I kamp om livet (novell)

Good

I like this. (y)

sträckläste allt och gillar vad jag läste nybevakare här

Tack så jättemycket Kul med en ny läsare
***
Kapitel 10
Jag sprang in bakom en ny växt och tyckte att det började likna den första utmaningen jag haft. Jag måste hitta på något nytt. Så istället för att stanna bakom växten smet jag vidare bland växternas utväxter.
”Var är du lilla människa?” vattenvarelsens röst var otäckt nära.
Växternas skyddande grenarn tog slut och jag klev ut på öppet vatten.
”Ser dig igen”, skrattade hon och en spetts på treudden rev mig över mitt bara bröst.
Jag bet ihop om smärtan och slog undan treudden. Jag sprang inte undan utan stannade nu öga mot öga med den kvinnliga vattenvarelsen.
”Modig?” frågar hon och snurrar på sitt vapen. ”Eller bara dumdristig?”
När hon slutat prata slängde hon sig över mig. Jag lyckades med knapp nöd att undvika treuddens vassa spettsar och snurrade runt så att jag på nytt stod framför varelsen.
Hon skrattade och snurrade på treudden igen.
”Du drar bara ut på det oundvikliga”, förkunnade vattenvarelsen och skakade på huvudet.
Vi gick runt i en cirkel och hennes ansikte var en enda hotfull min, medan mitt var hopbitet.
”Jag hoppas på det omöjliga”, väste jag och blev lite chockad över mig själv, att jag vågande eller kunde undvara att ens öppna munnen.
Vattenvarelsen trodde att mitt prat fått mig att tappa på min koncentration, men jag min position på fotbollsplanen var mittfältare så jag kunde hålla i flera trådar samtidigt. Jag undvek treuddens spettsar igen, men blev träffade av hennes hand som flög ut och slog mig i ansiktet.
Jag vacklade några steg bakåt och kände hur kinden bultade. Det var en rejäl örfil jag fått, men den var bra mycket bättre än de vassa spetsarna på treudden.
Vi snurrade runt varandra igen och min hjärna försökte febrilt komma på en plan.
”Hitta ett vapen”, mansrösten var tillbaka men det verkade bara vara jag som hörde den för vattenvarelsen reagerade inte alls.
Jag såg mig sökande omkring, men fann inget jag kunde använda som vapen. Och när min blick for över rummet passade vattenvarelsen på att attackera på nytt. Hon svingade treudden över huvudet och slog ner mot mig. Jag han precis undan och vattnet skvätte upp när vapnet slog ner.
Jag sparkade till vapnet och treudden flög ur vattenvarelsens hand. Hon väste ilsket mot mig och hämtade den snabbt. Jag backade några steg och flämtade efter andan. Då stötte jag emot något. Jag vände mig halvt om och såg ner på den stängda musslan. Jag hade gått in i podiet med vattenessensen.
Sedan var jag tvungen att på nytt akta mig för treudden som kom farande genom luften mot mig, men jag var inte snabb nog. Treudden borrade sig in i podiet med min vänstra hand fast mellan två av spetsarna. Jag försökte förgäves att dra mig ur, men satt ohjälpligt fast.
”Jag sa ju det”, skrattade vattenvarelsen och kom glidande mot mig.
Jag svalde och såg hur hon bara kom närmare.
”Det ska bli ett sant nöje att döda dig på allvar”, sa hon när hon var precis framför mig.
Jag försökte komma på vad jag skulle göra, men allt verkade hopplöst. Skulle jag dö här? Dö på riktigt? Kom igen Sander bättre kan du.
***
Ni bör kanske veta att det var något år sedan jag skrev det här Har nog utvecklats lite sedan dess Men gillar den här så mycket att jag inte velat ändra på den

Bra. Uh, har inte så mycket mer att säga.

Ska jag ta det som en komplimang??

Självklart. Jag är ju mållös. x)

Hehe Tack

suveränt

Att du skrev den här för ett år sen är helt otroligt För du skrev redan då så mycket bättre än mig och många andra jag känner