Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Han hjälpte sin far upp och såg på honom med ett leende.
"Kanske ska be Lily komma till sjukhuset för en undersökning nästa vecka så det inte blir något fel."

"Vardagligt?" Hon funderade en stund innan hon skrattade till.
"Så du vet vad Pizza är? Jag tror de vet vad pasta är om man kan göra det lyxigt så har de ätit det." Hon log men nickade.
"Jag ska se vad jag kan hitta på." Hon tog hennes händer och höll dem mot sig.
"Jag värmer dig. Försök att sova. Vi är båda trötta och vi behöver sova båda två om vi ska orka med morgondagen."

Morgon därpå vaknade Celia mycket tidigt. Monstret hade ännu en gång hemsök hennes drömmar och hon kravlade sig försiktigt upp ur sängen för att inte väcka Lily. Tyst smög hon in i badrummet, låste om sig, satte på duschen , tog av sig kläderna och ställde sig under vattenstrålen. Där stannade hon ett bra tag för att låta det heta vattnet rensa tankarna. Försökte intala sig själv att det bara var en mardröm. Bara en mardröm. En helt vanlig mardröm. Det var vad alla hade sagt till henne. Men varför kändes det då så verkligt?
Plötsligt ryckte hon till. Virvlade panikslaget runt.
Var det någon bakom henne?
Nej, ingenting.
Med bultande hjärta stängde hon av vattnet, klev ur duschen och drog en stor, vit handduk omkring sig. Började ägna sig åt sig själv. Rakade benen, använde hudkrämer, fotfilade, allt möjligt för att skingra tankarna.
Hon gick fram till handfatet, gned bort fukten från spegeln ovanför, och tittade på den suddiga bilden av sitt ansikte. Men hon var inte ensam. Snett bakom stirrade ett par ondskefulla ögon tillbaka på henne. Och hon skrek. Ett högt... öronbedövande.... skrik.

Lily hade vaknat till när Celia hade smugit upp och hon log svagt. Snart hade hon dragit fram mobilen och började slösurfa. Själv längtade hon till en varm dusch, bara tväta av sig gårdagen skulle kännas underbar.
Medan hon läste en artikel flög hon nästan ut sängen. Celia skrek och hon for upp och tog sig snubblande fram till dörren.
"Celia?!" Hon bankade på dörren och försökte öppna den.
"ÖPPNA" ropade hon och hon hörde hur deras sovrumsdörr öppnades och Vincent kom springandes.
"Celia?" Även han lät orolig och såg olycklig ut.

William hade också hört sin dotters skrik och kom nu springande in i rummet med andan i halsen. Även han ropade Celias namn, och när det hördes ett högt kras från andra sidan flyttade han Vincent och Lily åt sidan innan han tog sats och brakade in i dörren med all sin kraft. Efter några försök slog den upp, trots låset, och ett moln av ånga och värme slog emot dem. Vid första anblick såg rummet ut att vara tomt. Men snart hittade han Celia hopkurad i ett av hörnen. Hon skakade häftigt och hade ögonen hårt slutna. William föll ner på knä intill sin dotter och fylldes av fasa när han såg att badhandduken som hon hade virad runt kroppen var blodig.
”Celia. Hjärtat.. Öppna ögonen. Berätta vad som har hänt”, sa han med lugn och stadig röst, men hon verkade inte höra honom. Och det var först när William blickade ut över badrummet som han upptäckte den trasiga badrumsspegeln och skärvorna som fallit ner på handfatet under. Det såg ut som att någon slagit till den riktigt hårt med knytnäven.
”Vad har du gjort..?”, viskade han och såg ner på sin dotter igen. Och precis som han misstänkt var hennes knogar på höger hand både såriga och blodiga.
William fick ett oroligt uttryck i ansiktet. Vad hade hon sett i spegeln...? Vad det än var så hade det skrämt henne rejält.
”Vincent. Hämta en ny handduk till din syster”, sa han med bestämd, men vänlig ton.
”Miss Stone. Kan du plocka fram rena kläder åt henne?”

Hon ställde sig vid Vincent som lade en beskyddande hand på hennes axel. Men hon kunde känna hur orolig han var. Hur han skakade.
Lily vågade inte titta in och det gjorde inte Vincent heller.
Slöjan av paralysering släppte dem båda när de fick en order och Vincent försvann snabbt från rummet och Lily nickade.
Tog sig fram och tvekade innan hon tog fram sina egna mjukiskläder och såg på dem.
"Är hon okej?" Frågade hon och i samma sekund kom Vincent tillbaka med en handduk och en väska i andra handen.
"Er väska far." Han såg oroad ut och smekte sin syster över håret. Sedan gick han in i badrummet, stängde av vattnet och skakade på huvudet.

William tackade dem och la den nya, torra handduken om dotterns axlar. Tog sedan försiktigt hennes skakande hand, kände på plusen och granskade såret. Det var inte djupt, så han skulle kunna behandla det här på plats, men det skulle sannolikt lämna ett mindre ärr.
”Hon är i chock… Men hon kommer bli bra”, förklarade han med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Återgick sedan till att sköta om Celia och drog en varsam hand över hennes hår som fortfarande var blött efter duschen. Beröringen verkade få Celia att lugna sig. För plötsligt öppnade hon långsamt ögonen och såg upp i sin fars välbekanta ansikte.
”F…far”, stammade hon fram.
”Vi är här. Du är säker”.
”Jag såg…. Jag såg… Det var ingen dröm”.
William hyschade, drog sin dotter till sig och hörde snart hur hon började gråta mot hans axel.

Vincent visste inte vad han skulle göra och sjönk ner vid sin fars sida och lade en hand på sin systers axel. Man såg hur mycket det här smärtade honom och han fällde även en tår.
Samlade sig sedan och såg upp.
"Vill du äta frukost här?" Frågade han försiktigt och drog ett djupt andetag.
Lily såg oroad ut och såg sedan ner på sin egen hand där ärret från sin egna skada lyste. Visste inte vad hon skulle göra.
"Jag kan hämta frukost om du vill."

När Celia samlat sig tillräckligt för att släppa taget om sin far började William behandla såret, och efteråt lindande han varsamt ett bandage runt hennes hand. Han gav dottern ett lugnande leende, men det försvann lika snabbt när en gestalt uppenbarande sig i dörröppningen till sovrummet. Williams ögon smalnade när han såg vem det var – Michael Hawthorne.
”Miss. Stone. Kan du hjälpa henne att få på sig de rena kläderna? Och Vincent, kan du gå och hämta lite frukost åt din syster?”. Han drog än en gång en tröstande hand över Celias huvud innan han reste sig upp.
”Jag är snart tillbaka..”. Efter att ha försäkrat sig om att Celia var i goda händer lämnade han badrummet och gav Michael en snabb blick innan han gick förbi honom, ut från rummet.

Med ett belåtet leende lämnade Michael sin plats vid dörren och följde efter William. De gick tysta genom korridoren, men när de väl kommit så pass långt bort att ingen kunde se eller höra dem tog William ett hård grepp om mannens skjorta och tryckte honom mot närmaste vägg.
”Få det där monstret att hålla sig borta från min dotter!”.
William sjöd av ilska, men Michael såg bara på sin vän.
”Det var inte vår demon…”, sa han lugnt.
”Vad fan ska det betyda?”.
”Vad Celia än såg i spegeln, så var det inte vår demon. Det var något annat.”, förklarade Michael och en ilning gick genom Williams kropp när han såg upprymdheten i mannens mörka ögon. Som om en demon inte var tillräckligt – som tanken på att det fanns något mer ondskefullt bland dem gjorde honom exalterad. William släppte honom och tog ett stapplande steg tillbaka, och Michael rättade till kragen på sin skjorta innan han fortsatte;
”Det verkar som att din dotter kan komma till användning trots alls...”.

Lily såg oroat på Celia och lade en hand på Vincents axel för att lugna honom och sig själv. När hon såg sin rektor kände hon hur kall hon blev och sakta nickade hon.
"Det kan jag göra." Viskade hon medan hon tog ett steg tillbaka och vände sig om mot Celia.

"Det ska bli sir." Vincent gjorde en lätt bugning och kramade snabbt sin syster lätt innan han försvann från rummet.

När Lily blev själv i rummet började hon sätta på Celia kläderna hon valt och såg oroad ut.
"Vill du att jag äter här med?" Frågade hon med låg röst. Allt för att få henne på andra tankar.
"Se nu är vi tvillingar. Bästa vänner" Hon visade upp sin hand och pressade fram ett trött leende. Vågade inte fråga sin vän vad som hade hänt.

Alistair kom gående i korridoren när Vincent lämnade rummet.
”Vad är det som händer?”, frågade han sin vän kort, med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen då han just sett deras fäder försvinna iväg tillsammans i korridoren.

När Celia väl var påklädd, och Lily visade upp ärret på sin hand, dök det äntligen upp ett försiktigt leende på henens läppar. Men tårar rann fortfarande ner för flickans kinder och hon skakade lätt.
”Snälla, stanna här med mig. Jag… vill inte vara ensam”, viskade hon bedjande när hennes vän frågade om de båda skulle äta frukost inne på rummet. Hon sträckte fram sin friska hand och tog ett litet grepp om kanten på Lilys tröja – som om hon var rädd att hon skulle försvinna om hon inte höll fast henne.