än hopp. Jag skulle få chansen att försvara mig denna gång, baseballträet låg på soffan, dammigt men helt. Jag tog upp det och övade på en hård sving. Det skulle nog ge mig lite tid att fly.
I mitt huvud la jag upp en plan, när zombierna skulle komma för att hämta mig skulle jag gömma mig i ett mörk hörd och drämma till dom i huvudet med träet, efter det var det bara att springa till närmsta granne, då hade jag bättre chanser. För att inte slösa på någon tid alls sprang jag upp ur källaren igen och tänkte samtidigt ut ett bra gömställe. Bakom soffan? Nej då skulle det bli för klumpigt att resa mig. Bakom duschen? Jag var inte ens säker på om dom skulle leta där. Men min garderob var nog en ganska bra ide. Lätt attt öppna och mörk. Jag sprang genast upp till mitt välstädade rum och gick in i garderoben, stängde dörren bakom mig och bara väntade.
Det kändes som en evighet innan något hände och jag funderade på att gå ut för att kolla. Men då hördes ett knarrande, yterdörren öppnades och ljudet av två par fötter som gick på golvet under mig. Sedan en stund hördes bara ljudet av steg och något brak, troligtvis ett foto i vardagsrummet som ramlat ner. Men tillslut hörde jag steg som gick uppför trappan. Jag väntade tills jag var säker att den ena av dom var precis utanför då jag, snabb som blixten, hoppade ut ur garderoben, och drämde till allt vad jag kunde med träet i den ena zombiens huvud. Den sjönk ner på golvet utan ljud. En borta för tillfället och en kvar. Då hördes steg igen och jag ställde mig i position för att slå. Den andra zombien kom upp och fick se sin bror ligga på golvet avsvimmad, det sista den såg innan den också låg avsvimmad på golvet var jag med baseballträet.
Jag släppte sedan det genast och sprang ner och ut. "Herregud! Jag lyckades" mumlade jag för mig själv medan jag sprang genom samma skog som jag sprungit genom ett år tidigare. Men nu skulle jag inte klanta mig och snubbla. Jag skulle till min granne, annars skulle jag bli brud åt en läskig och äcklig demonsnubbe. Minnet av att han nästan kysst mig äcklade mig. Jag ville defenitivt inte att min första kyss skulle gå till en demon, som jag inte gillar.
Jag sprang en lång bit till innan jag stannade för att vila. Sittandes på en sten flåsade jag ut och såg upp på månen som lyste klart på himlen. Då knackade det till i en buske och jag gav till ett gällt skri. Men istället för zombier eller demonen klev min klasskompis Darkin ut ur busken. Även fast jag aldrig skulle säga det hade jag alltid varit hemligt kär i honom, han var alltid så snäll och han verkade bry sig om mig. "Herregud vad du skrämde mig!" sa han och log stort mot mig. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka trots att mitt hjärta bultade som jag inte vet vad. "Jag trodde du var något annat" sa jag bara och satte mig ner på stenen igen. Han satte sig brevid mig och jag kände mig på något konstigt sätt väldigt lugn och avspänd i hans sällskap även fast jag borde vara livrädd.
"Är du mörkrädd?" frågade han retsamt mig sen och gjorde en nick mot busken han kommit ur. Jag funderade inte ens på varför han varit i den. "Faktiskt ja, man vet aldrig vad som gömmer sig i skuggorna" sa jag bara och ryste. Vad som helst fanns, djur, människor, demoner och zombier.
Till min stora förvåning så sa Darkin "Du behöver inte vara rädd, jag skyddar dig". Jag vred på mitt huvud och bara stirrade på honom. Vad menade han med det? Han kunde väl inte skydda mig från demonen som nog i samma stund sprang mot mig. "Tack" sa jag sen bara och log mjukt mot honom. Och återigen förvånade han mig, på ett bra sätt. Utan orsak och förvarning så böjde han sig fram och kysste mig, rakt på läpparna. Vad fan händer? Mitt hjärta började dunka om möjligt ännu mer och inte bara för kyssen utan för att jag såg demonen stå bakom Darkins rygg med en ursinnig min.

Superspännande!!!

Spännande! Längtar redan efter mer.

Jättebra och spännande!!!! Bara tänk på att göra stycken varje gång nån pratar så man kan läs lite lättare

Snygg sving
Spännade som vanligt. Väntar på fortsättningen